Hyreshöjningarna ett strukturellt och systematiskt skurkbeteende

… … … … … …

Den 20/1–2020 går Petter Bergner på VK:s ledarsida till försvar för de hyreshöjande renoveringar som en fastighetsägare planerar genomföra på Mariehem i Umeå. Hyreshöjningar så kraftiga att flera boende, enligt egna utsagor, inte kommer att ha råd att bo kvar om de genomförs.

Tyvärr är de här hyresgästernas situation långt från unik.

Berättelser om boende som trängs bort från sina hem i samband med renoveringar i kåkar byggda under rekordåren har varit återkommande under hela 2010-talet. En ansenlig mängd forskning har samtidigt bedrivits kring situationen och undertecknad har själv sammanfattat bilden av de strukturella orsakerna, bland annat den 16/4-2019 på VK:s kultursidor.

Bergners försvarstal förhåller sig inte i någon högre grad till vår tids bostadspolitiska forskning i allmänhet, eller den om bortträngning vid renoveringar i synnerhet.

Han har också ”svårt att köpa bilden att Rikshem [fastighetsägaren] skulle vara en stor skurk i sammanhanget” och försöker måla en bild av bolaget som ansvarstagande liksom av planen som normal, nödvändig.

För att diskutera skurkaktigheten, normaliteten och nödvändigheten bör diskussionen börja med att reda ut vilka Rikshem är.

Rikshem bildades 2010, ägs av pensionsfonderna AMF och fjärde AP-fonden och är idag en av Sveriges största privata fastighetsägare.

Pensionsfonder låter för vissa seriöst och ansvarstagande. Den uppfattningen märktes inte minst i debatten om utförsäljningarna av Bostadens bestånd 2017 som Bergner berör i sin text. Då menade lokala politiker att köparen skulle anses pålitlig och långsiktig just för att pensionsfonder var majoritetsägare i bolaget – det var de inte! – utan att precisera riktigt varför. Jag vet inte om Bergner har sett Fredrik Gerttens hyllade dokumentärfilm PUSH, just nu tillgänglig på SVT Play, men de som har gjort det vet vid det här laget att verkligheten närmast är den motsatta. Gerttens spegling av 2010-talets aggressiva bortträngning av låginkomsttagare från hus och hem över hela den globala bostadsmarknaden blottlägger nämligen att de mest offensiva aktörerna är just pensionsfonder.

I fallet Rikshem så är det inte så att bolaget liksom bara råkar sitta på just fastigheter som de på Mariehemsvägen. Alltså, hus byggda under miljonprogrammet som allt för länge försummats i fråga om grundläggande underhåll. Det syns tvärtom helt centralt i bolagets affärsidé att köpa just sådana fastigheter. Där kan man nämligen passa på att genomföra hyreshöjande ingrepp i bostäderna i samband med fastighetsgenerella renoveringar med låg risk för att hyresgästerna kan bestrida höjningarna juridiskt. Enkel profit, för någon med omfattande kapital, vilket pensionsfonder har i form av de pengar man håller åt pensionsspararna i ett system som spararna inte kan lämna.

Tittar man på Mariehemsfallet som en liten bit av något strukturellt och systematiskt så ser man också det Bergner har svårt att se. Enkelt uttryckt: ett jävla skurkbeteende. Och vore det inte ett skurkbeteende skulle bolaget – och andra som verkar i samma anda – knappast ha några problem att förklara för hyresgäster, eller allmänheten för den delen, att en väsentlig del av affärsidén ser ut så här. För den som ägnat några minuter åt att ta del av berättelserna från boende på Mariehem så framgår det emellertid med största tydlighet att man just har stora problem att tala klarspråk.

Men, invänder kanske nu någon. Är inte problemet att de tidigare ägarna underlåtit underhållet? Som så ofta är svaret att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns mer och mindre smickrande skäl till försummat grundläggande underhåll i hyresfastigheter, och det mindre smickrande är också det närvaron av skurkbeteende.

Det vi sett är delvis två förlopp som sökt, och hittat, svagheter i lagarna och strukturerna för förvaltning och hyressättning. I det första förloppet finns aktörer som lärt sig att plocka ut precis så mycket vinst som det varit möjligt att komma undan med, ur den peng man förhandlat sig få av hyresgästen för löpande underhåll. I det andra, som vi i huvudsak ser nu, används bruksvärdessystemets bristande korrelation mellan poäng och kostnad i detaljer.

Vid det här laget kan det vara värt att fråga sig vilka de tidigare ägarna är på Mariehem. De som låtit husen förfalla till den grad att alternativet till de presenterade åtgärderna, enligt Rikshem själva, vore att riva kåkarna. Svaret är att husen haft fyra olika ägare de senaste årtiondena. Men ett av de bolag som under längst tid förvaltat beståndet råkar faktiskt vara ett annat numera nedlagt fastighetsbolag som ägdes av – cynikern gissade rätt – AP-fonder. Det har faktiskt till och med funnits en hel del tunga namn på Rikshem med bakgrund i det bolaget.

Tyvärr är Petter Bergners framställan fortfarande en ack så vanlig bild av vår tids bostadsmarknad. Det är en bild där praxis helt får definiera förväntningar. En bild där aktörer framstår som nobla genom att säga ”vi hade kunnat vara ännu skurkaktigare om vi velat”. Det är den förment faktaresistenta nyliberala ortodoxin, förevigad i Margret Thatchers bevingade citat ”There is no alternative”, dogmer maskerade i den goda tonens retorik.

Jag tänker att man bör överväga tanken på att det som sker med svenska miljonprogramsfastigheter i vår tid kan betraktas som en situation i avdelningen juridiskt legaliserad, moralisk skurkaktighet.

Inte minst bör man det i ljuset av den omfattande empiri som talar för att de senaste årtiondenas marknadsorienterade, avregleringsfokuserade utveckling på bostadsmarknaden så fullständigt misslyckats att uppfylla målen. Det går inte att blunda för faktum som att Sverige idag har i princip den högsta privata skuldsättningen i OECD och svår bostadsbrist, i synnerhet på billiga bostäder, med en ständigt accelererande fördyring av det kvarvarande billigaste beståndet. Vi vet att överklagande grannar och byggnadsarbetares löner inte är problemet här.

Som så många gånger tidigare så handlar det inte om naturlagar, utan om politik. Det här är konsekvensen av en allmännytta som förbjudits att vara icke-vinstdrivande och normerande. Det är konsekvensen av en politik som drivit folk från hyrande till ägande, explicit utvecklad för att bryta ner bred solidaritet – den idéutvecklingen och dess genomförande i USA i mitten av 1900-talet har beskrivits av bland andra David Harvey. Det är konsekvenserna av 1990-talets metoder för att sänka statsskuld och tämja inflation som gjort att Sverige haft de snabbast växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i den utvecklande världen.

I Fredrik Gerttens dokumentär PUSH lovar borgmästare i metropoler som Barcelona, London och New York City att ta strid mot utvecklingen på fastighetsmarknaden. FN:s rapportör resonerar kring möjligheten för fondspararna att kräva moraliska kodex i frågor om bortträngning för fondernas placeringar. Så vad är det som fått både borgmästarna och rapportören att fundera? Det är berättelser och protester precis som de som nu syns och hörs från Mariehem.

I Umeå, en småstad i periferin, finns en historia av att lyfta berättelsen om framsynta invånare som förklaring för stadens relativa framgångar. Om småstadens politiker och ledarskribenter tror på den berättelsen, så är det här onekligen en fråga där det är dags att utmana 1990-talets dogmer, lyfta blicken, och lyssna in diskussionen i omvärlden.



Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren, 2019-01-21.

Hyresgästens verktyg mot renovräkning


För att hus ska hålla behöver de underhållas och emellanåt renoveras mer djupgående. En kunskap i avdelning ”sunt förnuft” skulle man anta om inte verkligheten skänkt misstankar om motsatsen. I Sverige byggdes många bostäder mellan 1965 och –73 i en satsning som kallas miljonprogrammet. Att beräkna livslängden på material som avloppsrör för de här husen borde inte vara någon gåta. Och ändå framstod speciellt hyresfastighetsägare, både kommunala och privata, knappt ha planerat för kostnaden när det var dags. Enskilda ägare av radhus liksom bostadsrättsföreningar verkade dock
ha lyckats med saken. Hur kom det sig?

En förklaring är att svensk bostadspolitik genomgick ett väldigt skifte mellan att miljonprogramshusen byggdes och att större renoveringar av desamma stod för dörren. På 70-talet hamnade världsekonomin i en kris som markerade slutet för efterkrigsdecenniernas stabilitet. En anledning var att konflikter drev upp priserna på olja – den centrala pusselbiten
i de moderna, industriella samhällsbyggena. Här i Sverige prövades en rad kurer för att rida ut stormen, men i början av 90-talet var finanskrisen ett faktum. Landet stod med krympande ekonomi och skenande statsskuld.
Det var i det politiska vägvalet för att åter stabilisera ekonomin som bostadspolitiken skiftade.

Den statliga finansieringen för hyreshusbyggande med förmånliga lånevillkor slopades. Samtidigt beslutades att för hyreshus beskatta de dittills skattefria underhållsfonder som användes för att avsätta pengar till
framtida renoveringar, medan skattefriheten behölls för andra upplåtelseformer. Omställningen av finanspolitiken visade sig framgångsrik i att vända skuldsättningen som sedan dess minskat. Men i praktiken överlämnades bostadsbyggandet till marknaden och särskilt till bankerna som genom lånevillkoren kunde diktera vad, hur mycket och var det ansågs rimligt att bygga. Där ligger huvudorsaken till att nyproduktionen geografiskt koncentrerats allt mer till en bunt tillväxtkommuner, och vidare till mark med högsta tänkbara vinst inom dessa. Reformerna vred också nyproduktionen till förmån för enskildägda hem, drev upp priserna och skapade en kronisk underproduktion av bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet.
Premierandet av det privatägda boendet stärktes på 2000-talet ytterligare genom återinförandet av ett ”ROT-avdrag” som inte omfattar hyreshus. Sammanfattar man skiftet märks framförallt tre saker. För det första i att den sjunkande statsskulden, idag en av EU:s lägsta, under samma period mötts av en i snitt dubblerad privat skuldsättning. För det andra av att bostadsbyggandet varit kroniskt lågt. Och för det tredje i att den ägda bostaden gynnats framför den hyrda. Det är alltså inte enbart vidlyftig profitjakt eller dumhet som gjort att många hyresfastighetsägare stod utan plan när miljonprogrammet skulle renoveras utan också en effekt av den allmänna ekonomiska politiken, som ytterligare förstärktes med allbolagen 2011 som anvisade att allmännyttiga bostadsföretag ”ska verka efter affärsmässiga principer” och inte längre vara normerande för den övriga marknaden. Metoden för att finansiera renoveringar av hyresfastigheters infrastruktur såsom avlopp, fasader och tak har i närtid ofta utgjorts av lägenhetsrenoveringar där hyressättningssystemets upplägg (miss)brukas för att göra kosmetiska förändringar som möjliggör hyreshöjningar på tusentals kronor. Sådana renoveringar har återkommande visat leda till renovräkningar – det vill säga bortträngning av boende som inte har råd med den nya hyran.

”Att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme.”


2016 publicerade Hyresgästföreningen en större kartläggning som visade att mer än var tredje hushåll tvingades flytta vid höjningar på 50 procent och vart fjärde hushåll vid 25 procent. Ensamboende pensionärer, ensamstående med barn och stora barnfamiljer var mest utsatta.
Men att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme. Tolkningen av allbolagen som ”Vinstintresse som enda riktlinje” har exempelvis aldrig ställts inför ordentlig prövning. Och hyresfastighetsägare har generellt, i alla fall i tillväxtkommunerna, goda vinstmarginaler. Det finns också exempel på hyresfastighetsägare som gjort större renoveringar utan samtidiga standardhöjande bostadsrenoveringar med följande hyreshöjningar. Det är också märkbart att välorganiserade grannar som bestridit hyreshöjande renoveringar varit framgångsrika i att hindra dessa, eller få fram billigare alternativ.

Detta är utgångspunkten för en ny handbok, Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden, skriven av forskarna Dominika Polanska och Åse Richard på Institutet för boende- och urbanforskning vid Uppsala universitet samt Sarah Liz Degerhammar, bostadsaktivist från Stockholm. I centrum står ett 60-tal intervjuer med hyresbetalare som
drabbats av kraftigt hyreshöjande renoveringar. De boendes berättelser har sedan kategoriserats i citat som exempel för olika härskartekniker som författarna pekar på att fastighetsägare använder för att få projekten i mål. Osynliggörande, trakasserier, skuldbeläggande och härska genom att söndra. Varje erfarenhet följs av handfasta tips för hur hyresbetalare
kan agera i situationen. Det är ett pedagogiskt upplägg så till vida att även om man inte tillhör den utsatta målgruppen så får man här ta del
av en berättelse om fastighetsägare som upprättar rigorösa
maktspel för att få planer, bortom vad de kan hävda sig nödgade åt, verkställda. Det visar att dagens hyresbetalare ändå har ett potentiellt större förhandlingsutrymme än vad situationen ger intryck av.
Kompletterat med en bostadspolitisk ordlista, en bredare ”verktygslåda” för grannorganisering, lästips liksom svenska och internationella exempel på framgångsrikt motstånd är handboken ett ambitiöst försök att tillgängliggöra forskning för allmänheten, och dessutom göra den användbar för de som i framtiden riskerar trängas bort från hus och hem. Kanske kan också ett kritiskt antal sådana konflikter sätta press i riktning mot en förändring bort från en bostadspolitik som subventionerar medelklassens altaner, gör delar av landet till döda zoner, blåser upp
prisbubblor och höjer lägstapriserna över betalningsförmågan hos de behövande? Bland beslutsfattarna verkar intresset nämligen fortfarande ljummet.

Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren den 16 april 2019.

Löftena visade sig vara luft värda

albyFör den som följde debatten om utförsäljningen av allmännyttan i Umeå under 2017 kan det vara värt att notera vad som hände i Stockholmsförorten Alby förra veckan.

2013 sålde en socialdemokratisk majoritet 1 300 allmännyttiga hyresrätter på Albyberget till riskkapitalisten Mikael Ahlström. Köparens löften var precis som i Umeå många och tydliga. Hans ägande av beståndet skulle vara långsiktigt; så långsiktigt att han sade att hans barn skulle ärva husen. Han skulle också bygga nyproduktion i närområdet. Och inga renoveringar med stora hyreshöjningar skulle genomföras. Köpesumman uppgick till 735 miljoner kronor.

Boende i området protesterade kraftfullt mot affären, framför allt under parollen ” Alby är inte till salu”. Likt senare här i Umeå startade de en namninsamling i ett försök att få till en folkomröstning. De fick in antalet som krävdes, men namnen underkändes av kommunen på grund av otydliga personuppgifter.

Något år efter försäljningen började emellertid farhågorna att besannas. I klang med nuvarande praxis i fastighetsbranschen började Mitt Alby renovera lägenheter vid utflyttning, med enorma hyreshöjningar som följd – tvärtemot löftena. Vad gäller nyproduktion i området hände emellertid ingenting.

Förra veckan kom alltså nästa nyhet. Mitt Alby säljer vidare beståndet till det kritiserade riskkapitalbolaget D. Carnegie med en vinst på cirka 700 miljoner gentemot priset som kommunen sålde för fem år tidigare. Så mycket för generationsöverskridande ägande, alltså.

I Umeå kan vi som bär samma farhågor bara hoppas att vi slipper se en liknande utveckling. Lärdomen förefaller dock vara tydlig. Utförsäljningarna är för den som har råd att köpa ett snabbt och riskfritt sätt att inkassera enorma vinster på boende och det allmännas bekostnad. Och löften som utfärdas när debatten går het är luft värda.

Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren på kultursidan den 11 april 2018

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En sommar av systerskap

Precis bakom nuvarande Filmstaden, ut mot Vasagatan låg förut en vacker trävilla bara ett stenkast från älvstranden. I april 1983 skulle den bli central för den lokala nyhetsrapporteringen. Just där och då inleddes nämligen en feministisk, kvinnoseparatistisk husockupation av ”Gula Villan”, som den kom att kallas i folkmun. Ockupanterna ville sätta press på stans makthavare i den pågående kampen för ett kvinnohus.

När Gula villan ockuperades hade bara drygt ett halvår passerat sedan husockupationen av ”allaktivitetshuset” avslutats några kvarter bort. Ett decennium av stadskonflikter kring broar, dungar, stigande hyror och husbyggen hade successivt flyttat gränserna för vilka metoder som ansågs konventionella vid nya framväxande strider. I Umeå skedde en rad mer eller mindre väldokumenterade husockupationer under denna tid.

På Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg och över hela Europa togs hus i besittning i början av 1980-talet.

I länder som Holland, Storbritannien och Spanien avkriminaliserades till och med ockupationerna. Politiker och tjänstemän hade upptäckt att ockupanterna inte sällan återupplivade eftersatta bostadsområden, fyllde dem med kultur och aktivitet. Därtill hölls den växande fastighetsspekulationen som lämnade hus tomma i åratal, tillbaka. Sverige valde emellertid en annan, över tid allt mer repressiv väg som än idag tillämpas med stor konsekvens.

I Gula Villan den där helgen i april hade ockupanterna dock ingen plan på att stanna speciellt länge. Syftet var en två dagars husockupation för att ge ny luft åt debatten om ett kvinnohus i Umeå. Frågan hade drivits sedan 1980 då en kvinnohusförening, med inspiration från Göteborg och Stockholm, bildades för att inleda förhandlingar med kommunen.

Villan nere vid älven passade utmärkt. Den stod tom, likt många andra hus vid den här tiden, i väntan på att fullmäktige skulle besluta om rivning.

Kvinnohusockupationen skulle emellertid pågå betydligt längre än de två dagar deltagarna ursprungligen tänkt sig. I en längre essä med titeln Systerskap i Gula Villan, som återfinns i antologin Tusen systrar ställde krav berättar Kerstin Norlander, en av ockupanterna, ingående om den följande tiden.

När medierna väl skrev om huset och ockupanternas krav strömmade folk till, och under de första dagarna förändras därmed också sammansättningen i gruppen radikalt. Det blev helt enkelt så att de närvarande på plats höll ett stormöte, varpå beslut togs att stanna i huset på obestämd tid!

Så ockupationen fortlöpte hela våren och en bra bit in på sommaren. Deltagarna turades om att sova över, det hölls kafé i trädgården på tisdagar, öppet hus på lördagar, direkt demokratiska stormöten på onsdagar och en rad andra aktiviteter. I det gamla trähuset skolades, enligt Kerstin Norlander, en hel ny generation feminister under dessa månader.

På helgerna och nätterna är raggarna, precis som vid allhusockupationen året innan, ett ständigt återkommande problem. Men även andra män i grupp tycks denna gång göra något av en ”folksport” i att klättra på huset, banka, skrika och störa. En natt klottrar någon ordet ”Snopphatare” på fasaden.

Samtidigt pågår en allt hetsigare debatt i de lokala medierna rörande ockupationen. Nåväl, inte var det om den viktiga sakfrågan gällande behovet av ett kvinnohus, och fler fristäder för utsatta kvinnor, som man debatterade. Istället rörde en stor del av inläggen själva metoden: huruvida det kan anses vara legitimt att ockupera ett hus, att bryta mot lag och ordning. Helgar verkligen ändamålet medlen?

Den 20 juli verkställer tillslut polisen en vräkning av ockupanterna i Gula villan, på kommunens order. En sommar av gemenskap, kunskapsutjämning och hoppfullhet lider mot sitt slut. Men ockupationen är inte förgäves. Med pengar som samlats in under månaderna i den gamla träkåken lyckas kvinnohusföreningen hyra den lokal som ska bli ett första steg mot det kvinnohus som än idag är ett permanent inslag i Umeås stadsmiljö.


Ursprungligen publicerad den 25/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Drömmen om ett hus

När städer omvandlas skapas sprickor i tid och rum. Gamla kåkar töms i väntan på rivning. Andra för att någon fastighetsägare vill spekulera på marknaden, invänta intilliggande byggnationer för att kunna trissa upp priserna. Överallt står ödetomter som skuggor över det som en gång varit.

Kvarteren vid Vasaplan där dagens Stadsbibliotek, Folkets hus och parkeringshuset Nanna ligger, var vid 1980-talets inledning just en sådan plats. Här och var stod pampiga trähus, ofta med tillhörande trädgård utplacerade kring det nu hitflyttade busstorget. Från politiskt håll sågs husen som slumkåkar, en historisk rest från Fattigsverige. De skulle lämna plats för moderna byggnader i betong och tegel. De bakomliggande idéerna hade utan tvivel en i alla fall delvis progressiv ansats: icke-kommersiella mötesplatser som stadsbiblioteket skulle husera på stadens mest attraktiva tomter. Så skulle arbetarklassen både bildas och få tillträde till historiskt borgerliga sfärer som Operahus.

I den snabba stadsomvandlingens sprickor föds samtidigt andra begär. De ständiga rivningarna ställer frågor om vem man bygger staden för, och vem som ständigt hamnar mellan stolarna. De utdömda husen blir symboler för något som här går förlorat; må det vara drömmen om en mer mångfaldigad plats, eller rädslan inför att en småskalighet och ett igenkännande tillintetgörs utan minsta eftertänksamhet om de minnen som gömmer sig bakom fasaderna.

Ett sådant säreget begär som ger sig uttryck just vid denna tidpunkt är drömmen om ett allaktivitetshus. Ett ställe där ungdomarna själva bestämmer. Ett ”plejs för såna som oss”, för att parafrasera Ebba Gröns ironiska Were only in it for the drugs” från 1979. En lång rad punkband släppte kring skiftet mellan 70- och 80-tal liknande låtar om homogena sovstäder med likriktade nöjesutbud där tristessen bara kunde brytas genom att supa och punda på gatorna.

Det är september 1982 när en samling punkare och andra alternativa ungdomar smyger in i en ödelagd vaktmästarbostad precis där parkeringshuset Nanna idag står.

Dom har tröttnat på kommunens ungdomsgårdar. En ny pedagogik med fokus på att skapa ”goda samhällsmedborgare” och lägga stark skuld på narkotikan för diverse samhällsproblem har gjort sig populär. Punkarna står i skottgluggen. Husockupanterna i trävillan vill alltså ha ett eget ställe, men deras drömmar har inte uppstått ur tomma intet.

Under de föregående åren har de samlats kring kulturföreningen Revolt och genomfört den ena efter den andra av spektakulära aktioner. Bland annat hade man spelat upp en gatuteater av ”Kejsarens nya kläder” när kungen var på besök där den – självfallet nakna – ”kejsaren” sedermera greps för förargelseväckande beteende.

Ockupanterna är ett 50-tal till antalet. Dom städar upp huset, ger det punkig estetik, arrangerar spelningar, käkar tillsammans och sover i skift. Till och från är över hundra personer i den gamla villan för att lyssna på musik och hänga. På nätterna cirkulerar raggarna skrikandes runt huset. Det händer till och med att de stannar upp för att banka på fönster och dörrar för att skrämma vettet ur de unga punkarna, vissa bara i 12-13 års ålder.

I VK syns positiva rubriker: ”Allaktivitetshuset sjuder av liv!”. En ockupant berättar för tidningen att han aldrig varit så lycklig. Ockupanterna gör även egen media i form av en hustidning med namnet ”ockupant”. Där beskriver man orsakerna till ockupationen, idéerna om ett allaktivitetshus och förtäljer vad som händer i huset.

Efter tre månader lämnar ockupanterna den gamla trävillan. Det börjar bli vinter och många av de engagerade är uttröttade

Kommunen har gått med på att förhandla med hopp om en icke-polisiär lösning. Man vill få riva kåken och bygga sitt planerade parkeringshus i dess ställe.

En av de som deltog i husockupationen har beskrivit de efterföljande förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett sätt att å ena sidan visa förståelse för behoven och begären i Umeås alternativa kulturliv, å den andra ett försök att inordna detsamma i tråkig byråkrati som på sikt fungerar hämmande. Tillslut fick allhusockupanterna tillgång till en gammal kontorslokal som idag är inlemmad i universitetets konstnärliga campus, Öst på stan. Lokalen var svåranvänd för alla de idéer om replokaler, spellokaler, ateljéer, mötesrum och syverkstäder som en gång förenad ockupanterna i drömmen om ett hus. Den kom att användas några år, i huvudsak för konserter, innan luften pyst ur rörelsen vid 80-talets slut.

Ett sätt att sammanfatta allhusockupationen är att man vann en lokal men förlorade drömmarna på vägen. En inte helt ovanlig berättelse när visioner grusas ner i ett maskineri av pappersarbete och tidsförödande bidragssökande. En utmaning för de planerare som verkligen har ambitionen att tillvarata den själ en stad antyder, kan tyckas. Att försöka undertrycka dessa drömmar och begär är dessutom vanskligt. De kan snart åter blossa upp med ny styrka, ska historien visa.


Ursprungligen publicerad den 17/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.