Rummet sluter sig när väggen rivs

grafittiJag minns så väl den första gången vi skulle dit upp. Det var en sommar i tidiga tonår. Innan mobiltelefonerna blivit självklarhet. Vi cyklade för långt och tog en senare avfart vänsterut in i skogen. Fann oss bortkomna mitt däri dess oändlighet, strandade vid ett vägskäl.

Till slut kom vi oss ändå fram på något vis. Ledsagade av det dova dånet från den icke-tillståndsgivna festivalen med lokala band som höll hus på en ranglig scen nedanför regementets gamla skjutbanor.

Att den där platsen, mitt i ingenstans, kommit att bli ett tillhåll för obskyr motkultur var troligen en bidragande orsak till att just den några år in på 00-talet föreslogs bli det första och enda ställe i kommunen där det även var lagligt att måla graffiti. En liten fristad för en i tiden snabbt växande uttrycksform, men i likhet med historiska föregångare upplevd av tidens etablissemang snarare som ordningsstörning än kultur.

Så invigdes sommaren 2004 regementets gamla skjutbanor in i sin nya funktion med ett betydligt mer sanktionerat arrangemang än de som årtiondet innan huserat därute. Reggaebandet Svenska Akademin drogs upp från Skåne. Lokala hiphopduon Lethal Techniques och indiekvartetten Anna Leong spelade. Målarna Ape, Ikaroz, Frisbee, Tiger Skar, Grey och Plåster var inbjudna att premiärpryda väggarna inför publik. Det ordnades öppna workshops för vem som helst.

Och i min suddiga minnesbild fanns där och då en påtaglig stolthet bland den övervägande unga besökarskaran. Över att denna kompromiss trots allt kommit till stånd, i en stad där den lokala debatten likt på många andra platser vid tiden naggats så hårt mellan en grupps jakt på konstnärligt erkännande och motpartens ständiga utfall om inkörsportar till kriminalitet.

Jag måste också medge att jag småler över det hela när jag skummar genom turerna i arkiven. En del vatten har nämligen onekligen runnit under broarna betraktat från en tid när Banksys verk hackats loss från väggar för att säljas till fantasisummor på auktioner och svenska kommuner fixar gatukonstfestivaler för att ge sina platsvarumärken en hipp aura.

Sett till utvecklingen, nationellt men inte minst globalt sett, skulle jag idag inte heller höjt på ögonbrynen om det numer funnits fler lagliga graffitiväggar än det faktiskt fanns folk med behov av att måla på desamma. Om de blivit en sådär självklar institution i varje större stadsdel, som biblioteket eller ungdomsgården.

Det finns nämligen ofta en sådan tendens. Att nya generationers uttrycksformer i sin linda uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, varpå de sedan successivt internaliseras av staten för att på ett kontrollerat sätt vitalisera demokratin, samtidigt som de också inhägnas av marknaden i syfte att bringa vissa ekonomisk vinning.

Så kunde den historiska tidslinjen sett ut i Umeå, med en annan slags efterföljande konfliktdynamik. Men i stället är det så här: Ett år efter att Umeå firade sig som Europas kulturella huvudstad tog kommunens styrande beslut att sluta förvalta stadens enda lagliga graffitivägg, där mitt ute i skogen. Man ville, sägs det, lämpa över ansvaret på oklar part från föreningslivet. Och i brist på att en sådan part trädde fram fram så togs vidare, vid 2017 års inledning, också beslutet att själva väggarna därmed ska rivas.

Att ingen förening velat sköta driften av platsen, med dess läge, finner jag personligen inte speciellt märkligt. Det egendomliga är för mig alltså snarare att utvecklingen liksom stannade där den gjorde 2004. Att nya väggar inte upprättades åt dessa ändamål, på platser där de faktiskt är verkligt publika, och därmed logiska för eventuella frivilligparter att lägga nödvändig energi på att sköta.

Det hela tecknar bilden av ett underskott i förmågan att utveckla de offentliga rummen som en för vår tid, för nya generationer, anpassad demokratisk arena.

I en mer progressivt inställd lokal kultur skulle den här debatten inte längre behöva förytligas till att handla om verkshöjd. Om distinktioner mellan ”klotter” och ”graffiti”. Mellan ”konst” och ”skadegörelse”. Och den skulle inte heller behöva fastna i teknikaliteter om nedskräpning. Härvid skulle istället kunnat uttryckas en gemensam vilja att möjliggöra för medborgare att skriva något på väggen, så att vi vet hur de mår.

Också de som mår skit. De som behöver skriva något som andra upplever stötande, anskrämligt.

Men istället ska vi nu återgå till att bura in våra egna barn för att seder utvecklas.

Det finns här en parallell till det klassiska anspråket att torg, parker och liknande offentliga rum ska vara platser där funktionerna gör att alla slags invånare känner sig välkomna. Där mötet mellan olika skikt, generationer och kulturella sfärer säkerställs. I stället ser vi emellertid i samtiden hur även detta tillintetgörs till förmån för en förenklad önskan om hur rummens kommersiella effektivitet maximeras.

Så är graffitiväggarnas dödsdom inte heller en händelse i ett vakuum, utan en i ett led av historier med förvisso olika detaljorsaker, men som tillsammans format en kraftfull känsla av kulturell sanering. Musikhuset Verkets ständigt osäkra plats i staden, Sagateaterns nedläggning, Apbergets rivning, försöken att estetiskt likrikta korvvagnarna kring torget. Oviljan att nyfiket möta kulturhusexperimentet i Lokstallarna. För att nämna några exempel.

Den slags polerade yta som här successivt skapas är emellertid inte sällan en bedräglig ordning. En tillvaro där det som inte ges formell plats, och som vissa därmed inte öppet ser, till slut, kanske plötsligt åter exploderar i öppen dager med hämnd som främsta gemensam drivkraft.

Allt oftare hör jag också hur den där stoltheten, som ändå fanns där bland vänner och bekanta kulturgräsrötter i Umeå vid 00-talets början, steg för steg suddas ut. Byts ut mot oförsonlig bitterhet. ”Jag orkar snart inte mer”, ”Jag vill bara flytta härifrån” säger de.

En vacker död stad. Vem tjänar på det i längden egentligen?


Ursprungligen publicerad den 25 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.

Låt Umeborna behålla grönområdena i staden

umeborgronomradenStaden – marken, byggnaderna, rummen – är i vår tid ett centralt slagfält i skapandet och fördelningen av välstånd.

Det är bara att titta på listan över Sveriges rikaste individer. Eller för den delen: kolla vilka Umebor som återfinns där. Då märker man att en ansenlig del återfinns i bygg-, fastighets- och banksektorn. Och de blir snabbt rikare.

På andra sidan myntet finns vi som inte är miljardärer och som lägger en allt större del av våra inkomster på boendeutgifter, samtidigt som vi kan stoltsera med världens högsta privata skuldsättning.

Det märks också genom att en tilltagande del av de konflikter i samhället som blir riktigt explosiva, såväl lokalt som globalt, rör frågor om ”rätten till staden”; bortträngning av brukare från bostäder och lokaler, omdaningar av offentliga rum, uppförandet av ny bebyggelse.

Under de senaste årtiondena har de som gagnas, i takt med att fastigheter har börjat stå ut som en särskilt säker och lönsam investering, också bedrivit omfattande och framgångsrik opinionsbildning för att så ska fortsätta att vara fallet.

Så har till exempel idén om att svenska städer ska utvecklas genom så kallad ”förtätning” kommit att bli en alltmer dominerande uppfattning. Förtätning säljs ofta in med vagt underbyggda argument om hållbarhet och trygghet, men det handlar snarare om att koncentrera byggandet till platser där den ekonomiska avkastningen blir maximal för exploatören.

Inte sällan är dessa platser de ”gröna kilar” som tidigare undanhållits exploatering i syfte att säkra stadsbornas närhet till naturen.

Umeå följde under 2011 efter detta mode i och med att förtätning gjordes till en central pusselbit i den nya översiktsplan som fullmäktige antog – i princip i totalt samförstånd och utan någon vidare politisk och positionerad debatt.

Jag undrar ibland, om man skulle göra en opinionsmätning, hur många Umebor som instämmer i detta politiska samförstånd om att staden ska växa genom förtätning inom en femkilometersradie från centrum? Det vill säga genom ett successivt utraderande av nära nog alla skogsytor mellan nuvarande bostadsområden. Genom ett lika successivt rivningsraseri av centralt belägna äldre fastigheter i vilka det är billigt att bo eller ha verksamhet. Genom att vi tvingas lägga ännu större delar av vår inkomst på hyror eller banklån. Genom att vissa delar av kommunen lämnas i stagnation. Vem representerar i dag de som är kritiska?

För egen del har just existensen av dessa gröna kilar och billiga, centralt belägna kåkar varit avgörande för min trivsel i vår provinsiella utpost. Jag tror, för att tala samtidens språk, till och med att de utgör några av Umeås starkaste konkurrensfördelar gentemot många andra städer.

Jag anser därför också att den nuvarande översiktsplanen skyndsamt bör kasseras innan dess konsekvenser till fullo hinner bli verklighet. Vi bör därefter begära en betydligt mer initierad demokratisk process av kommunen och de styrande partierna vid framtagandet av en ny plan. Men, än mer kräver lärdomen av det som nu pågår att vi folkbildar och formulerar våra egna intressen och uppfattningar, för att kunna ta strid mot de ekonomiska aktörer som har blivit oerhört framgångsrika i att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse genom att klä in det i vackra värdeord.

Siffror som skaver

vav

Besökssiffror och statistik har blivit ett kraftfullt vapen i händerna på de som marknadsför staden. Inte sällan används de snabbt och relativt slarvigt för att teckna bilden av både mindre och större projekt som definitiva succéer.

Pressmeddelandena från kommunorganisationens olika kommunikatörer följer ständigt samma mönster: En serie siffror och procentsatser som pekar uppåt, följt av ett citat som ramar in bilden av framgång.

Den 9 december förra året basunerade Umeå kommun under rubriken ”60 000 besökare under Vävens premiärveckor” ut just en sådan berättelse. Man skrev att ”Vävens premiärveckor [] blev en succé”. Och kulturchefen gav den till synes självklara tolkningen: ”Vi anade nog att umeborna skulle strömma till, men antalet besökare har verkligen överträffat alla förväntningar! När man ser med vilken självklarhet man tar huset i besittning och hur väl öppningsprogrammet tagits emot så bekräftar det bilden av Umeå som en kulturstad av nationell betydelse”.
På sociala medier gick den Socialdemokratiske ordföranden i kulturnämnden steget längre. Han skrev att ”fler än hälften av umeborna besökt vårt nya stadsbibliotek”. Plötsligt hade identifierade passager under en sensor blivit unika individer med lokal folkbokföringsadress.

Det kan kanske tyckas som simpelt slarv, men denna bild bör ses i sammanhang av den omfattande och infekterade debatt som omgärdat Vävens tillkomst i allmänhet, och flytten av stadsbiblioteket i synnerhet. Redan i sin utgångspunkt var Vävenprojektet snarare en marknadsföringskampanj, än ett försök att förbättra förutsättningarna för en rad lokala kulturinstitutioner. Politikerna ville bygga ett landmärke som skulle ”sätta Umeå på kartan” och bildligt representera utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Den berömda norska arkitektfirman Snøhetta ritade till och med byggnaden exteriört innan dess att innehållet var klarlagt och beslutat.

Farhågorna, inte minst från lokala bibliotekarier och andra delar av kulturlivet, var samtidigt många. Uppsplittrade verksamheter, riskerna i att förlora vissa sociala gruppers slinka-in-faktor när närheten till Vasaplan berövades biblioteket, den oproportionerliga kostnadsökningen för skattebetalarna sett i relation till de rent praktiska fördelarna.

Kritiken etsade sig fast hos en inte oansenlig del av den lokala befolkningen, samtidigt som löftena var många om att det hela nog ändå skulle bli bra tillslut.

I egenskap av säljbar bild, snarare än substantiellt innehåll, blev därmed behovet att snabbt efter öppningen just sälja in Väven som succé viktigt. Kritikerna skulle under inga omständigheter få utrymmet att prägla berättelsen om det slutgiltiga resultatet. Tyvärr spelade lokal media nyttig idiot. Kommunens pressmeddelande trycktes oredigerad som nyhetsartikel i flera tidningar, utan kritiska följdfrågor eller ifrågasättanden av de högst subjektiva tolkningarna gällande hur siffrorna skulle utläsas.

Det hela skavde. Inte minst skavde det mot beskrivna intryck från vänner och bekanta, i det sedvanliga småstadsviskandet, och i återkomsten av den strida ström missnöjda insändare kring projektet som blivit oräkneliga genom åren. Vävens ständiga försvarare tycktes nöjda, men den inte obetydliga kritiska massan tycktes likväl fått vatten på sin kvarn när huset tagits i bruk.

Att få en klar bild av situationen visade sig också betydligt svårare än väntat. Från ansvarig tjänsteman fick jag, vid begäran om besöks- och lånestatistiken, veta att den var komplicerad att lämna ut. Siffrorna gick nämligen endast att uppskatta, då två av sex mätinstrument i byggnaden fungerat dåligt på grund av den usla mobiltäckningen i lokalen. De exakt 57 400 personer som enligt kommunens pressmeddelande ska ha besökt Väven under invigningsveckorna, och visat att ”umeborna har tagit huset i besittning”, var alltså uppskattade.

I januari 2015 är bilden av framgång därtill betydligt mer blygsam. Vävens kommunala delar hade denna månad, beroende på hur man väljer att tolka och uppskatta, ungefär lika många besökare som stadsbiblioteket vid Vasaplan hade i januari året innan. Utlåningen däremot – och den siffran är definitiv – har sjunkit med exakt -0,7 procent vid en jämförelse mellan samma månader.

Att i egenskap av kritiker dra några slutsatser av dessa siffror skulle förmodligen från vissa håll uppfattas som småaktigt – som gnäll, bakåtsträvande och nej-sägande. Sanningen är också att det vore en förenkling av frågan om framgång eller misslyckande, eftersom en rad omständigheter inte beaktats.

Hårddraget går det till och med att ifrågasätta om kulturverksamheters framgång överhuvudtaget ska bedömas utifrån antalet kroppar som passerar en värmesensor. Vad som emellertid blir tydligt just här, är att man inom kommunorganisationen ständigt använder siffror just för att dra vidlyftiga slutsatser när de kan bekräfta en ideologiskt fördelaktig bild, samtidigt som samma siffrors betydelse lika ofta undertrycks när de talar till de styrandes nackdel. Än värre är att friserade siffror och marknadsföringsretorik i nästa steg allt oftare tycks användas som underlag för beslut kring framtida satsningar och planer.

Tre dygn med ett flertal e-post, telefonsamtal och ett fysiskt möte på Rådhusesplanaden 8 krävdes för att få ut ett excel-dokument med besöksstatistik. En offentlig handling, som enligt offentlighetsprincipen ska lämnas ut skyndsamt utan frågor och med möjlig anonymitet för den som begär ut dokumenten.

Detta är blott ännu en detalj i berättelsen om en tidsanda där makthavare tycks allt mer fixerade vid själva bilden av staden, snarare än dess faktiska innehåll och de verkliga invånarna. Bortom värdeord som medskapande och dialog skapas i praktiken en slags slutenhetskultur, där kritisk diskussion allt oftare tycks uppfattas som smuts på fasaden, snarare än som själva kärnan i ett fungerande demokratiskt samhälle. Och väven är bara ett bland många lokala exempel de senaste åren.

Förhoppningsvis lär det emellertid oss att se hur maktförhållanden främst befästs och återskapas i de till synes mest vardagliga sammanhangen – som ett vid första anblick objektivt pressmeddelande, på djupet fyllt av ideologiska tolkningar.