Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Siffror som skaver

vav

Besökssiffror och statistik har blivit ett kraftfullt vapen i händerna på de som marknadsför staden. Inte sällan används de snabbt och relativt slarvigt för att teckna bilden av både mindre och större projekt som definitiva succéer.

Pressmeddelandena från kommunorganisationens olika kommunikatörer följer ständigt samma mönster: En serie siffror och procentsatser som pekar uppåt, följt av ett citat som ramar in bilden av framgång.

Den 9 december förra året basunerade Umeå kommun under rubriken ”60 000 besökare under Vävens premiärveckor” ut just en sådan berättelse. Man skrev att ”Vävens premiärveckor [] blev en succé”. Och kulturchefen gav den till synes självklara tolkningen: ”Vi anade nog att umeborna skulle strömma till, men antalet besökare har verkligen överträffat alla förväntningar! När man ser med vilken självklarhet man tar huset i besittning och hur väl öppningsprogrammet tagits emot så bekräftar det bilden av Umeå som en kulturstad av nationell betydelse”.
På sociala medier gick den Socialdemokratiske ordföranden i kulturnämnden steget längre. Han skrev att ”fler än hälften av umeborna besökt vårt nya stadsbibliotek”. Plötsligt hade identifierade passager under en sensor blivit unika individer med lokal folkbokföringsadress.

Det kan kanske tyckas som simpelt slarv, men denna bild bör ses i sammanhang av den omfattande och infekterade debatt som omgärdat Vävens tillkomst i allmänhet, och flytten av stadsbiblioteket i synnerhet. Redan i sin utgångspunkt var Vävenprojektet snarare en marknadsföringskampanj, än ett försök att förbättra förutsättningarna för en rad lokala kulturinstitutioner. Politikerna ville bygga ett landmärke som skulle ”sätta Umeå på kartan” och bildligt representera utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Den berömda norska arkitektfirman Snøhetta ritade till och med byggnaden exteriört innan dess att innehållet var klarlagt och beslutat.

Farhågorna, inte minst från lokala bibliotekarier och andra delar av kulturlivet, var samtidigt många. Uppsplittrade verksamheter, riskerna i att förlora vissa sociala gruppers slinka-in-faktor när närheten till Vasaplan berövades biblioteket, den oproportionerliga kostnadsökningen för skattebetalarna sett i relation till de rent praktiska fördelarna.

Kritiken etsade sig fast hos en inte oansenlig del av den lokala befolkningen, samtidigt som löftena var många om att det hela nog ändå skulle bli bra tillslut.

I egenskap av säljbar bild, snarare än substantiellt innehåll, blev därmed behovet att snabbt efter öppningen just sälja in Väven som succé viktigt. Kritikerna skulle under inga omständigheter få utrymmet att prägla berättelsen om det slutgiltiga resultatet. Tyvärr spelade lokal media nyttig idiot. Kommunens pressmeddelande trycktes oredigerad som nyhetsartikel i flera tidningar, utan kritiska följdfrågor eller ifrågasättanden av de högst subjektiva tolkningarna gällande hur siffrorna skulle utläsas.

Det hela skavde. Inte minst skavde det mot beskrivna intryck från vänner och bekanta, i det sedvanliga småstadsviskandet, och i återkomsten av den strida ström missnöjda insändare kring projektet som blivit oräkneliga genom åren. Vävens ständiga försvarare tycktes nöjda, men den inte obetydliga kritiska massan tycktes likväl fått vatten på sin kvarn när huset tagits i bruk.

Att få en klar bild av situationen visade sig också betydligt svårare än väntat. Från ansvarig tjänsteman fick jag, vid begäran om besöks- och lånestatistiken, veta att den var komplicerad att lämna ut. Siffrorna gick nämligen endast att uppskatta, då två av sex mätinstrument i byggnaden fungerat dåligt på grund av den usla mobiltäckningen i lokalen. De exakt 57 400 personer som enligt kommunens pressmeddelande ska ha besökt Väven under invigningsveckorna, och visat att ”umeborna har tagit huset i besittning”, var alltså uppskattade.

I januari 2015 är bilden av framgång därtill betydligt mer blygsam. Vävens kommunala delar hade denna månad, beroende på hur man väljer att tolka och uppskatta, ungefär lika många besökare som stadsbiblioteket vid Vasaplan hade i januari året innan. Utlåningen däremot – och den siffran är definitiv – har sjunkit med exakt -0,7 procent vid en jämförelse mellan samma månader.

Att i egenskap av kritiker dra några slutsatser av dessa siffror skulle förmodligen från vissa håll uppfattas som småaktigt – som gnäll, bakåtsträvande och nej-sägande. Sanningen är också att det vore en förenkling av frågan om framgång eller misslyckande, eftersom en rad omständigheter inte beaktats.

Hårddraget går det till och med att ifrågasätta om kulturverksamheters framgång överhuvudtaget ska bedömas utifrån antalet kroppar som passerar en värmesensor. Vad som emellertid blir tydligt just här, är att man inom kommunorganisationen ständigt använder siffror just för att dra vidlyftiga slutsatser när de kan bekräfta en ideologiskt fördelaktig bild, samtidigt som samma siffrors betydelse lika ofta undertrycks när de talar till de styrandes nackdel. Än värre är att friserade siffror och marknadsföringsretorik i nästa steg allt oftare tycks användas som underlag för beslut kring framtida satsningar och planer.

Tre dygn med ett flertal e-post, telefonsamtal och ett fysiskt möte på Rådhusesplanaden 8 krävdes för att få ut ett excel-dokument med besöksstatistik. En offentlig handling, som enligt offentlighetsprincipen ska lämnas ut skyndsamt utan frågor och med möjlig anonymitet för den som begär ut dokumenten.

Detta är blott ännu en detalj i berättelsen om en tidsanda där makthavare tycks allt mer fixerade vid själva bilden av staden, snarare än dess faktiska innehåll och de verkliga invånarna. Bortom värdeord som medskapande och dialog skapas i praktiken en slags slutenhetskultur, där kritisk diskussion allt oftare tycks uppfattas som smuts på fasaden, snarare än som själva kärnan i ett fungerande demokratiskt samhälle. Och väven är bara ett bland många lokala exempel de senaste åren.

Förhoppningsvis lär det emellertid oss att se hur maktförhållanden främst befästs och återskapas i de till synes mest vardagliga sammanhangen – som ett vid första anblick objektivt pressmeddelande, på djupet fyllt av ideologiska tolkningar.

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.

Kulturår – för att locka investerare

kulturar

Jag sitter med en vän på kafé och som vanligt glider samtalet efter en stund in på det ofrånkomliga: byggarbetsplatserna, ryktena som viskas, de stora frågorna om kulturens varande och vår egen plats i en stad som upplevs glida oss ur händerna. Det här är för mig Umeå tjugohundrafjorton – kulturhuvudstadsår, men framförallt, brytpunkt.

Vi är uppvuxna här, förvisso med några års mellanrum och på olika sidor av stan men ändock med samma upplevelse. På många vis är det vad som bara går att beskriva som en svensk småstadsuppväxt. Tonåren. Hänga planlöst på torgets ”apberg”, eller utanför hamburgerhaket Frasses och tjuvröka. Hamna i bråk med de som anammat en annan livsstil utan att från någon sida riktigt förstå vad upprinnelsen varit. Bli utkastad från kvarterets ungdomsgård på fredagskvällen för att planlöst dra runt och supa i trapphus och andra icke-platser. Ibland bara söka efter något att paja, utan egentlig mening. Grina i baksätet i socialtjänstens bil. Men framförallt; drömma om ett ställe för såna som oss.

När detta utspelar sig för min egen del har Umeå kommun drygt ett år tidigare stängt ner Sveriges troligen mest välbesökta fritidsgård. Satt den slutgiltiga käppen i hjulet för en växande ungdomsrörelse vars framträdande gemenskap byggdes på avståndstagande från droger. De officiella skälen var förvisso krassa sparkrav, men djungeltrumman här i stan har alltid berättat en annan historia. En historia om politiker och tjänstemäns rädsla för en växande rörelse vars radikalaste deltagare tände eld på Scanbilar, förstörde korvkiosker och släppte ut tusentals minkar. En oförmåga att förstå som skapar handlingar som ska ta tid att reparera.

Att som tonåring komma in i det som var kvar av den här kulturella miljön var att tidigt lära sig läxan om kommunen som en fiende, som ett hinder för en levande gräsrotskultur. Kampen för självstyrda och ändamålsenliga lokaler gick aldrig i stå, och det tog inte lång tid förrän jag själv fick erfara vad det innebar att försöka diskutera frågan med lokala företrädare. Hopplöshet.

Någon gång mitt i vintern 2004 ockuperades en gammal träkåk i stan. Vi gick dit den där första kvällen och stod med runt hundra andra umebor och lyssnade på nåt band och frös som fan. Jag gick tillbaka varenda dag, försökte hjälpa till med det ena och det andra, fram till att polisen bommade igen det. Kravet var ett aktivitetshus som brukarna själva bestämde över, men politikerna lyssnade inte den gången heller.

Det var några år efter dessa kalla veckor som jag läste i tidningen att Umeå ansökt om titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Vi hade just hyrt ett gammalt tyglager på en av centrums bakgator och startat ett litet musikhus med replokaler, kafé och en scen. Vi hade gjort det själva, efter alla år av samtal och krav som ledde ingenstans. Samtidigt pratade politiker sig varma i tidningar och pressmeddelanden om varför just Umeå förtjänade att vinna den här, tydligen prestigefyllda titeln. Här hade man minsann i decennier satsat hårt på kulturen. Här fanns både starka institutioner som opera och museer men också; spännande och dynamisk gräsrotskultur.

Jag försöker leta mig tillbaka i tanken till diskussionerna vi hade där och då, när allt detta presenterades. Å ena sidan en ilska över att tillskrivas ett värde när någon kommit på att det passar sig, å andra sidan en hoppfullhet om att äntligen erkännas, om att på riktigt tillskrivas en given plats i stadsrummet.

Nu är vi här. Sju år har passerat. Kvar är bara ilskan.

Visst, massa kulturföreningar fick sin del av skattkistan för att under ett år skapa något lite utöver det vanliga, ta sin plats i programmet. Samtidigt är upplevelsen av vad ett kulturhuvudstadsår inneburit för Umeå något radikalt annorlunda. En utgångspunkt för ett ekonomiskt-politiskt skifte, en massiv omvandling av stadens rum och platser.

Det lilla musikhus vi startade 2007 har vräkts från sitt rivningskontrakt eftersom en skyskrapa ska byggas ovanpå och huserar nu en bra bit utanför centrum. Hela området, som då var en bakgata, håller i skuggan av det semi-kommersiella kulturhuset med integrerat hotell som byggs på granntomten, att rustas upp. En välbesökt och för många föreningar existensavgörande teater får se sina verksamheter tvångsflyttas, varpå lokalen snart ska rivas för att lämna plats åt ett annat höghusbygge.

En liknande historia kan berättas om stadsbiblioteket. De verkliga vinnarna i denna historia är fastighetsägarna vars inflytande växt drastiskt de senaste åren. Glädjeskrattet som kom ur erkännandet fastnade liksom i halsen. Kvar blev en stad där kultur i första hand ses som ett medel för att locka inflyttare, turister och investerare i hopp om fortsatt snurr i tillväxtens ekorrhjul. En stad där de kritiska protesterna blir allt starkare mot bristande demokratiska processer och ett ständigt undandragande av för många människor, viktiga platser.

Från Umeå kommuns olika kommunikationskanaler kommer en strid ström reklam för spelningar, teaterföreställningar, dansuppträdanden och andra kulturella evenemang. Allt oftare känner jag att jag bara vill skita i att gå, till och med från de sammanhang jag vigt mitt liv åt. Det känns, när jag närvarar, som att jag deltar i ett marknadsföringsspel där jag alltid till syvende og sist står som förlorare. Där min närvaro slutar med att jag står vid ännu ett byggstängsel och ser något jag älskar rivas – för att lämna plats åt ännu ett hotell för kulturhuvudstadens besökare.

———————
Ursprungligen publicerad 30 januari 2014 i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda.