Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Baksidan som var någon annans framsida

Gentrifiering är inte en synonym till stadsutveckling i allmänhet. Inte heller är dess motsats varken status quo eller förfall.
Begreppet gentrifiering kommer från engelskans ”gentry”, ungefär ”fint folk”. Det är ett ord som beskriver en specifik typ av stadsutveckling vars inneboende effekt är att människor trängs bort från sina hem, lokaler och platser de använder.
Det finns starka skäl att lägga det här ordet på minnet.

Det framstår nämligen i vår tid vara grundläggande för att vi ska kunna begreppsliggöra de förändringar som pågår i våra städer, men framförallt, för att vi ska förstå vad alternativen skulle kunna vara.
Stadsutveckling i form av gentrifiering sker ofta förklädd i ett språk som får oss att uppleva den som ett allmänintresse, trots att dess stora vinnare egentligen är specifika aktörer såsom byggbolag, fastighetsägare och konsultbyråer.
Man använder ord som trygghet, attraktivitet, tillgänglighet och hållbarhet, och implicerar ofta samtidigt att platsen i dess tidigare form skulle sakna just dessa kvalitéer.

När dagens gentrifierande stadsutveckling genomdrivs blir det därför viktigt att hela tiden ställa en serie frågor: För vem var denna plats otillgänglig, och för vem sägs den nu tillgängliggöras? Ur vems synvinkel var bostadskvarteret ohållbart, och för vem blir det efter renoveringen hållbart? Kände sig någon verkligen otrygg här innan, vem gjorde i sådana fall det, och vem riskerar att bli otrygg med den förändring som nu sker?

I Umeå kan vi låta omvandlingen av det område som kallas ”staden mellan broarna” fungera som ett pedagogiskt exempel. Platsen präglades innan den nyligen genomförda omdaningen av ett pulserande stadsliv som på ett ganska tydligt vis bar korrelation till stadens lokalisering i Övre Norrland. Här låg till exempel en park kallad ”Trädgård i Norr”, temporärt uppförd till bomässan 1987, men senare permanentad eftersom befolkningen tyckte om den så mycket. Den här parken var på sommarhalvåret fylld av människor men användes med viss tonvikt av ungdomar och socialt utslagna eftersom dess lummiga gestaltning bröt insynen från omkringliggande platser.

Bredvid parken låg längs älvskajen en stor parkering. Den tjänade minst sagt sitt ändamål som stadskärnans ankomstpunkt för stora grupper invånare i en kommun med stora geografiska avstånd för vissa. Än mer intressant användes emellertid parkeringen med kontinuitet över årtionden som social mötesplats för olika motoranknutna subkulturer; MC-sällskap, bilburen ungdom, veteranbilsträffar.

I området fanns också ett kluster av andra slags kulturverksamheter. Här låg redan då restaurangbåtar. Här låg, och ligger än så länge, Hamnmagasinet – ett ungdomshus som startades som ett ideellt initiativ men numer drivs som ungdomsgård i kommunal regi. Här låg det föreningsdrivna musikhuset Verket. Och här fanns tidigare en rad andra kulturverksamheter inkvarterade i det gamla tullmagasinet.

Om man tittar på beskrivningarna kring platsens omdaning träder dock en helt annan bild fram. I dessa beskrivs Umeå vid tidpunkten vara ”vänt bort från älven” och därmed benämndes denna plats som en baksida. Häri retuscheras konsekvent också alla de specifika sociala- och kulturella funktioner platsen hade bort. Den kallas istället allmänt för en ”trafikplats”.
Den nya gestaltningen av området gjordes i tät samverkan med ett dominerande fastighetsbolag. Denna privata aktör hade också i allra högsta grad en stark röst rörande utformningen av miljöerna.*

Staden skulle nu ”vändas mot älven”. Området skulle göras ”attraktivt” och ”tryggt”.

Man kan personligen såklart föredra den nya funktionen, och uppleva att den ur ens egen synvinkel bidrar med de nämnda kvalitéerna.

Det ändrar dock inte det faktum att dessa ord här tjänat specifika intressen, representerar en viss blick, och riktat sig till en viss målgrupp. För likväl som platsen nu blivit en tillgänglig framsida för några, så har den utan dialog eller synliggörande fråntagits andra. Det är bland annat förklaringen till att vi idag vid Järnvägsstationen, på andra sidan centrum, ser mycket av den aktivitet som tidigare ägde rum på denna plats.

Men mer konkret. Vad är gentrifiering? Den skotske kulturgeografen Neil Smith menar att det handlar om något som han kallar för räntegap.

Ett räntegap kan sägas beskriva skillnaden mellan det värde en fastighetsägare kan få ut av en bit marks nuvarande användning, kontra det högsta värde hen skulle få ut om marken användes på dess potentiellt mest lönsamma vis.
Detta påverkar också offentliga rum, eftersom dess utformning tenderar att bidra till de omkringliggande fastigheternas marknadsvärde.

Återigen. Genom att förklä den här specifika formen av stadsutveckling som ett allmänintresse osynliggörs faktumet att den politik som idag förverkligas i hög grad syftar till att gynna kapitalägarnas intresse vilket är att tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt mark- och fastighetsägande. Här osynliggörs också att detta intresse ofta står i konflikt med andra delar av befolkningens behov, begär och tillgång till specifika rum.

Gentrifiering är inte en ”naturlig” utveckling. Gentrifiering är inte heller det enda sättet att utveckla städer. Gentrifiering är en utveckling som tjänar vissa särintressen.

Det är stadsutveckling som enligt omfattande erfarenhet och forskning skapar rumslig bortträngning.
Lyft blicken. Vem hängde i den där parken vid älven tidigare? Var tog de vägen? Eller ungdomarna på parkeringen som bygger gemenskap kring motorintresse. Var är de idag? Hyresgästerna vars bostäder revs och ersattes med lyxigare takradhus? Bor de kvar?

Hur ser en stadsutveckling ut som aktivt tillvaratar deras intressen?
Vilka verktyg behövs i den kommunala planeringen för att de, och alla andra stadsbor, ska ha ett faktiskt demokratiskt inflytande över förändringen?

Låt oss konstatera en sak.

Gentrifieringens motsats är inte avveckling eller status quo. Dess motsats är demokratisk stadsplanering med tydliggjorda ansatser att omfördela resurser från de rika, till de fattiga.

Litteratur i ämnet:
Catharina Thörn & Helena Holgersson –Gentrifiering (Studentlitteratur förlag, 2014)
Neil Smith –The New Urban Frontier (Routledge, 1996)
Olika författare – Rätt att bo kvar: en handbok i organisering mot hyreshöjningar och gentrifiering (Koloni förlag, 2016)

————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 8/10-2016.

Ny halvlek i spelet om staden

Ännu en långbänk. Och ännu en kapitalstark välgörare som sägs komma till undsättning med ett handfast agerande.

Men om vi umebor det senaste årtiondet vant oss att det är kulturen som ska hjälpas få rum, så handlar det denna gång istället om fotbollen. Närmare bestämt om byggandet av en fullstor fotbollshall.

Turerna har gått att följa lite fram och tillbaka i lokala medier, men det är först i senaste numret av fotbollstidningen Offside (1/2016) som berättelsen ges välförtjänt djup. I artikeln ”Du sköna nya hem” tecknar skribenten Oskar Sonn Lindell ambitiöst matchbilden, som en del i det större temat ”Sporten och kapitalet”.

I korthet handlar historien om den omtvistade friskoleentreprenören Raja Thoréns något okonventionella intåg i den lokala idrottsvärlden, och dess stundande kulminering i projektet med fotbollshallen. På motsatt planhalva står Jan Brännvall. En före detta kommunal skoltjänsteman, tillika ordförande i fotbollsföreningen IFK Umeå. Brännvall menar dels att kommunen principiellt inte borde samarbeta med någon som gjort sig rik på att bedriva undermålig undervisning, samt, att kommunen genom den föreslagna formen riskerar att ekonomiskt sätta sig i en kass sits med långa bindande avtal.

Under reportagets förlopp blir parallellerna till turerna kring Vävens tillblivelse allt svårare att ignorera, trots att de aldrig rakt ut omnämns. I båda fallen hänvisas friskt till att detta har stött och blötts hur länge som helst. I båda fallen sägs en långvarig önskan hos gräsrötterna (kulturlivet respektive fotbollsföreningarna) av nya lokaler stå som skäl till att just detta projekt nu måste bli av. Och i båda fallen föreslås lösningen av en kapitalist som tonar ner de egna ekonomiska vinningarna i projektet, till förmån för viljan att ge något tillbaka till lokalsamhället i anslutning till ett genuint personligt intresse i ändamålet.

I fallet med fotbollshallen hänvisas faktiskt också just Vävenavtalet, i en intervju med kommunalrådet Hans Lindberg på Thoréngruppens hemsida, som den typ av konstruktion man eftersträvar för driften. Alla eventuella alternativ, billigare samt mer anpassade för och av gräsrötterna, tycks också numer borta från förhandlingsbordet. Och det fintas rejält med mediala utspel om att detta nu måste gå snabbt, så att inte välgöraren ledsnar och går med sin plånbok någon annanstans.

Det hela är utan tvivel symptomatiskt för vår samtida samhällsplanering. En av världens mest välkända kulturgeografer – professorn David Harvey, verksam i USA – beskrev den redan 1989 i essän ”Från storskalighet till entreprenörskap”.

Harveys poäng är tydlig: I så kallade offentlig-privata samverkan tenderar den privata aktören att kamma hem vinsterna, samtidigt som det offentliga står med de betydande riskerna. Allt som oftast skapar det en ständigt förvärrad spiral av skenande offentliga utgifter, som leder till ännu fler kortsiktiga lösningar byggda på beroendeställning till samma privata kapitalister. Politikernas handlingsutrymme äts successivt upp av de långa, bindande åtagandena vilket för eller senare går ut över mer justerbara mål som, ja, säg till exempel ”mindre barngrupper i skolan”.

Raja Thoréns förslag till fotbollshallbygge, komplett med kontor för det egna företaget, bereds nu av tjänstemännen hörandes till kommunstyrelsens närings-och planeringsutskott. Återstår att se huruvida det lokala föreningslivet inom fotbollen klyvs mellan hoppfullhet och motstånd, precis som kulturlivet gjorde inför Väven. Och därtill, om Umeås skattebetalare i bredare bemärkelse är beredda att acceptera ännu en offentlig-privat samverkanslösning av denna typ, i en tid då den kommunala skuldsättningen redan är så hög att nedskärningarna står för dörren i flera av kärnverksamheterna.

Offsides reportage bidrar med en god utgångspunkt för en bred, eftertänksam demokratisk debatt kring frågan. Låt hoppas att det inte misstas för ett slutord.

Platsens själ

I. Flintvägen, Carlslid, Magistervägen, Ålidhems centrum. Ålidhöjd, Växthuset, Universum, Universitetssjukhuset. 8:ans buss tränger sig genom de uppsamlade snömassorna i Umeås östra stadsdelar. Bort från miljonprogrammens fyrkantiga kolosser, och in genom campus- och sjukhusområdets gigantiska institutionsbebyggelse. Hamrinsvägen, Järnvägsgatan, Fabriksgatan. Bussen passerar vidare mellan träkåkarna i det mörker som blandas upp med yrande vita flingor i gatlampornas sken.
Församlingsgården. Sedan sista rödljuset i korsningen med Östra kyrkogatan.

Hållplats F. Dörrarna öppnas och den av kroppar och element uppvärmda luften möter kylan från gatan.
En kortare kö. Tre trappsteg. Sedan fötterna mot Vasaplans blötfärgade trottoar. Fylld av stressade människor på väg i alla riktningar. Själv viker jag naturligt åt vänster. Tar raska steg i riktning mot Rådhusesplanaden, men svänger av en bit innan korsningen. In i den lilla dörren på den stora tegelbyggnadens träbeklädda lågdel vid bussgatans utkant.

Värme.

Tio meter in i lokalen stannar jag vid datorerna där fritt surfande tillåts i tio minuter utan bokning. Kollar diskussionsgruppen ”Umeå Hardcore” på skunk punkt nu. Noterar ansiktena på de sittandes i den angränsande tidningshallen, över dataskärmens kant.
Två gubbar. Mitt uppe i intensiv debatt över insändarsidans innehåll. En tredje några stolar bort som harklar sig och sänder insinuerande blickar kring höjden på sällskapets samtal. Själv inser jag att surftiden börjar rinna ut när en otålig kille som vankat av och an bakom mig kollat mot klockan några gånger för mycket. Loggar ut.
Fortsätter vidare till lokalens andra ände. Entrén ut mot esplanaden. Tar några steg in på ”BC”. Fastnar liksom vid brickstället för att få en överblick över skaran vid kaféborden. Några polare att sno en påtår av?
Ute i entréhallen igen. Stannar kvar snett över rummet vid anslagstavlan. Den här stadens mest ambitiösa utblick över de kommande veckornas utbud av nöje, kultur och politiska händelser.

”Studiecirkel i Marx och Lenin på Röda stjärnan med start onsdag den 11 februari klockan 19.00.”

Fötterna tar vana steg igen. Svänger vidare åt vänster, några meter bortom anslagstavlan. Följer den breda mittgången. Svänger av åt höger en bit fram, och upprepar för tredje gången konsten att stå på precis lagom avstånd för att få överblick över personerna i sofforna nere i hörnet utan att själv bli utstirrad tillbaka. ”Bara en massa gothare och poppare”, tänker jag.

Rundar av gångriktningen och hamnar istället ståendes mellan några hyllor. Följer ryggarna med blicken. Drar ut och bläddrar rastlöst. Stoppar tillbaka. Fastnar en lång stund skummandes genom Emma Goldmans Anarkistiska minnen. Till slut går jag den breda gången tillbaka till entréhallen. Sätter mig ner på en stol och stirrar uttråkat mot affischtavlan. ”Tja!” säger en röst.

II. Jag avskyr de som tog den här platsen ifrån oss. Deras namn är hopklistrade med ilskan inom mig som – trots åren som passerat – aldrig helt tycks klinga av. Det var inte så mycket vad de stal, utan hur och varför det gjordes. Med sådant förakt, sådan arrogans inför våra minnen, känslor och de relationer som vi skapat inom dessa väggar. Det är svårt att förlåta någon som fortfarande inte insett felen i sitt handlande. Som ännu inte bett om vår ursäkt.

III. Men, den här platsen var ingen utopi. Inte ett ställe för såna som oss. Snarare var den en slags fysisk gestaltning av DDR-Sverige i dess fulla prakt. En institution av den självbetraktat goda stat som ombesörjde oss från vagga till grav. I detta specifika fall genom att, på stadens mest attraktiva tomt, bjuda oss invånare fri tillgång till litteraturens skatter.
Här, tänkte sig dåtidens politiker och stadsarkitekter, skulle vi fostras till skötsamma samhällsmedborgare. Symboliskt överblickade av kommunfullmäktigesalens placering en våning upp. Ovan våra huvuden.

IV. Tidningshallen, tidigt tjugohundratal. Iklädd grön tuppkam, röd tröja med hammaren och skäran i stort gult tryck, och en knappnål med Che Guevara på jeansjackan. En gubbe några stolar bort upprepar onda ögat i min riktning. Jag kollar reflexmässigt ner på mina slarvigt knutna kängor.
Ser i ögonvrån hur han blänger allt mer. Tittar till slut upp, och blänger tillbaka ett antal sekunder.

Han harklar sig. En gång. Två gånger.

”Ursäkta…” säger han.
”Öh, ja?” svarar jag.
”Vet du vad den där symbolen du har på tröjan står för?” fortsätter gubben i ett något mästrande tonfall.
”Ja, det står för kommunismen…” försöker jag.

Han rynkar pannan och fäster blicken i mig:
”Men du vet hur många kommunisterna dödade i Ryssland?”
”Jag… jag står inte för det, jag vill att alla ska ha det lika bra…” försöker jag.
”Det är väl en fin tanke, men hur tycker du det gått när folk gjort de där revolutionerna? Stalin var ett monster. Som Hitler. Du har väl hört om Gulag?”

Jag tittar ner på kängorna igen. Ursäktar mig allt medan den till synes ändlösa föreläsningen fortsätter i väg till Kina och Korea, via min knappnål till Fidel Castros Kuba, och vidare till Pol Pot och Enver Hoxha.

I några veckor bär jag tröjan i trots, innan den till slut placeras långt bak i garderoben tillsammans med skammen den kommit att påminna om.

V. Vid den här tidpunkten noterade jag aldrig vad som var på väg att ske. För trots ritualmässigt närmast dagliga vandringar mellan kaféet, tidningshallen, anslagstavlan, ungdomshörnan och vissa specifika hyllrader, fanns jag och min omgivning då inte närvarande i något offentligt samtal. Hade vi varit det, så hade vi i den större av lokaltidningarna kunnat läsa att lobbyister företrädandes näringsliv och centrumhandel, var rejält irriterade över just denna byggnads innehåll och funktion.

”Den här fastigheten har en död fasad mot gatan”, klagade de. ”Den blockerar shoppingflödena.” Ett försiktigt förslag följde några stycken senare: ”Tänk om man kunde flytta den här verksamheten ner till kajen, där den gör mindre skada?”

VI.
Vinterhalvår, ett textmeddelande:
”Tja vi ses på bibblan utanför bc klockan två?”

Sommarhalvår, ett textmeddelande:
”Mötas upp på Apberget efter skolan?”

VII. Det offentliga rummets, för mig, kanske mest essentiella funktion är att synliggöra verkligheten för oss. Det ska, så att säga, uppmana oss att mingla och interagera bortom de ekonomiska, åldersmässiga och kulturella barriärer som detta samhälle separerar oss i. Det särskiljande som grumlar vår klarsynthet inför sakernas tillstånd.
På dessa platser är vi för en kort stund, åtminstone i teorin, lika. Vi befinner oss där i relation till samma rättigheter och skyldigheter.

Och den här byggnaden var åtminstone delvis ett sådant rum. Närmast oundviklig och oumbärlig genom dess geografiska placering. Med sin öppenhet och värme; en naturlig dragningskraft bort från väder och vind i detta under stora delar av året karga klimat. Inom dess väggar trädde stadens varande naket fram. Alkisar, småbarnsmorsor, hemlösa, nyanlända migranter, skoltrötta ungdomar och pensionärer sammanpressade i en friktionsartad röra.

Här såg vi åtminstone varandra. Här lyssnade vi, mer eller mindre aktivt, till varandras vardagliga sorl. I bästa fall växlades här också ord emellan oss. Skapandes frön till gemensamhet.

VIII. Jag går ut genom arbetsplatsens dörr på Ridvägen, Väst på stan. Sneddar genom den lilla parken. Väntar trött på att trafikljuset, som aldrig tycks vilja mig väl, ska slå över vid Västra esplanaden. Går i mina egna fotspår längs med centrumfyrkantens gator i riktning mot kollektivtrafikens nav.

In genom skjutdörrarna i den stora tegelbyggnaden. Vidare genom tidningshallen. Höjer blicken och tittar på den digitala busstavlan. Tjugo minuter… Inga polare inom synhåll.

Går in och ögnar hyllorna med den politiska facklitteratur jag borde läst, men aldrig gjort ansatsen att närma mig. Plockar ut Naomi Kleins Chockdoktrinen. Fortsätter med blicken tills den träffar en röd bok med titeln Syndikalismen, skriven av någon man jag för länge sedan glömt namnet på.

Bara fem minuter kvar. Snabbt förbi lånedisken. Springer ut i mörkret som lagt sig över Vasaplan. ”En ungdom”, säger jag till chauffören, innan bussen börjar stånka österut genom staden.

IX. I mitten av nollnoll-talet ansöker Umeå om titeln som ”Europas kulturhuvudstad”. ”Skrattretande”, tänkte vi inledningsvis, utan att egentligen ha en aning om vad denna för oss okända utmärkelse förpliktigade.
Vilka var dessa politiker och pärmbärare att plötsligt börja skryta om det lokala kulturlivets rika bredd? De som alltid önskat att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb. Gråa byråkrater rädda för alla uttryck som sker bortom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds formpress.

Plötsligt babblar de om ”öppen källkod” och ”medskapande”. Begrepp vars innebörd för oss utgör fullständig kollisionskurs med den assimilationens våta filt som varit kännetecknande för den här stadens kulturpolitik de föregående årtiondena. Allt det som kvävts ska nu lyftas fram i de glänsande broschyrerna. Samer, punkare, fria teatergrupper. ”Umeå har alltid satsat på sitt kulturliv”, sa en särskilt självgod politiker till nyhetsreportrarna med påklistrat säljleende.

Men det är snudd på omöjligt att uppfatta ett epokskifte när man befinner sig precis i dess begynnelse. Fast i vanans makt att bekämpa de gamla metoderna blir vi lätt blinda inför problematiken i den nya maktutövning som plötsligt träder fram. Inte sällan ser det ut som en öppning, när det vi i själva verket uppfattar bara är sekunden innan dörren åter smäller igen från en ny riktning.

X. I april tjugohundraåtta ockuperas en tidigare kommunägd byggnad vid kajen, sedan några år såld och spekulativt kallställd av den nya fastighetsägaren.

Dialogmöte, kulturförvaltningens lokaler i bibliotekshuset.
Närvarande: Tre husockupanter, en ordförande i kulturnämnden, en kulturchef.

”Jaha, så ni har ockuperat ett hus?” säger kulturchefen med ett leende.
”Ni ska veta, att det gjorde minsann jag också när jag var ung”, skrockade en likaledes leende kulturnämndsordförande.

”Alltså, vi tycker att det behövs ett fristående allaktivitetshus i den här stan. Och vi är lite less för vi har försökt snacka med er på kommunen, men ni har inte verkat speciellt intresserade… Så därför ockuperade vi så att frågan skulle bli synlig”, försöker en av ockupanterna.

”Men vilka är Ni? Och varför duger inte de ställen som redan finns?” fortsätter kulturchefen.
”Vi kommer från ganska olika håll. Vissa håller på med punk och annan musik, andra med teater, några är med och gör mötesplatser för veganer. Det är massa olika folk…” säger en annan ockupant.

Den första ockupanten fyller i:
”Vi vill skapa något nytt. Där människor från olika håll kan samlas och göra något som får typ synergieffekter bortom de enskilda verksamheterna… Vi gillar inte heller den här åldersuppdelningen, vi är inte bara ungdomar. Och så vill vi att det ska vara styrt av de som är i huset!”

”Ja, det är ju en spännande idé”, säger kulturchefen och fortsätter, ”men det fungerar inte riktigt så om ni ska få stöd av oss på kommunen. Ni måste vara en registrerad förening med medlemsregister. Så vi kan förhandla om en lokal med er utifrån hur många ni är.”

XI. Tidskriftsvåningen, våren tjugohundratio.
”Jag har hört att de tänker flytta biblioteket…” säger den ene.
”Ja, man har ju hört… men är du säker på det?” svarar den andre.

En tredje, vid bordet bredvid bryter plötsligt in:
”Så är det. Jag har pratat med en person som har insyn. Det har just gjorts en rapport som diskuterar en flytt ner till kajen.”

”Men finns det verkligen majoritet för det där?” försöker den andre.
”Jamen, du vet hur det är!” svarar den första och slår ut med händerna.

XII. Min relation till det här biblioteket kan bara beskrivas med det ambivalenta ordvalet hatkärlek. Å ena sidan en given navigationspunkt i min vardag, år ut och år in. Å andra sidan en tydlig representation för en stelbent förmyndarstat, med alla dess idéer om maktutövning ovanifrån och medborgerliga plikter knutna till en mekanisk produktionsordning. I dess väsen finns både trygghet och förfrämligandets tristess, som oskiljbara sidor av samma mynt.

Och jag älskar den som social mötesplats. Men jag hatar hur obetydligt mitt inflytande över utvecklingen av dess form är, i relation till den tid jag tillbringar där. Jag älskar faktumet att vi här får låna böcker, bortom de konsumentrelationer vari allt runt omkring oss successivt inordnas.

Jag vill inte vara medborgare. Jag önskar i gemensamhet vara såväl aktiv delägare, som deltagare.

Minst av allt vill jag emellertid vara något som existerar på andra sidan detta trebenta spektrum: En, i ökande grad informationsproducerande, kund.

XIII. I slutet av 1990-talet beslutade den här kommunen sig för att man inte längre skulle äga fastigheter i vilka man inte huserade ”kommunal verksamhet”. I tidsandans fundamentalism växte en stark tro på att enskilda privata aktörer var bättre lämpade än det offentliga i att tillvarata utvecklingsmöjligheter. Kortsiktig snabbhet och flexibilitet värderades högt, liksom tillfälliga tillskott att fylla upp budgethål med. Och risker med förskjuten makt avfärdades i handvändningar med dogmer som hävdade att vinsterna skulle sippra neråt genom klassamhällets skiktningar.

Den konkreta innebörden av detta nätta besked är mycket enkel. När kommunala byggnader, av ett eller annat skäl står utan offentlig hyresgäst, tenderade de härifrån att snabbt säljas ut till privata fastighetsföretag. Inte sällan med effekten att kommunen några år senare, när verksamhetsbehoven åter växt till sig på en viss plats, tvingas hyra in sig igen i de byggnader man precis sålt.

Och i takt med att kommunens mark- och fastighetsägande makt började avta, så började även rollen som övergripande planerare över staden avyttras till de som köpt sig växande inflytande.

XIV. En morgon bland andra, i slutet av augusti tjugohundratio, står det i tidningen att en privat fastighetsägare – som sedan 2003 innehar ett samarbetsavtal med kommunen gällande kajområdets framtida utveckling – vill uppföra en enorm byggnad på platsen. En vit, ovanifrån S-formad fastighet med tillhörande skyskrapa.

Fastighetsägaren och den från Norge influgne stjärnarkitekten kallar komplexet för en ”Kulturväv”. Den bärande tanken är att väva samman offentliga kulturytor med det kommersiella: Hotell, fina krogar, lyxbutiker, konferensytor.

Men trots att offentliga verksamhetsytor är bärande för projektets idé, finns vid tidpunkten ännu inga officiella beslut om kommunal inblandning i denna specifika skapelse. Inga tydliga besked om vilka verksamheter som här ska inkvarteras. Vid presskonferensen deltar styrande politiker inte som presentatörer, utan som åskådare.

Tre veckor senare ska val till fullmäktige hållas. Kommunalt deltagande i vad som kostnadsmässigt vore en lokalhistoriskt monumental, och samtidigt spekulativ, investering är en känslig fråga. Och över partispektrumet är otydlighet, mer eller mindre, ett ledord när en hållning i sakfrågan ombeds klargöras.

XV. ”Snøhetta presenterade ju en hel ideologi kring hur kulturen ska vävas ihop med andra verksamheter”, säger den ledande folkpartistiske politikern om arkitektens presentation.
Jag tänker att det stämmer. Att den förändring som här på allvar inleds, för att senare bli förhärskande i alla projekt som söker omforma stadsrummet, representerar just en tydlig ideologi. En idé som gör gällande att det gemensamma – de offentliga rummen, kulturen, språket – nu har som primär funktion att skapa ekonomisk vinning för den enskilde besuttne. Dess uppgift blir att vägleda och locka människor till maximal konsumtion.

XVI. Tidningshallen, september tjugohundratio.
”Har du sett skissen för det nya kulturhuset?” säger den ene.
”Ja, herregud, det ser ju ut som en strandad finlandsfärja!” svarar den andre.

XVII. Tre dagar före julafton, tre månader efter kommunvalet, samlas kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott till möte. De närvarande beslutar enhälligt att Umeå Kommun ska bilda ett aktiebolag delägt tillsammans med en enskild fastighetsägare, i syfte att uppföra ett ”Kulturmötenas centrum” i kvarteret Heimdal vid kajen. Byggnationen beräknas kosta 650–700 miljoner kronor, med en årshyra för de kommunala delarna på cirka 54 miljoner kronor.

Den bärande delen i denna nya byggnad ska vara ett ”nytt” stadsbibliotek, som politikerna väljer att uttrycka det.

XVIII. ”Lennart Holmlund styr och ställer – Krister Olssons ord som gäller.” ”Vad ska vi göra? Stoppa flytten!” Talkörerna ekar mellan husfasaderna längs med Kungsgatan denna soliga majdag.
Längst fram i tåget, en grupp bärandes på stora sköldar i bokform.
Roald Dahls Herr och Fru slusk, Sapfos Dikter, J.K. Rowlings Harry Potter och den vises sten. Själv bär jag Machiavellis Fursten. Svart text, mot röd bakgrund.

XIX. Det är vanligtvis så, att en strid om plats låter sig artikuleras i vad som enkelt låter sig benämnas. Vad som går att forma till konkreta argument. Arkitektonisk utformning. Volymer. Individers passager, digitalt loggade av sensorer. Statistik, av alla dess slag. Och Avstånd.
Men hur sätter man ord på den själ som kan bebo ett rum? Den som svårligen kategoriseras, men som i det yttersta är upphovet till den känslomässiga anknytning vi här känner? Den kraft som inför hotet om tillintetgörande frigörs från sin institutionaliserade tyngd. Väller i formen av uppror.

XX. Magasinen har börjat tömmas i allt raskare takt.
Bibliotekarier beordrade att riva böcker itu. Fylla container efter container i anslutning till bokbussens garage. Tiotusentals litterära verk, bortom de sedvanliga gallringarna, som lämnar sina hem, för att aldrig läsas igen. Lastbil efter lastbil. Månad efter månad.
Ut genom porten på Nygatan. Med Dåvamyrans kraftvärmeverk som slutdestination.
”Om allt inte ryms” är namnet på den rapport som torrt och byråkratiskt rationaliserar vad som tvunget måste göras. När det visat sig att samlingarna inte får plats. När det framkommer att de nya lokalerna, i vilka biblioteket skulle ha plats att växa i takt med staden, i själva verket är trängre än de som var.
Två år av kommunalt sanktionerade bokbål. Under förevändningen av en historisk satsning på kulturen.

XXI. Men det är inte böckerna jag sörjer, under de sista årens vandringar i det bibliotek som idag inte längre finns. Mina gravljus tänds för de relationer som under årtionden givits liv i dynamiken inom dessa väggar. De inom vilka jag känt mig som en del av ett ”vi”, i just den här staden.

XXII. Den byggnad, som samtidigt byggts upp vid kajen av mina och andras händer, är ett hus utan själ. För dess syfte är inte att tillgängliggöra rum i vilka gemensamheten frodas. Den är offentlig-privat, istället för offentlig-gemensam.
Och kärlek skapas inte bara genom tidens gång. Desto oftare odlas istället förfrämligandet, bitterheten. Reaktioner på en samvaro där vi separerats som konkurrenter. Medierade i våra relationer av pengarnas makt.

XXIII. Hissen i Väven, våren tjugohundrafemton.
Den för mig främmande personen bryter plötsligt tystnaden:
”Det här huset är ju helt obegripligt, man hittar ju ingenstans.”
”Nä, det är lite svårt…” svarar jag.
”Det är för att titta på, inte att vara i”, muttrar hon, innan dörrarna öppnas och våra vägar skiljs åt.

XXIV. Vart flydde själen, den dag det gamla biblioteket ekade tomt, innanför svarta dammiga rutor?

Kanske spreds den ut, i väntan på nya rum att bebo? Men sorgen i mig, säger att något specifikt ändå gått förintat.

Historien går igen

kulturhuset

”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräck­liga som monument över gräs­rötter som trampats på. Stop­pa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgrup­pen mot kulturhuset. Tidpunk­ten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstra­tion som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har kon­flikten kring det planerade kul­turhuset i kvarteret Idun bli­vit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kal­las Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokra­terna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrö­relsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots­- och alter­nativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som bru­kar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en te­aterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pin­samt bland politiker och bätt­re bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då be­hövs ett hus som visar på hand­lingskraft och kan konkurrera med de större städerna om ar­rangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kul­turhusets motståndare menar att bygget är ett försök att cent­ralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommunde­larna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Fi­nansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kom­munens ekonomi är vid tid­punkten ansträngd, i kölvatt­net av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-­talets mitt.

En som har sammanfattat kri­tiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kul­turförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra tea­terscen / Kommunfullmäkti­ge är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man byg­ga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt dif­fus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger po­litiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argu­ment / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tan­ken ger mig gråa hår / Obbo­la, Holmsund, Sävar och Hör­nefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levan­de centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skul­le byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin me­ning förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej ta­get / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyss­nar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndar­na och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun­ fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens­ Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell­-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-­fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik­ och litteratur­ festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-­talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.

När demokratin privatiseras

arbet

Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp?

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas.

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun.

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey.

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.
Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem.

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd.

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ.

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil.
Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet.

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006.

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän.

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad.

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras.

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet?

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid.

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter.

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.
Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.
Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler.

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”.

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge.

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen.
Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall.
I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet.

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell?

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker.

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former.

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt.

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna.

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

———————

Fotnötter:
*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.