Serie ger liv åt flottningen

34065403_2171736589535708_4097409941529165824_nGotthard Öberg (1916–1994) var under många år ordförande för Västerbottensdistriktet av fackföreningen SAC Syndikalisterna. Bland oräkneliga föreningslivsgärningar kan kanske främst noteras hans bok Genombrottet – Flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34 utgiven av Federativs förlag 1990. Så smalt som det låter handlar det om en rigorös genomgång av mötesprotokoll, medlemsregister, nyhetsnotiser och intervjumaterial i syfte att ge en så tydlig beskrivning som möjligt av en arbetsmarknadskonflikt inom en av Västerbottens då centrala näringar. Konflikten ifråga inträffade i Lycksele och Stensele kommun, den senare för övrigt Öbergs födelseort.

Tyvärr är det lätt att konstatera att det krävs ett speciellt sorts sinnelag för att nöta sig igenom den här sortens folkrörelseskildringar. I just det här fallet har emellertid något verkligt spännande hänt vad gäller kontinuiteten i att minnas historien och popularisera den för nya generationer. Det är nämligen nu så att en annan lokal syndikalist har tagit sig mödan an att omvandla Öbergs bok till en serietidning.

Denna syndikalist, för övrigt likt Öberg en typisk folkrörelseräv, skriver under signatur och har under många år kastat ur sig det något obskyra seriefanzinet Autotrof – till dags dato utkommen i tio nummer. Innehållsmässigt har det alltid bestått i en yvig kompott av självutlämnande vemodiga, ångestfyllda betraktelser och reflektioner, rörelseerfarenheter och berättelser om klasskamp, samt en hel del rena flummigheter. När Autotrof varit som bäst golvar serierna faktiskt det mesta man i övrigt kan ta del av inom den breda svenska seriegenren. Ett faktum som troligen beror på att tecknaren ifråga befinner sig i en vardag med omständigheter betydligt intressantare, mer gripande, än ofta skildrade medelklassliv i de svenska storstäderna. Arbetarlitteratur i serieform borde man nog helt enkelt kalla det.

2010 hittade i alla fall Autotrofs upphovsmakare en låda på Umeå LS av SAC:s fackliga expedition innehållandes just Gotthard Öbergs Genombrottet och som han själv skriver har han ”sen dess tyckt att det är synd att den inte är lite mer lättläst. (…) att den skulle bli en rätt kul serie”. Det tog förvisso några år, men på nätta 33 sidor har boken nu alltså omvandlats till serietidning.

Onekligen har upphovsmakaren också lyckats med sitt uppdrag att göra liv i historien. I sin bildsatta form slukar den tillbaka läsaren till det intensiva nuet i 30-tals flottningskonflikter upp längst med Umeälven. Här kastas man mellan fikarum, demonstrationståg, blockader och provisoriska strejkläger ute i skogsbygderna med en pedagogik som ger en begriplig inblick i den fackliga organiseringens framväxt.

Det är lärorikt som ett utsnitt i historien om tiden kring folkhemmets framväxt liksom för den som vill förstå Västerbotten som geografisk plats. Nästan genomgående är det dessutom väldigt rafflande som ren underhållning. Det är bara att buga och tacka för att det, trots avsaknaden av ekonomiska incitament, fortsätter att finnas eldsjälar som tar sig an det här slags kultur- och folkrörelsegärningar.

Inforuta:
Autotrof
En serie baserad på Gotthard Öbergs bok Genombrottet om flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34
Kontakt: druglagoon@gmail.com


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 31 maj 2018. 

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Så kan vi lära av Doroteaupproret

dorotea

Grattis Dorotea!

Nej, det här är inte – för er som minns 00-talets reklamkampanjer – ett meddelande om att invånarna i denna Västerbottniska kommun snart får förmånen att konsumera i en ny herrklädesbutik. I Dorotea ska sjukstugan öppna igen. Ortsborna ska få tillbaka de vårdplatser som landstinget för några år sedan beslutade att slopa som en del av det gigantiska nedskärningspaketet ”Projekt balans”.

Att vinna den segern har varit allt annat än enkelt. Mellan beskedet om nedskärningarna och dagens till synes goda slut ligger år av luttrat och envist motstånd. I över tre år ockuperade ortsborna sjukstugan för att hålla frågan vid liv och utveckla en kraftfull gemenskap. Genom att samla in över 20 000 namn krävde man genomförandet av den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Och till slut avsattes även kommunens styrande socialdemokrater, för att ersättas av den lokala valplattformen Dorotea kommunlista.

Att vårdplatserna nu återställs beror på att det för landstinget kom att kosta betydligt mer än det smakade, såväl i krassa ekonomiska termer som i politiskt stöd.

Låt oss stanna upp för att verkligen uppfatta betydelsen av den här erfarenheten.

För samtidigt som vi firar den vinst som sprungit ur Doroteabornas uppror, står svensk sjukvård i en allt djupare kris. Dag ut och dag in läser vi i tidningarna om vårdanställda som kollektivt säger upp sig i protest mot en ökande arbetsbörda. Månad efter månad rapporteras om sjukstugor, vårdcentraler och sjukhus som hotas av ytterligare nedskärningar.

I Västerbotten konstaterade landstingsledningen, bara två dagar innan nyheten om Dorotea, att man åter sitter med ett underskott på cirka 200 miljoner kronor. Nya åtstramningar hägrar.

Sjukvården utgör utan tvekan ett av de verkligt stora konfliktfälten i vår samtid, tillsammans med frågor om mark och bebyggelse. Och vill man förstå hur ojämlikhet och avdemokratisering konkret skapas så är det en god idé att fästa blicken just här, liksom på länkarna fälten emellan – som i fallet med uppförandet av projektet ”Nya karolinska” i Stockholm.

Bakom nyhetsflasharna om vårdkris, bostadsbrist och fastighetsbubblor syns nämligen en helt annan bild.

Googla vilka företagare som finns med på listorna över de rikaste personerna i det här landet. Kolla vilka branscher de tjänar sina pengar i. Ta en titt på såväl politikers som tjänstemäns karriärvägar, efter att de lämnat sina uppdrag inom det offentliga. I stora delar av EU skulle de mönster, som här upprepas helt naket, tveklöst klassificeras som korruptionsbrott.

För varje försvunnen vårdplats, varje utbränd sjuksköterska, varje bostadslös ungdom och varje bortträngd småhandlare; en ökad vinst i någon kvartalsrapport och en före detta politiker eller tjänsteman med en ny, bättre betald tjänst på andra sidan förhandlingsbordet.

Så vad lär upprorsmakarna i Dorotea oss, nu när vi tillsammans firar deras seger?

För det första att kollektiv fortfarande kan utöva makt genom att göra tänkta ”effektiviseringar” ineffektiva – så länge beslut handlar om ekonomiska kalkyler snarare än värderingarna hos de som styr.

För det andra visar Dorotea hur detta kan göras – genom ett pragmatiskt experimenterande med såväl civil olydnad i legalitetens gränsland som uttnyttjandet av möjligheter i lagstiftningen och försök att rucka den parlamentariska sammansättningen med ett tydligt, avgränsat syfte.

Sist men inte minst har Dorotea-upproret visat egenvärdet av de gemenskaper som formats i kampen. För i dessa skapas andra sociala relationer av samarbete och solidaritet. Frön ur vilka nya, mer jämlika sätt att organisera samhällen kan växa.

Låt oss lära av det. Kopiera det till andra platser. Till större skalor, ovanför den lokala. Så växer nya folkrörelser fram. Så tar medborgarna makt. Precis så skapar vi tillsammans en bättre framtid.

Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015