Mitt Umeå, mellan hopp och förtvivlan

mellanhopp

Låt mig berätta om mitt kvarter. Om några av mina grannar som bor här.

För ett och ett halvt år sedan började folk som flytt från fattigdom i en annan del av Europa att bosätta sig vid en bensinmack ett stenkast från tegelhusen där vi bor. Unga föräldrar, små barn, gamla. Människor som i brist på annat sov i bilar, tält, oisolerade husvagnar. Tiggde på gatorna för levebröd.

Mina grannar är i allmänhet inte speciellt rika. Enligt statistiken är de faktiskt, som geografiskt kollektiv, bland de fattigaste i denna stad. Den ekonomiska segregationen mellan våra hushåll, och villakvarteren vi ser bakom bullerplanket på andra sidan motorvägen, är avgrundsdjup. Överstiglig för få.

Man skulle därmed kunna tänka sig att många här har skäl att känna sig trängda av en ökad konkurrens om jobben. Att de skulle skrämmas av tanken på att fler ska dela på resurserna som inhämtats via beskattning för att finansiera välfärden. Mina grannar skulle kunna skrika ”skicka hem dem!”, om människorna borta vid macken. Men det jag upplevt är företrädesvis den raka motsatsen.

I mitt kvarter bor folk som – oberoende av varandra – istället gjort allt för att hjälpa sina nya grannar. Som bjudit in till sina redan trånga hem, för att ge värme åt de som frusit. Som ägnat sin sällan överflödiga fritid åt att försöka förmedla grundläggande språkkunskaper. Som gjort allt de förmått för att deras nya bekantskaper ska få in en fot på arbetsmarknaden. En möjlighet till ett mer stadigt och självständigt uppehälle.
Framförallt har några av mina grannar stridit för barnen. För att de ska få skratta, leka, leva och lära. Och för att de ska släppas in i skolornas klassrum. Få en möjlighet att drömma om en annan bättre framtid.

Jag vill berätta att det fyller även mig med hopp. Att se att jag har grannar som möter medmänniskors utsatthet med sådan självklar handlingskraft. Det bildar en slags tillförsikt att någon förhoppningsvis försöker fånga även mig, om jag en dag faller ner i mörkret.

Den här hösten har några av mina grannar börjat prata om att laga öppna, gemensamma middagar i vårt kvarter. Vi har, mitt i all armod, börjat se möjligheterna hos varandra.

Får jag vidga tanken för en stund? Föreställ er ett samhälle med en struktur som förmår tillvarata sådant engagemang, sådan solidaritet, så att den tillåts växa fritt och brett utifrån dess medverkandes egna premisser. Som kunde förstå dessa självständiga gemenskapers potential som minsta byggstenar i en möjlig alternativ välfärdsform som vårdar frivilligt praktiskt deltagande.

Tyvärr verkar de som styr och förvaltar den här staden sällan tänka i sådana banor. Tvärtom upplever jag att de ser mina grannars handlingskraft, kreativitet och medkännande som något att bekämpa. Ett problem. Grus i maskineriet.
Ändlösa timmar och skattekronor har från stadshuset, parallellt med detta engagemang, nämligen ägnats åt att söka juridiska tolkningar som befriar kommunen från delaktighet och ansvar. Samtidigt som ett empatilöst klimat nitiskt upprätthållits med utfallet att, istället för att ge effektivt understöd åt det som görs, sakta bryta ner de engagerade. Desillusionera. Tvinga att energi omdisponeras från praktisk hjälp till ändlös opinionsbildning och byråkrati.

Umeå vill… vad?

Låt mig tvärt återgå till att berätta lite mer om mitt bostadsområde, i vidare bemärkelse. Om gemenskapandet som här utvecklas. Som exempelvis för två år sedan, då nattvandringar spontant organiserades via sociala medier, efter att en okänd man återkommande försökt antasta tjejer på kvällarna. Eller som förra våren, när boende utan tillstånd rustade upp en eftersatt ödetomt vid centrum till en liten folkpark med scen, grillplats och odlingslådor.
Jag vill berätta om alla de som här kontinuerligt fixar tillfällen att träffas för att byta kläder, leksaker, böcker. Om de som använder nya kommunikationsverktyg för att gratis dela resurser med sina grannar. Och om de som hjälper människor som är förföljda att få ett andrum, en fristad, ett gömställe.

För mig finns i den här formen av aktivitet en oerhörd men idag undertryckt och outvecklad potential. Frön till lösningar på samtidens stora ödesfrågor om hållbarhet, resursfördelning, öppenhet och det som kallas integration. Eller som den brittiske författaren Paul Mason uttrycker det i sin nya bok ”Postcapitalism”; ett blivande produktionssätt som sakta växer fram i det gamlas undervegetation.

Om man tar en promenad runt centrumet i mitt bostadsområde är diskrepansen i samtiden egentligen ganska tydlig. Här finns hundratals kvadratmeter av lokaler som år ut och år in står öde som ett monument över avståndet mellan vision och utfall gällande de fria marknadernas duglighet. Ytor som, med de närboendes engagemang kunde fyllas med liv och gemenskap, vore inte äganderätten heligare än alla andra rättigheter.

Hundra år av modern historia ligger bakom oss. Där den reella socialismen visade sig vara en alienerande och i många av sina utfall, djupt skrämmande, verklighet. Där den reella nyliberalismen som senare följde snabbt blev ett allas krig mot alla, ett race mot avgrunden, utveckling genom förstörelse.

Men låt mig berätta om mitt Umeå. Om varför jag stundvis älskar att leva här.
Låt mig exemplifiera genom att teckna några rader om en samling sjuksköterskor, studenter, läkare, som – mitt i en av nedskärningar ständigt växande arbetsbörda – utanför arbetstid började göra frivilliga insatser för människor som av olika skäl inte ges tillgång till den konventionella sjukvården.

Jag vill, utifrån vad jag fått höra, hävda att snarare än att erbjuda något som traditionellt benämnts som välgörenhet, så försöker de trevande skapa mer ömsesidiga relationer – vänskaper. Och de finner stunder av glädje i att använda sin kunskap bortom institutionernas ekonomiskt nyttomaximerade arbetsdelning.

En stilla reflektion. Tänk om kommun och landsting förmådde flytta makt och resurser till att understödja strukturer som denna, istället för till de som mäter utfall i vinst. Om egennytta, inhägnad och slutenhet ersattes med gemensamhet och öppenhet byggd underifrån.

Jag önskar att dogmerna som inte infriat sina löften förkastades, och ersattes av nyfikenhet inför nya möjliga stigar framåt.

För väljer vi istället att vägledas av rädslan, väntar inget ljus.

Så låt mig, avslutningsvis, skriva några ord om mitt Västerbotten. Landet bortom den provinsiella huvudstadens urbanitet.

Här ligger bakom oss årtionden av statligt pådriven avfolkning, ofta lögnaktigt hävdad vara en slags naturdriven utveckling. Och här finns därmed gott av hårt naggade platser, som ytligt inger en känsla av hopplöshet och apati. Det sägs inte sällan, att de som bor här är lata. Att de önskar åka snålskjuts, på andras slit.

Jag lever med en annan föreställning. För jag ser även här hur människor samarbetar, i syfte att skapa och fördela resurser, bortom den konventionella ekonomin. Jag ser gemenskaper driva bensinmackar, mataffärer, vårdcentraler och samlingslokaler. Jag ser hur de i handling välkomnar människor på flykt.

Jag ser hur glappet som staten lämnade, och som marknaden aldrig intresserade sig för, istället efter förmåga fylls av frivillig kollektivitet.

Och jag tänker igen; Om vi erkände denna kraft som mer än en bisats. Om vi la vår energi på att diskutera vad som behövs för att detta ska stärkas och växa. Om strukturerna blåste vind i dess rygg, istället för att aggressivt bryta ner, tvinga bort.

Men, frågar rimligen vän av ordning… Någon måste ju betala? Hur får vi, i de frivilliga gemenskapernas tidevarv, brödfödan på bordet?

Jag vill akta mig för de enkla, tvärsäkra svaren. Men jag tror att vi misstar oss, om vi förstår vår tid som ett tillstånd av brist, snarare än en fråga om hur vi fördelar de rikedomar som vi tillsammans skapar på ett produktivt och jämlikhetsskapande sätt. En fråga om hur vi tar oss bortom de av människor skapade strukturer som idag blivit till irrationella bojor för vidare utveckling.Och jag tror att vi för att framhålla konkreta exempel, precis som Finland, ska ge allvarsam eftertänksamhet åt idén om en socialiserad lön, en garanterad basinkomst.

Mitt Umeå, mitt Västerbotten, är på senare år allt tvärare kast mellan hopp och förtvivlan. Inte en enhetlig tendens, utan flera mot varandra stridande poler, om vilken framtid vi går till mötes. I tilltagande grad tycks också utvecklingen stärka en konflikt mellan medborgare och härskare, snarare än mellan institutionaliserade politiska läger. Så som också skett i många andra städer, regioner, länder sedan den ekonomiska krisens utbrott tjugohundraåtta.

Siffror som skaver

vav

Besökssiffror och statistik har blivit ett kraftfullt vapen i händerna på de som marknadsför staden. Inte sällan används de snabbt och relativt slarvigt för att teckna bilden av både mindre och större projekt som definitiva succéer.

Pressmeddelandena från kommunorganisationens olika kommunikatörer följer ständigt samma mönster: En serie siffror och procentsatser som pekar uppåt, följt av ett citat som ramar in bilden av framgång.

Den 9 december förra året basunerade Umeå kommun under rubriken ”60 000 besökare under Vävens premiärveckor” ut just en sådan berättelse. Man skrev att ”Vävens premiärveckor [] blev en succé”. Och kulturchefen gav den till synes självklara tolkningen: ”Vi anade nog att umeborna skulle strömma till, men antalet besökare har verkligen överträffat alla förväntningar! När man ser med vilken självklarhet man tar huset i besittning och hur väl öppningsprogrammet tagits emot så bekräftar det bilden av Umeå som en kulturstad av nationell betydelse”.
På sociala medier gick den Socialdemokratiske ordföranden i kulturnämnden steget längre. Han skrev att ”fler än hälften av umeborna besökt vårt nya stadsbibliotek”. Plötsligt hade identifierade passager under en sensor blivit unika individer med lokal folkbokföringsadress.

Det kan kanske tyckas som simpelt slarv, men denna bild bör ses i sammanhang av den omfattande och infekterade debatt som omgärdat Vävens tillkomst i allmänhet, och flytten av stadsbiblioteket i synnerhet. Redan i sin utgångspunkt var Vävenprojektet snarare en marknadsföringskampanj, än ett försök att förbättra förutsättningarna för en rad lokala kulturinstitutioner. Politikerna ville bygga ett landmärke som skulle ”sätta Umeå på kartan” och bildligt representera utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Den berömda norska arkitektfirman Snøhetta ritade till och med byggnaden exteriört innan dess att innehållet var klarlagt och beslutat.

Farhågorna, inte minst från lokala bibliotekarier och andra delar av kulturlivet, var samtidigt många. Uppsplittrade verksamheter, riskerna i att förlora vissa sociala gruppers slinka-in-faktor när närheten till Vasaplan berövades biblioteket, den oproportionerliga kostnadsökningen för skattebetalarna sett i relation till de rent praktiska fördelarna.

Kritiken etsade sig fast hos en inte oansenlig del av den lokala befolkningen, samtidigt som löftena var många om att det hela nog ändå skulle bli bra tillslut.

I egenskap av säljbar bild, snarare än substantiellt innehåll, blev därmed behovet att snabbt efter öppningen just sälja in Väven som succé viktigt. Kritikerna skulle under inga omständigheter få utrymmet att prägla berättelsen om det slutgiltiga resultatet. Tyvärr spelade lokal media nyttig idiot. Kommunens pressmeddelande trycktes oredigerad som nyhetsartikel i flera tidningar, utan kritiska följdfrågor eller ifrågasättanden av de högst subjektiva tolkningarna gällande hur siffrorna skulle utläsas.

Det hela skavde. Inte minst skavde det mot beskrivna intryck från vänner och bekanta, i det sedvanliga småstadsviskandet, och i återkomsten av den strida ström missnöjda insändare kring projektet som blivit oräkneliga genom åren. Vävens ständiga försvarare tycktes nöjda, men den inte obetydliga kritiska massan tycktes likväl fått vatten på sin kvarn när huset tagits i bruk.

Att få en klar bild av situationen visade sig också betydligt svårare än väntat. Från ansvarig tjänsteman fick jag, vid begäran om besöks- och lånestatistiken, veta att den var komplicerad att lämna ut. Siffrorna gick nämligen endast att uppskatta, då två av sex mätinstrument i byggnaden fungerat dåligt på grund av den usla mobiltäckningen i lokalen. De exakt 57 400 personer som enligt kommunens pressmeddelande ska ha besökt Väven under invigningsveckorna, och visat att ”umeborna har tagit huset i besittning”, var alltså uppskattade.

I januari 2015 är bilden av framgång därtill betydligt mer blygsam. Vävens kommunala delar hade denna månad, beroende på hur man väljer att tolka och uppskatta, ungefär lika många besökare som stadsbiblioteket vid Vasaplan hade i januari året innan. Utlåningen däremot – och den siffran är definitiv – har sjunkit med exakt -0,7 procent vid en jämförelse mellan samma månader.

Att i egenskap av kritiker dra några slutsatser av dessa siffror skulle förmodligen från vissa håll uppfattas som småaktigt – som gnäll, bakåtsträvande och nej-sägande. Sanningen är också att det vore en förenkling av frågan om framgång eller misslyckande, eftersom en rad omständigheter inte beaktats.

Hårddraget går det till och med att ifrågasätta om kulturverksamheters framgång överhuvudtaget ska bedömas utifrån antalet kroppar som passerar en värmesensor. Vad som emellertid blir tydligt just här, är att man inom kommunorganisationen ständigt använder siffror just för att dra vidlyftiga slutsatser när de kan bekräfta en ideologiskt fördelaktig bild, samtidigt som samma siffrors betydelse lika ofta undertrycks när de talar till de styrandes nackdel. Än värre är att friserade siffror och marknadsföringsretorik i nästa steg allt oftare tycks användas som underlag för beslut kring framtida satsningar och planer.

Tre dygn med ett flertal e-post, telefonsamtal och ett fysiskt möte på Rådhusesplanaden 8 krävdes för att få ut ett excel-dokument med besöksstatistik. En offentlig handling, som enligt offentlighetsprincipen ska lämnas ut skyndsamt utan frågor och med möjlig anonymitet för den som begär ut dokumenten.

Detta är blott ännu en detalj i berättelsen om en tidsanda där makthavare tycks allt mer fixerade vid själva bilden av staden, snarare än dess faktiska innehåll och de verkliga invånarna. Bortom värdeord som medskapande och dialog skapas i praktiken en slags slutenhetskultur, där kritisk diskussion allt oftare tycks uppfattas som smuts på fasaden, snarare än som själva kärnan i ett fungerande demokratiskt samhälle. Och väven är bara ett bland många lokala exempel de senaste åren.

Förhoppningsvis lär det emellertid oss att se hur maktförhållanden främst befästs och återskapas i de till synes mest vardagliga sammanhangen – som ett vid första anblick objektivt pressmeddelande, på djupet fyllt av ideologiska tolkningar.