Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Sveriges Radio som stadsmarknadsförare

sveriges

Enligt den handbok som SR använder för att vägleda sina anställda kring regler och principer ska man ”tänka efter en extra gång innan man väljer att rapportera om ett företags produkter”. Andra varumärken än det egna ska inte exponeras.

Frågan om dessa principers efterlevnad blev den 6 januari högaktuella när Sveriges Radio P1 sände programmet När det slutade regna i Borås – ett program om en stads självkänsla. Programbeskrivningen berättar en historia om en stad som drabbats av industriell nedmontering med efterföljande arbetslöshet, men som nu rest sig och hamnat på allas läppar med hjälp av skulpturer, fashion och en streetartfestival.

Det visar sig att personerna bakom denna berättelse är en stadsarkitekt, en kommunanställd konstnär, en präst, en pr-konsult med stark före detta partianknytning samt en vd för något som kallas destinationsbolaget BoråsBorås TME AB. BoråsBorås en lokal version av något som det senaste decenniet blivit allt vanligare i svenska städer. Det är ett så kallat destinationsbolag, samägt av kommunen och näringslivet, med uppgift att ”marknadsföra, sälja och aktivt verka för att staden […] upplevs som en attraktiv destinationsort med gott värdskap”.

Borås har anslutit till den vanligt förekommande meningen att städer konkurrerar med varandra om inflyttare, turister och investerare på en global marknad. Staden måste därför hitta former där den långsiktiga stadsutvecklingen formas tillsammans med näringslivet samt skaffa sig ett varumärke som gör att man står ut bland alla andra städer.
Så börjar också programmet om Borås. Det pratas om byggnader och metoder som ska ”sätta staden på kartan”, om den speciella ”Boråsandan” och om stadens entreprenöriella gen. En historia om en stad på dekis där det alltid regnade men där solen nu skiner över den innovativa gatukonsten och de nya arenorna, galleriorna och konferensanläggningarna.

Vad som däremot i princip inte talas om i det 85 minuter långa reportaget är den ökande hemlösheten, utförsäljningar av allmännyttan, den fortfarande höga arbetslösheten, män­niskor som trängs undan när fastighetspriser stiger och framför allt: vad som händer med demokratin när stadsplaneringen flyttas från det politiska samtalet till bolag där offentlighetsprincipen inte gäller, och där näringslivet har köpt plats för inflytande.

Om städer beter sig som företag, ska de då betraktas som offentliga institutioner eller som just företag? Hur påverkas objektiviteten hos kommunens tjänstemän, och i nästa steg media, när staden blivit en vara som ska säljas på en marknad? I takt med att turism och handel ges allt viktigare betydelse för den ekonomiska tillväxten tyder det mesta på att utvecklingen kommer fortsätta röra sig i denna riktning.

I Umeå, som var Europas Kulturhuvudstad 2014, har dessa frågor diskuterats flitigt det senaste året som när det framkom att den kommunala organisationen bakom evenemanget, Umeå2014, betalt ett stort antal internationella journalister för att besöka den stora invigningsceremonin. Den positiva medierapporteringen användes därefter av samma kommunala organisation för att påvisa att projektet varit lyckat, i polemik med en kraftigt kritisk lokal opinion.
Eftersom stadsmarknadsföringen har olika typer av kunder som mottagare skapas – precis som för alla företag – ett behov av att försköna. Kritik blir smuts på fasaden – något som måste putsas bort, gömmas undan eller, i de mest sofistikerade exemplen, inordnas i själva marknadsföringen som något som visar att staden är levande, spännande, och aktiv.

Men även i det sistnämnda fallet blir bilden vinklad och anpassad till en större berättelse. I Umeås fall märks det genom den strida ström av övertramp som såväl politiker som tjänstemän gjort mot kritiker. Personer som använt kulturhuvudstadens logotyp för satir har hotats för varumärkesintrång och kommunanställda som kritiserat näringslivet har fått tillsägelser – i ett fall direkt från kommunalrådet.

För Public Services del visar såväl delar av rapporteringen kring Umeås kulturhuvudstadsår som programmet om Borås att de journalistiska förhållningssätten till kommunernas stadsmarknadsföring inte hängt med. Själv har jag anmält Sveriges Radio till granskningsnämnden, och hoppas att fler ska göra det. Förhoppningsvis tvingar det fram en nödvändig diskussion om huruvida staden i dag är att betrakta som offentlig institution eller som företag. Och inte minst: vad dessa förändringar innebär för invånarnas demokratiska inflytande över städerna de bor i.