Ett radikalt politiskt skifte som saknar motstycke

encomu

Ada Colau är namnet på Barcelonas nya borgmästare. Lägg det på minnet.
Hon representerar medborgarplattformen Barcelona åt alla (Barcelona en Comú) som i gårdagens lokalval blev största parti, och därmed väntas bilda koalition för att styra staden de kommande åren. I en lång rad andra spanska städer har liknande initiativ med bas i sociala rörelser vunnit, tagit platsen som andra största parti, eller på andra sätt satt de invanda förhållandena i rejäl gungning.

Valutgången i Barcelona är ett radikalt politiskt skifte för jämlikhet och demokrati utan lokalt motstycke sedan 1930-talet. En dröm om att med nya experimentella modeller återföra makten till befolkningen, och fördela resurserna solidariskt.

De senaste decennierna har Barcelona allt mer kommit att tas över av den växande turismen. En del av er som läser vet detta. Ni har åkt sightseeingbussarna genom arbetarkvarteren där hyrorna ständigt stiger och boende vräks i brist på betalningsförmåga.

Om ni har tittat och lyssnat har ni sett de osäkra arbets- och levnadsförhållandena för delar av befolkningen, när ni flanerat längs med turistgatan La Rambla. Ni har bott på hotellen som ersatt bostadshus och vardagsliv i ständig jakt på vinstmaximering. Och ni har besökt de som svampar framväxande arenorna, galleriorna och prestigebyggena vars tillkomst allt oftare tyngts av korruption mellan styrande politiker, tjänstemän, byggbolag och fastighetskapital. Kanske har ni också vandrat trapporna upp vid det ockuperade sociala centret Casa de la Muntanya nedanför Park Güell och sett målningen med bilder på turister och beväpnad militär, åtföljd av texten Tourist Terrorist – Terrorist Tourist?

Felet ligger inte hos er, eller mig som med turistens glasögon förälskat oss i staden. Vi är blott konsumtionssubjektet för de ekonomiska intressen vilka på lokalbefolkningens bekostnad berikat sig på stadens omvandling, och på vägen successivt kringskurit demokratin. Kanske är det ett värsta exempel på hur illa denna besöks-, kultur- och evenemangsdrivna tillväxt kan gå i praktiken, men situationen är i bredare bemärkelse inte unik.

Snarare pekar den med tydlighet ut de problem som successivt växer fram även i svenska och andra europeiska städer, såväl större som Stockholm, Hamburg eller Göteborg; som mindre likt Umeå, Borås eller Visby.

Barcelona har från och med idag valt Ada Colau – en husockupant med bakgrund i rörelsen PAH, som kämpat mot vräkningar i kölvattnet av landets ekonomiska kris – till stadens borgmästare. Hon, och det Barcelona en Comú hon representerar, tänker nu återskapa Barcelona för de som bor i staden.

Jag tror att hela Europa bör titta och lyssna noggrant på det som här följer.

Plattform av pragmatism

barcelona

Juni, 2014. I en skola i Barcelonastadsdelen Raval har över tvåtusen personer samlats till ett öppet möte.

Medborgarna i staden, och i resten av Spanien, har i sex år levt med den ekonomiska krisen hängandes över sina axlar. En nedmonterad offentlig sektor, oändliga vräkningsbesked för de som inte längre kunnat betala för sina hem, skyhög arbetslöshet och sönderslagna sociala skyddsnät.

Under samma sex år, men i synnerhet sedan 2011, har protesterna mot den nyliberala åtstramningspolitiken samtidigt nått omfattande storlek.

Benämnda som ”de indignerade”, och samlade i rörelser som Movimiento 15-M, ockuperade de – inspirerade av den nordafrikanska våren – städernas torg med krav på ”Democracia real YA”; Verklig demokrati nu.
I bakgrunden av de medieexponerade massprotesterna växte också nya sociala rörelser fram. Redan 2009 bildades i Barcelona, Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH), i reaktion mot den situation som uppstått på bostadsmarknaden i krisens kölvatten.

Under det då föregående decenniet hade Spanien, genom förmånliga låneavtal och politiskt gynnande av egna hemsägande, successivt blåst upp en bostadsbubbla av ökande prisnivåer och privat skuldsättning i förhållande till inkomstutvecklingen. En situation inte helt olik den Sverige befinner sig i idag, med en av de högsta privata skuldsättningarna bland OECD-länderna.

När den amerikanska bolånebubblan sprack, i och med Lehman Brothers konkurs 2008, sändes chockvågor genom de globalt sammanlänkande finansialiseringssystemen – uppbyggda kring att lån i form av värdepapper säljs vidare i flera led för att ”sprida ut risken”. Så spreds den amerikanska krisen snabbt till en rad andra länder, och i synnerhet till Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Likt den amerikanska sprack bostadsbubblan även i Spanien, med plötslig följd att hundratusentals spanjorer fann sig oförmögna att betala avgifterna på sina bostadslån.

Mellan 2008 och 2014 vräktes över 350 000 spanjorer från sina hem efter att ha misslyckats att betala, samtidigt som arbetslösheten steg till upp mot 20 procent.

Syftet med Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Ungefär; ”Plattformen för folk drabbade av bolånen”) – som idag återfinns på över 250 platser i hela Spanien – har varit att organisera de skuldsatta. Å ena sidan genom att erbjuda gemenskap och emotionell hjälp, å andra sidan genom praktiska och juridiska verktyg för att skjuta upp eller hindra de regelrätta vräkningarna. Metoderna har varit framgångsrika, och kompletterade av husockupationer har de för många människor lindrat den akuta situation som krisen inneburit.

Bland de tvåtusen församlade i skolan i Barcelonastadsdelen Raval den där junikvällen förra året återfanns många engagerade från såväl Movimiento 15-M som från Plataforma de Afectados por la Hipoteca samt från stadens olika sociala center. Syftet med mötet var att konstruera en slags medborgarplattform med nära anknytning till de sociala rörelserna, kapabel att inget mindre än vinna det lokala valet i maj 2015.

Barcelona en Comú, ungefär; Barcelona åt alla, som plattformen kommit att heta, är i mångt och mycket ett experiment för att återskapa det demokratiska inflytandet över stadens utveckling.

I det gemensamt framtagna manifestet beskriver de ett Barcelona som allt mer planeras efter turisternas önskemål, snarare än efter stadsbornas behov. En stad som lägger allt större delar av sin budget på att uppföra prestigebyggen och anordna det ena mega-evenemanget efter det andra, samtidigt som befolkningen trängs undan och har svårt att betala för det allra mest grundläggande.

En stad där fastighetskapitalets spekulationsintressen styr. En stad med svängdörrar mellan det offentliga och det privata, med den smärtsamt uppenbara korruption det föranleder.

Bilden som tecknas är, trots skillnaderna, inte världsfrånskild den verklighet som under 00- och 10-talet växt fram i de flesta svenska kommuner.

Snarare är det en fråga om skala, och när det kommer till bostadssituationen; om tidsmässig förskjutning.
Den amerikanske kulturgeografen David Harvey brukar uttrycka det som att ”kapitalet inte längre löser sina kriser, de flyttas bara runt geografiskt”.

För Barcelona en Comú finns heller inga snabba, enkla lösningar på situationen man befinner sig i. Snarare handlar den modell de utvecklar om sökandet efter nya strukturer, förmögna att återföra demokratiskt inflytande och makt över vardagen till de som bor i staden.

Programmet ska utvecklas successivt genom direktdemokratiska omröstningar bland medlemmarna. Representanterna – som i hög grad själva är gräsrotsaktivister – får skriva kontrakt som binder dem att alltid följa majoritetens vilja. Deras eventuella lön är samtidigt fixerad till inkomsten för en genomsnittlig Barcelonainvånare, och de får maximalt sitta två mandatperioder i de parlamentariska församlingarna.

Är detta, som kritikerna säger, ett utslag av naiv populism? Jag upplever inte att det går att sammanfatta så enkelt. Snarare tycks många spanjorer, efter år av ekonomisk kris, befinna sig i en situation där förtroendet för det rådande förbrukats, men där konstituerandet av alternativ visat sig vara betydligt svårare än vad som framstod i det romantiserande skimret kring de ockuperade torgen.

En situation som föranlett en allmän pragmatism inför att pröva alla verktyg, istället för att fastna i teoretiska bråk om dess eventuella gränser.

I flera lokala opinionsmätningar leder Barcelona en Comú just nu striden om väljarna inför valet i maj. Likaledes strider snarlika riksalternativet Podemos om förstaplatsen i det nationella val som följer i november. Vare sig man avskyr, älskar eller förhåller sig krasst kall till deras drömmar och visioner, bör det för de flesta emellertid stå klart att deras eventuella framgångar i EU:s fjärde största ekonomi kommer sända chockvågor genom ett allt mer polariserat Europa.