Verklig demokrati byggd nerifrån och upp

nyarorelserBarcelona, juni 2014. I en skola i stadsdelen Raval har 2 000 personer samlats för lanseringen av en ny medborgarplattform vars syfte är inget mindre än att vinna lokalvalet i maj det följande året.

Några år dessförinnan, 2008, hade Spanien kastats in i ekonomisk kris i svallvågorna från kraschen på den amerikanska bolånemarknaden.

Förutom att spanjorer plötsligt vräktes en masse från sina hem genomdrev de styrande Socialdemokraterna samtidigt drakoniska nedskärningar i offentlig sektor på uppdrag av landets långivare i den så kallade trojkan.

2011 exploderade så medborgarnas missnöje. Inspirerade av den arabiska våren, som just avsatt diktatorerna Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, ockuperades på vårkanten torgen i städer över hela Spanien.

Det unisona kravet var ”verklig demokrati nu!”. En kritik riktad mot faktumet att de traditionella partierna var överens om att banksektorns enorma förluster skulle betalas genom försämringar för vanligt folk. Att systemet inte erbjöd något alternativ.

När Spanien åter gick till parlamentsval den följande hösten markerades resultatet av brustet förtroende. Valdeltagandet var historiskt lågt: 68,9 procent. De Socialdemokratiska väljarna struntade i att rösta, och högerpartiet grep makten.

Valskolkandet var emellertid långt från ett utslag av passivitet. Snarare skedde där och då något väldigt intressant. Folket började driva politiken åter till vardagslivet.

Mot vräkningarna av de som inte kunde betala sina bolån växte nätverket Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH) fram. Hundratals lokalgrupper över hela landet företog sig att blockera vräkningar och erbjuda såväl juridiskt som emotionellt stöd till de drabbade.

På samma sätt uppstod i kölvattnet av nedskärningarna i sjukvården nätverket Marea Blanca och kring utbildningssektorn Marea Verde. I båda fallen skapade de folkförsamlingar med brukare och anställda för att organisera protester, strejker och ockupationer i syfte att hindra nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar.

Ideella krafter skapade samtidigt nya medier liksom banbrytande nätstrukturer för samarbete. Och på många platser, i synnerhet i Barcelona, återaktiverades en gammal tradition av kvartersorganisering där folk började styra upp konkreta lösningar på olika vardagsproblem.

Mötet i stadsdelen Raval skedde alltså mot denna bakgrund. De sammankallande hade formulerat ett manifest som nu skulle förankras hos lokalbefolkningen genom ett myller av kvartersmöten. Texten signerades tillslut av 30 000 invånare, och följdes upp av direktdemokratiska omröstningar som fastställde vilka som skulle kandidera till fullmäktige, samt, vilka etiska riktlinjer kandidaterna hade att förhålla sig till.

I maj 2015 stod det också klart att spansk politik genomgått en fundamental förändring. Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som borgmästarkandidat – hade kammat hem segern i lokalvalet. Samma sak hade också hänt i en rad andra spanska städer. Däribland Madrid, Valencia, A Coruña och Zaragoza.

Så inleddes ett omfattande experiment i att reformera städernas institutioner, med syftet att dels överföra makt från banker, fastighetsägare och andra dominanta kapitalister till medborgarna. Dels handlade det om att bygga strukturer för att medborgarna ska kunna lämna förslag på förändringar, men likväl om att understödja de gemensamma praktiker, allmänningar, som kvartersrörelserna börjat bygga upp.

I december 2016 gjorde Barcelona en Comú ett försök att sammanfatta den nya rörelsens signalement i en essä på webbplattformen Medium.

Rörelserna i fråga, menar författarna, kännetecknas av att konkreta mål överordnas särintressen. Att man söker få saker gjorda, i stället för att fastna i teoretiska debatter. Att man kommunicerar med ett vardagligt, emotionellt språk, som också ger utrymme för ödmjukhet och tvivel i kontrast till den professionaliserade politikens medietränade ickesvar.

Men det handlar också om att feminisera politiken. Att ge företräde åt vardagliga praktiker och omsorgsfrågor. Och inte minst: att alltid bygga nerifrån och upp. Att använda den kollektiva intelligensen i stället för att cementera inflytande hos en elit av experter som tror sig veta bäst.

Intressant är att just de här rörelseuttrycken på senare år går att urskilja på sina håll även i Sverige.

De tydligaste exemplen finner vi emellertid i en geografisk motpol till det tätbefolkade och turistöversvämmade Barcelona. Exempelvis i avfolkningens Ådalen och dess kringliggande bygder.

Sverige drabbades förvisso inte av den ekonomiska krisen på samma sätt som Spanien. Ändå finns här ett slags permanent kristillstånd på vissa platser genom den ojämna geografiska utveckling som säkerställer den övergripande tillväxten.

På de platser som förelagts med nitlotten delas generellt därför indignationen inför postpolitikens brist på alternativ.

Det intressanta i Ådalen och kringliggande bygder, precis som i Barcelona, är just att missnöjet varken tar sig uttryck i desillusion eller ett ställt hopp till den slags populism som insinuerar en möjlig återgång till dåtiden. I stället drivs politiken åter till vardagslivet med försök till konkreta, gemensamma lösningar.

I Barcelonas återaktiverade kvartersorganisering finns här en ekvivalent i en byaorganisering som successivt tar allt större ansvar för driften av service och infrastruktur. Det går att nämna många exempel. Docksta är ett sådant.

I byn har bordtennisklubben, DBTK, i takt med att kapital och stat dragit sig undan, gått in och tagit allt större ansvar. De har räddat skofabriken, allmännyttan och skolan. De driver idrottsplatser, nationalpark med skidanläggning och periodvis visfestivalen i Skule.

Den innovativa gräsrotspolitiken syns också i den sociala rörelse som vuxit fram mot nedskärningarna på Sollefteå sjukhus. Här har, vid sidan av försök med medborgarjournalistik och massiva protester, en förening bildats för att försöka ta över sjukhuset i gemensam drift.

Även BB-ockupationen som nu pågått i över två månader präglas av samma anda. Där syns en imponerande mobilisering av hela lokalsamhället, statuerat i företagen som fixar fika till faktumet att över 1000 personer hittills deltagit i att sitta pass i sjukhusfoajén.

I Barcelona, och många andra spanska städer, fortsätter medborgarplattformarnas försök att vitalisera institutionerna. I Ådalen, och på andra liknande platser, återstår att se om rörelseutvecklingen även här kommer finna vägar bortom den traditionella partipolitiken – till ett experimenterande där nya metoder för förvaltning och demokrati ställs i centrum för ett större projekt.

Klart är i alla fall att nya progressiva rörelser prövar sig fram i de mest skilda sammanhang, i skuggorna av det nyliberala Europas sönderfall.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!

Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Länge leve Fysikgrändsfesten

fysikgrandDet här är måhända en dödsruna. En nekrolog över en lokal tradition som upprätthölls utan avbrott i fyrtio år, men som nu tycks lämnad i det förflutna.

Just denna dag – den sista fredagen i maj – brukade något som kallades Fysikgrändsfesten äga rum på Ålidhem i Umeå. En gigantisk gatufest med tusen och åter tusen deltagare. Ett folkhav längs med gatan under loftgångarna, och upp på de kringliggande gårdarna.

Hur började det hela? Många förknippade Fysikgrändsfesten med brännbollsturneringen som även den bär en lång tradition av att äga rum kring samma datum. Men det är faktiskt precis tvärtom. Fysikgrändsfesten startade redan 1970 (brännbollscupen fyra år senare) av två kompisar bosatta på gatan. Universum hade precis öppnat på Campus och slagit ut stadsdelens lokala pubar. Kompisarna upplevde ett tomrum, och bestämde sig för att arrangera en grisfest i sitt kvarter. De sålde 225 biljetter, men 1500 personer dök upp, och festen pågick hela natten.

Allt sedan dess skulle Fysikgrändsfesten återkomma varje år, trots brist på ett egentligt officiellt arrangörskap. Den växte allt jämnt i storlek, och kom med tiden att sprida sig även bortom den studentmiljö där den uppstod – till alla möjliga slags umebor, men otvivelaktigt också till stadens yngre ungdomar.

Mindre roade av denna tradition skulle emellertid kommun, polis och fastighetsägare över tiden komma att bli. För där festdeltagare ser ”gemenskap” och en kulturell upplevelse (som återkommande uttrycks i intervjuer i lokala medier genom åren) ser nämnda aktörer ”fylleslag”, ”skadegörelse” och ”nedskräpning”. Båda de här bilderna stämmer. Men myndigheternas ensidigt negativa fokus kom med tiden att ha stor inverkan på hur kvartersfesten hanterades; som något som ska kvävas, tillintetgöras.
Strategin var, från 1980-talets slut, dubbelsidig. Å ena sidan handlar den om att försöka belägga helgen med ett officiellt arrangemang på annan plats, där festandet sker under kontrollerade och normativa former. Så uppstod den så kallade ”Brännbollsyran”. Å andra sidan ökades insatserna för att polisiärt kontrollera festen på Fysikgränd. Kring millennieskiftet gick man till och med så långt att man hägnade in hela kvarteret med stängsel och lät vakter upprätthålla ett kontrollsystem för vilka som fick passera in. En lösning som blev kostsam, och dessutom tenderade att mer nyckfullt sprida ut festligheterna över hela den omkringliggande stadsdelen.

Men medan de ”officiella” yrorna gick i toppar och dalar mellan framgång och rena konkurser, stod Fysikgrändsfesten länge pall.
Varje år öppnades traditionsenligt korridorer och rum upp mot folkmassan på gatan. Soprum blev till scener och DJ-bås, grillarna tändes och de måhända kontroversiella bålen av möblemang brann framåt natten på gårdarna. Och som med alla riktigt stora fester, i synnerhet med alkohol i bilden, är nog minnena hos de tiotusentals umebor och tillresta som besökt festen genom årtiondena ömsom bestående av glädje, gemenskap och lycka, ömsom av otrygghet och sorg.

Ovidkommande de många och ambivalenta egna minnesbilderna hägrar emellertid i dag främst fascinationen. Över hur en kulturell tradition skapas och upprätthålls över generationsskiften. Hur ett arrangemang till sådan storlek kan ske helt utan formellt arrangörskap, budgeterade resurser. Endast genom ett högst diffust socialt kontrakt av förväntan på att alla andra gör sitt i att dyka upp och skapa en bra fest. Fysikgrändsfesten var såtillvida en social relation som faktiskt bäst karaktäriseras i begrepp som ”allmänning” eller ”gemenskap”.

Det finns nog en övervägande risk att Fysikgrändsfesten skrivs in i historien som ett stökigt fylleslag för ungdomar och studenter, som vi ska glädjas åt att slippa.

Jag vill teckna en annan berättelse. För mig var Fysikgrändsfesten kanske det mest framstående exemplet på några av Umeås viktigaste karaktärs- och identitetsdrag. En händelse som ett resultat av en kombination av en stad med en jämförelsevis ung befolkning, med en ansenlig befolkningsandel studenter, och en stark lokal tradition av gräsrotsengagemang eller senare så kallad do-it-yourself-anda.

Därmed framstår det mig också symptomatiskt att denna enorma kvartersfest började stagnera, för att i dag vara tillsynes borta med vinden, ungefär samtidigt som politikerna och tjänstemännen på kommunhuset började slänga pengar på platsvarumärken med nischen mot att framhäva just denna stad som en ”kulturell” sådan med emfas på bland annat dess gräsrotskaraktär.
Det finns säkert många, komplexa förklaringar till festens försvinnande. Men där skrivs också en kronologi av ett myndighetsutövande som aktivt och enträget gjort sitt bästa för att säkerställa att detta slags, för Umeå, tillsynes genuina stadsliv gick om intet. Ironiskt kan tyckas, i en tid då allt större kommunala resurser därefter läggs på att krystat försöka bygga upp detsamma igen i luftslott till former lånade från helt andra sammanhang som i sina marknadsföringsbilder omtalas som ”urbana”, ”vibrerande”, ”levande” och ”attraktiva”.

Denna sista helgen i maj tjugohundrasexton arrangeras inhägnad musikfestival och brännbollscup i helt kommersiell tappning. Biljettpriset ligger mellan tusen och två tusen kronor. Många av de betalande kunderna kommer säkert få upplevelsevaluta för pengarna. För mig är dock känslan påtaglig av att detta, precis som mycket av stadens utveckling det senaste årtiondet, är en del av tendensen mot att Umeå blir en staden-var-som-helst. En plats berövad på sin lokala karaktär. Tillrättalagd, förutsägbart, ekonomiskt inräknad för de enskilda aktörerna.

En plats där allmänningarnas sociala logik successivt byts ut mot marknadens. Där vi i allt fler sammanhang blir till kunder och försäljare inför varandra.

Denna helg saknar jag som Ålidhemsbo men icke-student kvartersfesten på Fysikgränd och det Umeå den representerade. Det är en gnutta nostalgi, men desto mer en önskan om en samhällsutveckling som rör sig mot framtiden i en annan, mer gemenskapande, riktning. Länge leve.

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Platsens själ

I. Flintvägen, Carlslid, Magistervägen, Ålidhems centrum. Ålidhöjd, Växthuset, Universum, Universitetssjukhuset. 8:ans buss tränger sig genom de uppsamlade snömassorna i Umeås östra stadsdelar. Bort från miljonprogrammens fyrkantiga kolosser, och in genom campus- och sjukhusområdets gigantiska institutionsbebyggelse. Hamrinsvägen, Järnvägsgatan, Fabriksgatan. Bussen passerar vidare mellan träkåkarna i det mörker som blandas upp med yrande vita flingor i gatlampornas sken.
Församlingsgården. Sedan sista rödljuset i korsningen med Östra kyrkogatan.

Hållplats F. Dörrarna öppnas och den av kroppar och element uppvärmda luften möter kylan från gatan.
En kortare kö. Tre trappsteg. Sedan fötterna mot Vasaplans blötfärgade trottoar. Fylld av stressade människor på väg i alla riktningar. Själv viker jag naturligt åt vänster. Tar raska steg i riktning mot Rådhusesplanaden, men svänger av en bit innan korsningen. In i den lilla dörren på den stora tegelbyggnadens träbeklädda lågdel vid bussgatans utkant.

Värme.

Tio meter in i lokalen stannar jag vid datorerna där fritt surfande tillåts i tio minuter utan bokning. Kollar diskussionsgruppen ”Umeå Hardcore” på skunk punkt nu. Noterar ansiktena på de sittandes i den angränsande tidningshallen, över dataskärmens kant.
Två gubbar. Mitt uppe i intensiv debatt över insändarsidans innehåll. En tredje några stolar bort som harklar sig och sänder insinuerande blickar kring höjden på sällskapets samtal. Själv inser jag att surftiden börjar rinna ut när en otålig kille som vankat av och an bakom mig kollat mot klockan några gånger för mycket. Loggar ut.
Fortsätter vidare till lokalens andra ände. Entrén ut mot esplanaden. Tar några steg in på ”BC”. Fastnar liksom vid brickstället för att få en överblick över skaran vid kaféborden. Några polare att sno en påtår av?
Ute i entréhallen igen. Stannar kvar snett över rummet vid anslagstavlan. Den här stadens mest ambitiösa utblick över de kommande veckornas utbud av nöje, kultur och politiska händelser.

”Studiecirkel i Marx och Lenin på Röda stjärnan med start onsdag den 11 februari klockan 19.00.”

Fötterna tar vana steg igen. Svänger vidare åt vänster, några meter bortom anslagstavlan. Följer den breda mittgången. Svänger av åt höger en bit fram, och upprepar för tredje gången konsten att stå på precis lagom avstånd för att få överblick över personerna i sofforna nere i hörnet utan att själv bli utstirrad tillbaka. ”Bara en massa gothare och poppare”, tänker jag.

Rundar av gångriktningen och hamnar istället ståendes mellan några hyllor. Följer ryggarna med blicken. Drar ut och bläddrar rastlöst. Stoppar tillbaka. Fastnar en lång stund skummandes genom Emma Goldmans Anarkistiska minnen. Till slut går jag den breda gången tillbaka till entréhallen. Sätter mig ner på en stol och stirrar uttråkat mot affischtavlan. ”Tja!” säger en röst.

II. Jag avskyr de som tog den här platsen ifrån oss. Deras namn är hopklistrade med ilskan inom mig som – trots åren som passerat – aldrig helt tycks klinga av. Det var inte så mycket vad de stal, utan hur och varför det gjordes. Med sådant förakt, sådan arrogans inför våra minnen, känslor och de relationer som vi skapat inom dessa väggar. Det är svårt att förlåta någon som fortfarande inte insett felen i sitt handlande. Som ännu inte bett om vår ursäkt.

III. Men, den här platsen var ingen utopi. Inte ett ställe för såna som oss. Snarare var den en slags fysisk gestaltning av DDR-Sverige i dess fulla prakt. En institution av den självbetraktat goda stat som ombesörjde oss från vagga till grav. I detta specifika fall genom att, på stadens mest attraktiva tomt, bjuda oss invånare fri tillgång till litteraturens skatter.
Här, tänkte sig dåtidens politiker och stadsarkitekter, skulle vi fostras till skötsamma samhällsmedborgare. Symboliskt överblickade av kommunfullmäktigesalens placering en våning upp. Ovan våra huvuden.

IV. Tidningshallen, tidigt tjugohundratal. Iklädd grön tuppkam, röd tröja med hammaren och skäran i stort gult tryck, och en knappnål med Che Guevara på jeansjackan. En gubbe några stolar bort upprepar onda ögat i min riktning. Jag kollar reflexmässigt ner på mina slarvigt knutna kängor.
Ser i ögonvrån hur han blänger allt mer. Tittar till slut upp, och blänger tillbaka ett antal sekunder.

Han harklar sig. En gång. Två gånger.

”Ursäkta…” säger han.
”Öh, ja?” svarar jag.
”Vet du vad den där symbolen du har på tröjan står för?” fortsätter gubben i ett något mästrande tonfall.
”Ja, det står för kommunismen…” försöker jag.

Han rynkar pannan och fäster blicken i mig:
”Men du vet hur många kommunisterna dödade i Ryssland?”
”Jag… jag står inte för det, jag vill att alla ska ha det lika bra…” försöker jag.
”Det är väl en fin tanke, men hur tycker du det gått när folk gjort de där revolutionerna? Stalin var ett monster. Som Hitler. Du har väl hört om Gulag?”

Jag tittar ner på kängorna igen. Ursäktar mig allt medan den till synes ändlösa föreläsningen fortsätter i väg till Kina och Korea, via min knappnål till Fidel Castros Kuba, och vidare till Pol Pot och Enver Hoxha.

I några veckor bär jag tröjan i trots, innan den till slut placeras långt bak i garderoben tillsammans med skammen den kommit att påminna om.

V. Vid den här tidpunkten noterade jag aldrig vad som var på väg att ske. För trots ritualmässigt närmast dagliga vandringar mellan kaféet, tidningshallen, anslagstavlan, ungdomshörnan och vissa specifika hyllrader, fanns jag och min omgivning då inte närvarande i något offentligt samtal. Hade vi varit det, så hade vi i den större av lokaltidningarna kunnat läsa att lobbyister företrädandes näringsliv och centrumhandel, var rejält irriterade över just denna byggnads innehåll och funktion.

”Den här fastigheten har en död fasad mot gatan”, klagade de. ”Den blockerar shoppingflödena.” Ett försiktigt förslag följde några stycken senare: ”Tänk om man kunde flytta den här verksamheten ner till kajen, där den gör mindre skada?”

VI.
Vinterhalvår, ett textmeddelande:
”Tja vi ses på bibblan utanför bc klockan två?”

Sommarhalvår, ett textmeddelande:
”Mötas upp på Apberget efter skolan?”

VII. Det offentliga rummets, för mig, kanske mest essentiella funktion är att synliggöra verkligheten för oss. Det ska, så att säga, uppmana oss att mingla och interagera bortom de ekonomiska, åldersmässiga och kulturella barriärer som detta samhälle separerar oss i. Det särskiljande som grumlar vår klarsynthet inför sakernas tillstånd.
På dessa platser är vi för en kort stund, åtminstone i teorin, lika. Vi befinner oss där i relation till samma rättigheter och skyldigheter.

Och den här byggnaden var åtminstone delvis ett sådant rum. Närmast oundviklig och oumbärlig genom dess geografiska placering. Med sin öppenhet och värme; en naturlig dragningskraft bort från väder och vind i detta under stora delar av året karga klimat. Inom dess väggar trädde stadens varande naket fram. Alkisar, småbarnsmorsor, hemlösa, nyanlända migranter, skoltrötta ungdomar och pensionärer sammanpressade i en friktionsartad röra.

Här såg vi åtminstone varandra. Här lyssnade vi, mer eller mindre aktivt, till varandras vardagliga sorl. I bästa fall växlades här också ord emellan oss. Skapandes frön till gemensamhet.

VIII. Jag går ut genom arbetsplatsens dörr på Ridvägen, Väst på stan. Sneddar genom den lilla parken. Väntar trött på att trafikljuset, som aldrig tycks vilja mig väl, ska slå över vid Västra esplanaden. Går i mina egna fotspår längs med centrumfyrkantens gator i riktning mot kollektivtrafikens nav.

In genom skjutdörrarna i den stora tegelbyggnaden. Vidare genom tidningshallen. Höjer blicken och tittar på den digitala busstavlan. Tjugo minuter… Inga polare inom synhåll.

Går in och ögnar hyllorna med den politiska facklitteratur jag borde läst, men aldrig gjort ansatsen att närma mig. Plockar ut Naomi Kleins Chockdoktrinen. Fortsätter med blicken tills den träffar en röd bok med titeln Syndikalismen, skriven av någon man jag för länge sedan glömt namnet på.

Bara fem minuter kvar. Snabbt förbi lånedisken. Springer ut i mörkret som lagt sig över Vasaplan. ”En ungdom”, säger jag till chauffören, innan bussen börjar stånka österut genom staden.

IX. I mitten av nollnoll-talet ansöker Umeå om titeln som ”Europas kulturhuvudstad”. ”Skrattretande”, tänkte vi inledningsvis, utan att egentligen ha en aning om vad denna för oss okända utmärkelse förpliktigade.
Vilka var dessa politiker och pärmbärare att plötsligt börja skryta om det lokala kulturlivets rika bredd? De som alltid önskat att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb. Gråa byråkrater rädda för alla uttryck som sker bortom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds formpress.

Plötsligt babblar de om ”öppen källkod” och ”medskapande”. Begrepp vars innebörd för oss utgör fullständig kollisionskurs med den assimilationens våta filt som varit kännetecknande för den här stadens kulturpolitik de föregående årtiondena. Allt det som kvävts ska nu lyftas fram i de glänsande broschyrerna. Samer, punkare, fria teatergrupper. ”Umeå har alltid satsat på sitt kulturliv”, sa en särskilt självgod politiker till nyhetsreportrarna med påklistrat säljleende.

Men det är snudd på omöjligt att uppfatta ett epokskifte när man befinner sig precis i dess begynnelse. Fast i vanans makt att bekämpa de gamla metoderna blir vi lätt blinda inför problematiken i den nya maktutövning som plötsligt träder fram. Inte sällan ser det ut som en öppning, när det vi i själva verket uppfattar bara är sekunden innan dörren åter smäller igen från en ny riktning.

X. I april tjugohundraåtta ockuperas en tidigare kommunägd byggnad vid kajen, sedan några år såld och spekulativt kallställd av den nya fastighetsägaren.

Dialogmöte, kulturförvaltningens lokaler i bibliotekshuset.
Närvarande: Tre husockupanter, en ordförande i kulturnämnden, en kulturchef.

”Jaha, så ni har ockuperat ett hus?” säger kulturchefen med ett leende.
”Ni ska veta, att det gjorde minsann jag också när jag var ung”, skrockade en likaledes leende kulturnämndsordförande.

”Alltså, vi tycker att det behövs ett fristående allaktivitetshus i den här stan. Och vi är lite less för vi har försökt snacka med er på kommunen, men ni har inte verkat speciellt intresserade… Så därför ockuperade vi så att frågan skulle bli synlig”, försöker en av ockupanterna.

”Men vilka är Ni? Och varför duger inte de ställen som redan finns?” fortsätter kulturchefen.
”Vi kommer från ganska olika håll. Vissa håller på med punk och annan musik, andra med teater, några är med och gör mötesplatser för veganer. Det är massa olika folk…” säger en annan ockupant.

Den första ockupanten fyller i:
”Vi vill skapa något nytt. Där människor från olika håll kan samlas och göra något som får typ synergieffekter bortom de enskilda verksamheterna… Vi gillar inte heller den här åldersuppdelningen, vi är inte bara ungdomar. Och så vill vi att det ska vara styrt av de som är i huset!”

”Ja, det är ju en spännande idé”, säger kulturchefen och fortsätter, ”men det fungerar inte riktigt så om ni ska få stöd av oss på kommunen. Ni måste vara en registrerad förening med medlemsregister. Så vi kan förhandla om en lokal med er utifrån hur många ni är.”

XI. Tidskriftsvåningen, våren tjugohundratio.
”Jag har hört att de tänker flytta biblioteket…” säger den ene.
”Ja, man har ju hört… men är du säker på det?” svarar den andre.

En tredje, vid bordet bredvid bryter plötsligt in:
”Så är det. Jag har pratat med en person som har insyn. Det har just gjorts en rapport som diskuterar en flytt ner till kajen.”

”Men finns det verkligen majoritet för det där?” försöker den andre.
”Jamen, du vet hur det är!” svarar den första och slår ut med händerna.

XII. Min relation till det här biblioteket kan bara beskrivas med det ambivalenta ordvalet hatkärlek. Å ena sidan en given navigationspunkt i min vardag, år ut och år in. Å andra sidan en tydlig representation för en stelbent förmyndarstat, med alla dess idéer om maktutövning ovanifrån och medborgerliga plikter knutna till en mekanisk produktionsordning. I dess väsen finns både trygghet och förfrämligandets tristess, som oskiljbara sidor av samma mynt.

Och jag älskar den som social mötesplats. Men jag hatar hur obetydligt mitt inflytande över utvecklingen av dess form är, i relation till den tid jag tillbringar där. Jag älskar faktumet att vi här får låna böcker, bortom de konsumentrelationer vari allt runt omkring oss successivt inordnas.

Jag vill inte vara medborgare. Jag önskar i gemensamhet vara såväl aktiv delägare, som deltagare.

Minst av allt vill jag emellertid vara något som existerar på andra sidan detta trebenta spektrum: En, i ökande grad informationsproducerande, kund.

XIII. I slutet av 1990-talet beslutade den här kommunen sig för att man inte längre skulle äga fastigheter i vilka man inte huserade ”kommunal verksamhet”. I tidsandans fundamentalism växte en stark tro på att enskilda privata aktörer var bättre lämpade än det offentliga i att tillvarata utvecklingsmöjligheter. Kortsiktig snabbhet och flexibilitet värderades högt, liksom tillfälliga tillskott att fylla upp budgethål med. Och risker med förskjuten makt avfärdades i handvändningar med dogmer som hävdade att vinsterna skulle sippra neråt genom klassamhällets skiktningar.

Den konkreta innebörden av detta nätta besked är mycket enkel. När kommunala byggnader, av ett eller annat skäl står utan offentlig hyresgäst, tenderade de härifrån att snabbt säljas ut till privata fastighetsföretag. Inte sällan med effekten att kommunen några år senare, när verksamhetsbehoven åter växt till sig på en viss plats, tvingas hyra in sig igen i de byggnader man precis sålt.

Och i takt med att kommunens mark- och fastighetsägande makt började avta, så började även rollen som övergripande planerare över staden avyttras till de som köpt sig växande inflytande.

XIV. En morgon bland andra, i slutet av augusti tjugohundratio, står det i tidningen att en privat fastighetsägare – som sedan 2003 innehar ett samarbetsavtal med kommunen gällande kajområdets framtida utveckling – vill uppföra en enorm byggnad på platsen. En vit, ovanifrån S-formad fastighet med tillhörande skyskrapa.

Fastighetsägaren och den från Norge influgne stjärnarkitekten kallar komplexet för en ”Kulturväv”. Den bärande tanken är att väva samman offentliga kulturytor med det kommersiella: Hotell, fina krogar, lyxbutiker, konferensytor.

Men trots att offentliga verksamhetsytor är bärande för projektets idé, finns vid tidpunkten ännu inga officiella beslut om kommunal inblandning i denna specifika skapelse. Inga tydliga besked om vilka verksamheter som här ska inkvarteras. Vid presskonferensen deltar styrande politiker inte som presentatörer, utan som åskådare.

Tre veckor senare ska val till fullmäktige hållas. Kommunalt deltagande i vad som kostnadsmässigt vore en lokalhistoriskt monumental, och samtidigt spekulativ, investering är en känslig fråga. Och över partispektrumet är otydlighet, mer eller mindre, ett ledord när en hållning i sakfrågan ombeds klargöras.

XV. ”Snøhetta presenterade ju en hel ideologi kring hur kulturen ska vävas ihop med andra verksamheter”, säger den ledande folkpartistiske politikern om arkitektens presentation.
Jag tänker att det stämmer. Att den förändring som här på allvar inleds, för att senare bli förhärskande i alla projekt som söker omforma stadsrummet, representerar just en tydlig ideologi. En idé som gör gällande att det gemensamma – de offentliga rummen, kulturen, språket – nu har som primär funktion att skapa ekonomisk vinning för den enskilde besuttne. Dess uppgift blir att vägleda och locka människor till maximal konsumtion.

XVI. Tidningshallen, september tjugohundratio.
”Har du sett skissen för det nya kulturhuset?” säger den ene.
”Ja, herregud, det ser ju ut som en strandad finlandsfärja!” svarar den andre.

XVII. Tre dagar före julafton, tre månader efter kommunvalet, samlas kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott till möte. De närvarande beslutar enhälligt att Umeå Kommun ska bilda ett aktiebolag delägt tillsammans med en enskild fastighetsägare, i syfte att uppföra ett ”Kulturmötenas centrum” i kvarteret Heimdal vid kajen. Byggnationen beräknas kosta 650–700 miljoner kronor, med en årshyra för de kommunala delarna på cirka 54 miljoner kronor.

Den bärande delen i denna nya byggnad ska vara ett ”nytt” stadsbibliotek, som politikerna väljer att uttrycka det.

XVIII. ”Lennart Holmlund styr och ställer – Krister Olssons ord som gäller.” ”Vad ska vi göra? Stoppa flytten!” Talkörerna ekar mellan husfasaderna längs med Kungsgatan denna soliga majdag.
Längst fram i tåget, en grupp bärandes på stora sköldar i bokform.
Roald Dahls Herr och Fru slusk, Sapfos Dikter, J.K. Rowlings Harry Potter och den vises sten. Själv bär jag Machiavellis Fursten. Svart text, mot röd bakgrund.

XIX. Det är vanligtvis så, att en strid om plats låter sig artikuleras i vad som enkelt låter sig benämnas. Vad som går att forma till konkreta argument. Arkitektonisk utformning. Volymer. Individers passager, digitalt loggade av sensorer. Statistik, av alla dess slag. Och Avstånd.
Men hur sätter man ord på den själ som kan bebo ett rum? Den som svårligen kategoriseras, men som i det yttersta är upphovet till den känslomässiga anknytning vi här känner? Den kraft som inför hotet om tillintetgörande frigörs från sin institutionaliserade tyngd. Väller i formen av uppror.

XX. Magasinen har börjat tömmas i allt raskare takt.
Bibliotekarier beordrade att riva böcker itu. Fylla container efter container i anslutning till bokbussens garage. Tiotusentals litterära verk, bortom de sedvanliga gallringarna, som lämnar sina hem, för att aldrig läsas igen. Lastbil efter lastbil. Månad efter månad.
Ut genom porten på Nygatan. Med Dåvamyrans kraftvärmeverk som slutdestination.
”Om allt inte ryms” är namnet på den rapport som torrt och byråkratiskt rationaliserar vad som tvunget måste göras. När det visat sig att samlingarna inte får plats. När det framkommer att de nya lokalerna, i vilka biblioteket skulle ha plats att växa i takt med staden, i själva verket är trängre än de som var.
Två år av kommunalt sanktionerade bokbål. Under förevändningen av en historisk satsning på kulturen.

XXI. Men det är inte böckerna jag sörjer, under de sista årens vandringar i det bibliotek som idag inte längre finns. Mina gravljus tänds för de relationer som under årtionden givits liv i dynamiken inom dessa väggar. De inom vilka jag känt mig som en del av ett ”vi”, i just den här staden.

XXII. Den byggnad, som samtidigt byggts upp vid kajen av mina och andras händer, är ett hus utan själ. För dess syfte är inte att tillgängliggöra rum i vilka gemensamheten frodas. Den är offentlig-privat, istället för offentlig-gemensam.
Och kärlek skapas inte bara genom tidens gång. Desto oftare odlas istället förfrämligandet, bitterheten. Reaktioner på en samvaro där vi separerats som konkurrenter. Medierade i våra relationer av pengarnas makt.

XXIII. Hissen i Väven, våren tjugohundrafemton.
Den för mig främmande personen bryter plötsligt tystnaden:
”Det här huset är ju helt obegripligt, man hittar ju ingenstans.”
”Nä, det är lite svårt…” svarar jag.
”Det är för att titta på, inte att vara i”, muttrar hon, innan dörrarna öppnas och våra vägar skiljs åt.

XXIV. Vart flydde själen, den dag det gamla biblioteket ekade tomt, innanför svarta dammiga rutor?

Kanske spreds den ut, i väntan på nya rum att bebo? Men sorgen i mig, säger att något specifikt ändå gått förintat.

Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.