Hyreshöjningarna ett strukturellt och systematiskt skurkbeteende

… … … … … …

Den 20/1–2020 går Petter Bergner på VK:s ledarsida till försvar för de hyreshöjande renoveringar som en fastighetsägare planerar genomföra på Mariehem i Umeå. Hyreshöjningar så kraftiga att flera boende, enligt egna utsagor, inte kommer att ha råd att bo kvar om de genomförs.

Tyvärr är de här hyresgästernas situation långt från unik.

Berättelser om boende som trängs bort från sina hem i samband med renoveringar i kåkar byggda under rekordåren har varit återkommande under hela 2010-talet. En ansenlig mängd forskning har samtidigt bedrivits kring situationen och undertecknad har själv sammanfattat bilden av de strukturella orsakerna, bland annat den 16/4-2019 på VK:s kultursidor.

Bergners försvarstal förhåller sig inte i någon högre grad till vår tids bostadspolitiska forskning i allmänhet, eller den om bortträngning vid renoveringar i synnerhet.

Han har också ”svårt att köpa bilden att Rikshem [fastighetsägaren] skulle vara en stor skurk i sammanhanget” och försöker måla en bild av bolaget som ansvarstagande liksom av planen som normal, nödvändig.

För att diskutera skurkaktigheten, normaliteten och nödvändigheten bör diskussionen börja med att reda ut vilka Rikshem är.

Rikshem bildades 2010, ägs av pensionsfonderna AMF och fjärde AP-fonden och är idag en av Sveriges största privata fastighetsägare.

Pensionsfonder låter för vissa seriöst och ansvarstagande. Den uppfattningen märktes inte minst i debatten om utförsäljningarna av Bostadens bestånd 2017 som Bergner berör i sin text. Då menade lokala politiker att köparen skulle anses pålitlig och långsiktig just för att pensionsfonder var majoritetsägare i bolaget – det var de inte! – utan att precisera riktigt varför. Jag vet inte om Bergner har sett Fredrik Gerttens hyllade dokumentärfilm PUSH, just nu tillgänglig på SVT Play, men de som har gjort det vet vid det här laget att verkligheten närmast är den motsatta. Gerttens spegling av 2010-talets aggressiva bortträngning av låginkomsttagare från hus och hem över hela den globala bostadsmarknaden blottlägger nämligen att de mest offensiva aktörerna är just pensionsfonder.

I fallet Rikshem så är det inte så att bolaget liksom bara råkar sitta på just fastigheter som de på Mariehemsvägen. Alltså, hus byggda under miljonprogrammet som allt för länge försummats i fråga om grundläggande underhåll. Det syns tvärtom helt centralt i bolagets affärsidé att köpa just sådana fastigheter. Där kan man nämligen passa på att genomföra hyreshöjande ingrepp i bostäderna i samband med fastighetsgenerella renoveringar med låg risk för att hyresgästerna kan bestrida höjningarna juridiskt. Enkel profit, för någon med omfattande kapital, vilket pensionsfonder har i form av de pengar man håller åt pensionsspararna i ett system som spararna inte kan lämna.

Tittar man på Mariehemsfallet som en liten bit av något strukturellt och systematiskt så ser man också det Bergner har svårt att se. Enkelt uttryckt: ett jävla skurkbeteende. Och vore det inte ett skurkbeteende skulle bolaget – och andra som verkar i samma anda – knappast ha några problem att förklara för hyresgäster, eller allmänheten för den delen, att en väsentlig del av affärsidén ser ut så här. För den som ägnat några minuter åt att ta del av berättelserna från boende på Mariehem så framgår det emellertid med största tydlighet att man just har stora problem att tala klarspråk.

Men, invänder kanske nu någon. Är inte problemet att de tidigare ägarna underlåtit underhållet? Som så ofta är svaret att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns mer och mindre smickrande skäl till försummat grundläggande underhåll i hyresfastigheter, och det mindre smickrande är också det närvaron av skurkbeteende.

Det vi sett är delvis två förlopp som sökt, och hittat, svagheter i lagarna och strukturerna för förvaltning och hyressättning. I det första förloppet finns aktörer som lärt sig att plocka ut precis så mycket vinst som det varit möjligt att komma undan med, ur den peng man förhandlat sig få av hyresgästen för löpande underhåll. I det andra, som vi i huvudsak ser nu, används bruksvärdessystemets bristande korrelation mellan poäng och kostnad i detaljer.

Vid det här laget kan det vara värt att fråga sig vilka de tidigare ägarna är på Mariehem. De som låtit husen förfalla till den grad att alternativet till de presenterade åtgärderna, enligt Rikshem själva, vore att riva kåkarna. Svaret är att husen haft fyra olika ägare de senaste årtiondena. Men ett av de bolag som under längst tid förvaltat beståndet råkar faktiskt vara ett annat numera nedlagt fastighetsbolag som ägdes av – cynikern gissade rätt – AP-fonder. Det har faktiskt till och med funnits en hel del tunga namn på Rikshem med bakgrund i det bolaget.

Tyvärr är Petter Bergners framställan fortfarande en ack så vanlig bild av vår tids bostadsmarknad. Det är en bild där praxis helt får definiera förväntningar. En bild där aktörer framstår som nobla genom att säga ”vi hade kunnat vara ännu skurkaktigare om vi velat”. Det är den förment faktaresistenta nyliberala ortodoxin, förevigad i Margret Thatchers bevingade citat ”There is no alternative”, dogmer maskerade i den goda tonens retorik.

Jag tänker att man bör överväga tanken på att det som sker med svenska miljonprogramsfastigheter i vår tid kan betraktas som en situation i avdelningen juridiskt legaliserad, moralisk skurkaktighet.

Inte minst bör man det i ljuset av den omfattande empiri som talar för att de senaste årtiondenas marknadsorienterade, avregleringsfokuserade utveckling på bostadsmarknaden så fullständigt misslyckats att uppfylla målen. Det går inte att blunda för faktum som att Sverige idag har i princip den högsta privata skuldsättningen i OECD och svår bostadsbrist, i synnerhet på billiga bostäder, med en ständigt accelererande fördyring av det kvarvarande billigaste beståndet. Vi vet att överklagande grannar och byggnadsarbetares löner inte är problemet här.

Som så många gånger tidigare så handlar det inte om naturlagar, utan om politik. Det här är konsekvensen av en allmännytta som förbjudits att vara icke-vinstdrivande och normerande. Det är konsekvensen av en politik som drivit folk från hyrande till ägande, explicit utvecklad för att bryta ner bred solidaritet – den idéutvecklingen och dess genomförande i USA i mitten av 1900-talet har beskrivits av bland andra David Harvey. Det är konsekvenserna av 1990-talets metoder för att sänka statsskuld och tämja inflation som gjort att Sverige haft de snabbast växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i den utvecklande världen.

I Fredrik Gerttens dokumentär PUSH lovar borgmästare i metropoler som Barcelona, London och New York City att ta strid mot utvecklingen på fastighetsmarknaden. FN:s rapportör resonerar kring möjligheten för fondspararna att kräva moraliska kodex i frågor om bortträngning för fondernas placeringar. Så vad är det som fått både borgmästarna och rapportören att fundera? Det är berättelser och protester precis som de som nu syns och hörs från Mariehem.

I Umeå, en småstad i periferin, finns en historia av att lyfta berättelsen om framsynta invånare som förklaring för stadens relativa framgångar. Om småstadens politiker och ledarskribenter tror på den berättelsen, så är det här onekligen en fråga där det är dags att utmana 1990-talets dogmer, lyfta blicken, och lyssna in diskussionen i omvärlden.



Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren, 2019-01-21.

Bland skogsdungar, gula villor & allhus i Umeå 1972–1990


Den här texten är ursprungligen publicerad som ett kapitel (s.163-174) i antologin Ockuperat! : svenska husockupationer från 1968 till 2018 (Red: Dominika V. Polanska & Mathias Wåg) utgiven av Verbal Förlag 2019. Boken i sin helhet går att köpa här.

Umeås radikala historia är full av hyresstrejker, stadsdelsmotstånd och mark- och husockupationer. Erik Persson guidar genom kamper om boende, rätten till föreningslokaler och självbestämmande samt, mer generellt – om rätten till staden.

På Gluntens väg, i ett snötäckt Umeå vintern 1972, har trapphus kilats igen med cyklar och skrot. På bottenplan är det knökfullt av människor sittande på golvet. Poliser med skällande hundar sliter i och klättrar över kropparna för att ta sig fram med metallsågarna. Dagen utgör kulmen på en flera månader lång hyresstrejk som pågår i kommunala SUSB:s bestånd av studentbostäder, mot en hyreshöjning på åtta procent. Hundratals studenter har deponerat sina hyror och samlats under baneret ”Hyreskampsfronten”. Organisationen är i sig en mylla av radikaliserade studenter, inte sällan med anknytning till de små vänstergrupper som vuxit fram kring skiftet mellan 1960- och 70-tal. Clarté. KFML. En annan hyresstrejk, med betydligt svagare deltagande, har genomförts året innan mot ännu större hyreshöjningar, men den avslutades i taktisk reträtt. 

Den här dagen har ingen sådan reträtt ägt rum. De boende i det blockerade huset anser sig inte vara ockupanter, i och med hyresdeponeringen, men ägarna tycker annorlunda. Därmed är polisaktionen och vräkningarna nu ett faktum. Strejken slutar, trots att den utgör den största i sitt slag sedan 1930-talet, i nederlag. Men Hyreskampsfronten lever kvar in på 1990-talet och erfarenheten ska få betydelse i Umeå för lång tid därefter.

Mars, 1977. På Ålidhem i Umeå, ett miljonprogramsområde bestående nästan uteslutande av hus i rödbrunt tegel, börjar en grupp barn kasta snöbollar och skrika åt de arbetare som just ska börja avverka en skogsdunge i områdets centrum. Arbetarna lämnar platsen men barnen stannar kvar. Under det kommande dygnet ansluter barnens föräldrar och allt fler vuxna ockuperar snart den lilla skogsytan. 

Det är en skola som ska byggas på platsen. De boende vill emellertid se en alternativ placering, några hundra meter bort. Många har känslomässiga skäl till att dungen, som den i folkmun kommer att kallas, ska finnas kvar. Den utgör enligt dem en grön oas där barn ofta leker, i direkt närhet till bostäder och daghem i ett annars tätbebyggt, urbant område. Kritikerna till skövlingen målar bilden av en modern stad som tappat kontakten med det mänskliga perspektivet. En stadsutveckling som bygger stenöknar. Enligt andra är dungen snarare en ”piss-skog”.

Dungenockupationen pågår under några intensiva veckor den våren. På stormöten räknas antalet deltagare till 1 500 personer. I en demonstration genom stadsdelen vandrar nära 4 000, lite mer än hälften av stadsdelens antal boende. I medierna pratas det om inresta proffsdemonstranter från södra Sverige. I praktiken är Dungenockupationen ett skolboksexempel på ett väl förankrat stadsdelsmotstånd som framför allt handlar om invånarnas vilja att direkt besluta över frågor som rörde deras vardag. 

Det handlar om ”rätten till staden”, så som Henri Lefebvre formulerat tanken i essän Le Droit á la ville, 1968. I insändare beskriver boende på Ålidhem hur hela stadsdelen har levt upp. Hur invånare binds samman genom den kamp de för tillsammans. Hur alla plötsligt hälsar på varandra på gatan och hur främlingar stannar till och börjar småprata. 

Från politikerhåll spelar dessa berättelser emellertid föga roll. ”Ett beslut är ett beslut.” Dungen ska bort och skolan byggas just där. I mitten av april har poliser mobiliserats från hela Norrland, nära 300 till antalet, för att häva ockupationen. Det som följer är ett tämligen hårt slag, med många skadade och gripna. Händelsen skrivs in i den lokala historien som ‹”Kravallerna på Ålidhem”, eller ”Dungenkravallerna”. 
Slaget om dungen handlar förvisso inte om en ockupation av en fastighet utan snarare om det offentliga rummet, om allmänningen. Men man ämnar sammanfatta Umeås historia av husockupationer är det nära nog omöjligt att bortse från detta slag och de erfarenheter av militant stadskamp som skapades där, för att sedan spridas till nya generationer under följande årtionden. 

Moritzska huset & den militanta schackklubben
Umeås första dokumenterade husockupation sker i direkt anslutning till händelserna på Ålidhem våren 1977. Inspirerade av det folkliga men förhållandevis militanta tillvägagångssättet bestämmer sig en liten schackklubb med namnet Rockaden bara dagen efter Dungenkravallerna för att ockupera sin lokal. Schackklubben har utan i princip någon uppsägningstid blivit vräkta från sina lokaler i Moritzska huset. De har istället blivit erbjudna en mindre, men enligt dem själva sämre belägen lokal. Den 16 april 1977 ockuperar ett 20-tal medlemmar lokalen i protest mot vräkningen. Det dröjer knappt ett dygn innan polis och socialförvaltning dyker upp och handgripligen släpar schackspelarna ur lokalen. Man vill uttryckligen inte riskera att ockupanterna får tid att åstadkomma samma upptrappning som vid de just avslutade händelserna kring dungen. En kort första husockupation i Umeå lider därmed ett hastigt nederlag.

Allaktivitetshusockupationen 1982
Det har hunnit bli 1980-tal och fem år har passerat sedan kravallerna när en grupp ungdomar i september 1982 går in i en gammal trävilla i centrala Umeå. Hela kvarteret är inlöst och ställt i förfall i väntan på rivning. Där ska ges plats åt ett stort parkeringshus kallat ”Nanna” efter kvarterets namn. Många Umebor är negativa till bygget, som innebär att ännu fler klassiska gamla Umekåkar trängs undan i den rivningsvåg som följt den modernisering av innerstaden som börjat under 1960-talet och ännu fortsätter på 80-talet. 

Men det är delvis något helt annat som är huvudskälet till att en gammal ödekåk för första gången ockuperas på detta vis i Umeå. På ungdomsgårdarna har den numera ganska ökända Hasselapedagogiken blivit allt populärare bland fritidsledarna. Hassela [Solidaritet] har i samklang med tidens stora antidrogkampanjer fått fäste i Umeås 1970-talsvänster, som fokuserat på att få inflytande över ungdomsgårdarna snarare än att skapa egna fristående mötesplatser. 

Från början var Hassela en rörelse, närstående den svenska arbetarrörelsen, med fäste i byn i Hälsingland med samma namn. Rörelsen var främst känd för att peka ut narkotikan som orsak till en rad samhällsproblem, vilket föranledde nyutvecklingen av en pedagogik kring det gamla statsidealet om att uppfostra ”goda samhällsmedborgare”. I den ram som fritidsledarna satte upp utifrån sin inspiration från Hasselarörelsen blev de subkulturella i allmänhet och punkare i synnerhet en problematisk grupp. 

Bland punkarna är alltså, år 1982, fritidsgårdarna med sina Hasselainspirerade fritidsledare en plats som föraktas. Istället drömmer man om ett eget ställe, ett ställe där man bestämmer själv. Det är i giftermålet mellan denna grupp punkare och en mer organiserad, främst trotskistisk vänster, som grunden läggs för att den gamla trävillan i kvarteret Nanna en dag i september 1982 förklaras ockuperad. 

Det som kom att kallas allhusgruppen i och med själva ockupationen har dock delvis även tidigare, då under namnet Kulturföreningen Revolt, genomfört en rad mer eller mindre spektakulära aktioner i Umeå. Bland annat en gatuteater av Kejsarens nya kläder under ett kungabesök i staden. Kejsaren i fråga saknade självklart kläder och blev sedermera gripen för förargelseväckande beteende. Aktionen placerade Revolt i Umebornas kollektiva minne under många år. 

Mellan 30 och 50 personer deltar aktivt i ockupationen. De fixar i ordning lokalerna, arrangerar spelningar och övernattar i skift. Under vissa arrangemang är över 100 personer i huset. Kalle, som bara är tolv år vid tidpunkten för ockupationen, berättar att raggarna åkte omkring utanför på nätterna och skrek. Ibland stod de och bankade på väggarna och det hände till och med att de slog sönder fönstren. Kalle sover med en morakniv i sovsäcken de gånger han övernattar i huset. 

Polisen stryker samtidigt omkring i krokarna, men kan inte gå in i huset så länge kommunen, som äger den inlösta fastigheten, inte polisanmäler ockupanterna för olaga intrång. Målet med allhusockupationen är att få ett hus där alla som känner sig undantryckta i samhället ska få plats och inflytande. Ett direktdemokratiskt brukarstyrt hus för och av punkarna, den nya vänstern och övriga alternativgrupper. 

Även missbrukare och andra utsatta grupper får delta i huset så länge alkohol och droger inte brukas i själva lokalen. Mediernas reaktion på ockupationen är i grunden positiv. ”Allaktivitetshuset sjuder av liv”, lyder rubriken på ett reportage i Västerbottens-Kuriren. En annan dag slår tidningen upp en artikel under rubriken ”Jag har aldrig varit så lycklig”. Allhusockupanterna har även sin egen media i form av tidningen Ockupant, där man berättar hur ockupationen fungerar och vilka aktiviteter som äger rum. Det ska dröja ganska precis tre månader innan ockupationen av den gamla träkåken på Nanna avslutas. Kommunen vill bygga sitt parkeringshus och är redo att förhandla med ockupanterna.

Marco, en annan ockupant, beskriver förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett försök att å ena sidan visa förståelse för behovet, å andra sidan inordna ockupanterna i de byråkratiska och konventionella strukturerna i syfte att inte förvärra konflikten med den ganska starka vänster-  och alternativrörelse som existerade i Umeå vid denna tidpunkt. 

Men ockupanterna har också själva sakta men säkert blivit uttröttade. Kalendern visade december månad, med allt vad det innebär att vistas i en rivningskåk utan ordentlig värme i norra Sverige. Till slut får ockupanterna en fast ersättningslokal en bit från centrum i det som idag är Konstnärligt campus, i stadsdelen Öst på stan. Det är en i mångt och mycket öppen lagerlokal som är svår att använda för de visioner om replokaler, spellokaler, mötesrum och syateljéer som spånats fram inom Allhusgruppen. 

I takt med tiden går därför luften ur rörelsen. Bredden börjar försvinna och man blir alltmer en konventionell förening bland många. Lokalen finns kvar i några år, mest som spellokal, men läggs till slut ner i slutet av 1980-talet. Det ockuperade allhuset rivs så gott som omedelbart efter att ockupanterna lämnat platsen. Dagen efter står många i högen av bråte och snö för att samla ihop de ägodelar som blivit kvar. 

1987 öppnas samtidigt en ny kommunal ungdomsgård i Umeå Folkets hus gamla fastighet. Den får namnet Galaxen, och tar ett ökat brukarinflytande som sin utgångspunkt.

Gula villan” – ockupation för ett kvinnohus
Parallellt med skogsdungeockupationer och allhusaktivism har i slutet av 1970-talet en stark kvinnorörelse vuxit fram i Umeå. Aktivisterna har till en början samlats kring Grupp 8:s lokal i det gamla kårhuset, men de vräks och rörelsen blir utan en gemensam knytpunkt. 1980 bildas med den utgångspunkten en kvinnohusförening för att bland annat inleda förhandlingar med kommunen om att öppna ett kvinnohus efter inspiration från Stockholm och Göteborg. Där har liknande lokaler redan kommit till stånd. 

Allhusockupationen har avslutats med vinterns inträde och just när snön börjat smälta bestämmer sig ett 20-tal kvinnohusaktivister för att gå från ord till handling. Det är april 1983 när ”Gula villan” i centrala Umeå ockuperas för att visa på behovet av ett kvinnohus. I boken Tusen systrar ställde krav – Minnen från 70-talets kvinnokamp beskriver Kerstin Norlander (2010) ockupationen. 

Norlander förklarar att beslutet att ockupera inte tedde sig speciellt kontroversiellt. Många hade varit aktiva i både hyresstrejken och Dungenockupationen och det faktum att allhusockupationen just hade ägt rum gav legitimitet till mer militanta politiska metoder. Tanken är att ockupationen av Gula villan ska vara temporär och avslutas efter en helg. Många av de aktiva har barn hemmavid, andra arbetar. Syftet är snarare att ge luft under vingarna åt kvinnohusdebatten än att etablera en varaktig mötesplats i det tagna huset.

Precis som det hus allhusockupanterna intog står Gula villan öde i väntan på rivning. I fullmäktige pågår en debatt om huruvida den ska bevaras eller inte. När ockupationen väl inleds skriver de lokala medierna om huset och ockupanternas syfte. De åter positivt vinklade reportagen får många utanför kärngruppen att ansluta och plötsligt förändras både sammansättningen av aktivister och själva syftet med ockupationen. Vid ett stormöte beslutas nu att huset inte ska släppas, som tanken var från början, utan ockuperas på obestämd tid. 

Ockupationen av Gula villan pågår hela våren och en bra bit in på sommaren. Ockupanterna turas om att sova över, ordnar olika aktiviteter, kafé i trädgården på tisdagarna, öppet hus på lördagar, presskonferenser och direktdemokratiska stormöten varje onsdag för att fatta viktiga beslut. 

Ockupationen är helt kvinnoseparatistisk i enlighet med det målgruppen har om ett kvinnohus. Kerstin Norlander skildrar hur en helt ny generation feminister skolas i den gamla träkåken under de här månaderna. En sak som går igen från berättelserna om Allhusockupationen är problemen med och trakasserierna från de lokala raggarna. Även under ockupationen av Gula villan är de mer eller mindre ständigt närvarande för att skrämma ockupanter. Men denna gång tycks det dessutom uppstå en typ av ”folksport” bland andra män i grupp som, framför allt efter besök på närliggande festlokaler, drar sig till huset för att klättra på brandstegar, skrika och rycka i dörrar. En morgon upptäcker ockupanterna att någon klottrat ordet ”snopphatare” på huset.  

Samtidigt pågår en hätsk debatt i media. Den handlar inte mycket om sakfrågan, det vill säga om bristen på ett kvinnohus och om fristäder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Istället handlar debatten om gränslandet som ockupationer ofta rör sig i, med uppenbara lagbrott som ställs i relation till moraliska dilemman – helgar ändamålen medlen? Borde inte dessa kvinnor, som trots allt var akademiker och arbetare snarare än gatans lösa hästar, veta bättre än att ockupera hus? 
Den 20 juli går polisen in i Gula villan för att verkställa en vräkning. De har likt vid Dungen kallats in från annan ort, då lokala poliser ordervägrar i sympati med kvinnohusfrågan. Tre månader har passerat av gemenskap och kamp som av Norlander och Larsson beskrivs som oerhört betydande för kvinnorörelsen i Umeå. Med de pengar som samlats in under ockupationen lyckas kvinnohusföreningen senare också hyra en lokal och till slut får Umeå sitt kvinnohus. En än idag självklar institution i staden. Ockupationen lämnar också ett spår efter sig där framför allt frågan om mäns våld mot kvinnor får ett betydligt större och mer bestående utrymme.

Rivningen av biografen Odeon och höghushotell i Umeå
1980-talet har övergått till 90-tal när Umeås miljögrupp och de lokala punkarna börjar hålla möten om den stundande rivningen av biografen Odeon. Biografen är i princip det enda funkishuset i centrala Umeå, uppfört 1938 och beläget längs Storgatan. Det är också nästan just på denna plats som den stora stadsbranden 1888 startade, vid vilken stora delar av Umeå brann ner till grunden.

Odeon är i första hand en biograf, men på innergården huserade länge en populär biljardhall. Under 1980-talet hade en fastighetsägare vid namn Eric Modig börjat spekulera i tomten för ett planerat höghushotellbygge, senare döpt till ”Plaza”. Debatten kring en eventuell rivning av den gamla biografen går länge het och många umebor är engagerade i frågan, bland annat genom en namninsamling för att ”bevara stadssiluetten”. Över 9 000 underskrifter samlas in i protest. 1990 beslutar kommunen att ge bygglov åt höghushotellet, i strid med den egna översiktsplanen, vilket därmed förseglar Odeons öde. 

Att Odeon ockuperas sommaren 1990 kan ses som en sammanlänkning mellan de lokala punkarnas och alternativgruppernas kvarvarande behov av mötesplatser, samt Miljögruppens stadsplaneringskritiska engagemang mot den fortsatta omdaningen av innerstaden. Ockupationen av Odeon sker via ett tillståndsgivet kulturarrangemang som övergår i ockupation genom ett uttalande från scenen vid arrangemangets slut. 

I det nu ockuperade Odeon arrangerar punkarna spelningar samtidigt som Miljögruppen främst engagerar sig i den politiska frågan om lokalens bevarande och den generella diskussionen om stadsutvecklingen. Efter några veckor avslutas ockupationen, som i media beskrivs som en stökig historia. Kalle, som var med i allhusockupationen som 12-åring, beskriver skälet att lämna som att det finns en allmän känsla bland punkarna att man bara kan ta ett nytt hus istället, och att Odeon i sig inte hade något större egenvärde för dem. Enligt andra pågår ockupationen in på sista dagen inför rivningen. 

Hur som helst rivs till slut den gamla biografen och det moderna Hotell Plaza med fjorton våningar, numera Scandic, byggs som planerat. Punkarna å sin sida hyr istället en gammal lokal på Haga i Umeå och startar klubben Raw Power, som drivs ett antal år innan polisen stänger ner den. 

Strax efter hotellets invigning 1992 genomförs en symbolisk ockupation i hotellfoajén av olika grupper i det alternativa kulturlivet med ännu ett krav på ett brukarstyrt allhus. Dagen efter går hotellchefen ut i lokal media och säger: ”Jag har förståelse för ungdomarnas krav”. En händelse som ska upprepa sig nästan två årtionden senare under ockupationsvågen 2008–2009.

Cykler av stadsmotstånd i skuggan av stadsomvandlingarna
När man sammanfattar husockupationer och kringliggande händelser mellan tidigt 1970-tal och fram till 1990-talets början är det relativt enkelt att identifiera en röd tråd, där händelser legitimerar nya former av motstånd, sprider praktiker och fortplantar sig över generationsgränser. Erfarenheterna från det tidiga 1970-talets hyresstrejk och medföljande bostadsockupationer flyter över i Dungenockupationen och vidare in i 1980-talets mer punkiga husockupationer. Strategier, mediedramaturgi och politikernas reaktioner går igen, år efter år. Och trots det relativt stora tidsrummet tycks vissa uttalanden närmast tidlösa när de återkommer som reaktion på att nya generationer upprepar de äldres krav. 

Under denna tid följer också en allt tydligare polarisering stadskamperna och ockupationerna, främst i den mediala debatten. Det är en polarisering som uppstår mellan ”det nya” och ”det gamla” Umeå i mötet mellan den radikala vänster som uppstår i och med 1968-vågen kring det nya universitetet, och de grupper som fostrats i det tidigare frireligiösa, borgerliga och militära Umeå. De flesta av Umeås husockupationer och andra former av stadskampsorienterade protester går att härleda till det faktum att Umeå likt andra städer från och med 1960-talet genomgår en omfattande stadsomvandling. Efter universitetets etablering påbörjade den västerbottniska småstaden en snabb expansion. Det kom att innebära flera stora rivningsvågor, i vilka stora delar av den gamla småskaliga stadsbebyggelsen med pittoreska träkåkskvarter fick ge vika. 

Ur denna utvecklingsiver, som i viss mån fortfarande pågår i den ständigt växande staden, föddes många av de kritiska rörelser som försökte styra planerna i en annan riktning. Det handlade sällan om ett konserverande, utvecklingsfientligt motstånd, utan snarare om hur utvecklingen kunde ske på ett sätt som tillgodosåg olika behov av mötesplatser, allmänningar och drägliga bostadsförhållanden.

Källor i text:

  • Lefebvre, Henri – Staden som rättighet (Originaltitel: La Droit á la ville, Paris 1968). I svensk översättning av Peter Einarsson. Bokomotiv förlag, 1983.
  • Norlander, Kerstin & Larsson, Kristina (ed.) – Kvinnohus nu!: dagbok från kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2017
  • Norlander, Kerstin – Systerskap i Gula villan: Om kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Ingår s. 229-240 i antologin: Tusen systrar ställde krav: Minnen från 70-talets kvinnokamp / [ed] Ingrid Sillén, et. al., Stockholm: Migra Förlag , 2010
  • Persson, Erik – Innan Stenöknen, en oas. 2014-04-04. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Persson, Erik – En sommar av systerskap. 2014-04-25. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Rosin, Björn Erik – Hyresstrejken i Umeå. Tidskriften Västerbotten nr 1/2010, Tema: Det röda Umeå, s 13-21. Västerbottens Museum, ISSN 0346-4938

Intervjuer:
– Marco, f.d allhusockupant 1982. Intervjuad 2011.
– Kalle, f.d allhusockupant 1982 samt Odeonockupant 1990, intervjuad 2011.

Tidigare jag skrivet om händelser nämnda i texten:

Övrigt jag skrivit om husockupationer i Umeå:


Hyresgästens verktyg mot renovräkning


För att hus ska hålla behöver de underhållas och emellanåt renoveras mer djupgående. En kunskap i avdelning ”sunt förnuft” skulle man anta om inte verkligheten skänkt misstankar om motsatsen. I Sverige byggdes många bostäder mellan 1965 och –73 i en satsning som kallas miljonprogrammet. Att beräkna livslängden på material som avloppsrör för de här husen borde inte vara någon gåta. Och ändå framstod speciellt hyresfastighetsägare, både kommunala och privata, knappt ha planerat för kostnaden när det var dags. Enskilda ägare av radhus liksom bostadsrättsföreningar verkade dock
ha lyckats med saken. Hur kom det sig?

En förklaring är att svensk bostadspolitik genomgick ett väldigt skifte mellan att miljonprogramshusen byggdes och att större renoveringar av desamma stod för dörren. På 70-talet hamnade världsekonomin i en kris som markerade slutet för efterkrigsdecenniernas stabilitet. En anledning var att konflikter drev upp priserna på olja – den centrala pusselbiten
i de moderna, industriella samhällsbyggena. Här i Sverige prövades en rad kurer för att rida ut stormen, men i början av 90-talet var finanskrisen ett faktum. Landet stod med krympande ekonomi och skenande statsskuld.
Det var i det politiska vägvalet för att åter stabilisera ekonomin som bostadspolitiken skiftade.

Den statliga finansieringen för hyreshusbyggande med förmånliga lånevillkor slopades. Samtidigt beslutades att för hyreshus beskatta de dittills skattefria underhållsfonder som användes för att avsätta pengar till
framtida renoveringar, medan skattefriheten behölls för andra upplåtelseformer. Omställningen av finanspolitiken visade sig framgångsrik i att vända skuldsättningen som sedan dess minskat. Men i praktiken överlämnades bostadsbyggandet till marknaden och särskilt till bankerna som genom lånevillkoren kunde diktera vad, hur mycket och var det ansågs rimligt att bygga. Där ligger huvudorsaken till att nyproduktionen geografiskt koncentrerats allt mer till en bunt tillväxtkommuner, och vidare till mark med högsta tänkbara vinst inom dessa. Reformerna vred också nyproduktionen till förmån för enskildägda hem, drev upp priserna och skapade en kronisk underproduktion av bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet.
Premierandet av det privatägda boendet stärktes på 2000-talet ytterligare genom återinförandet av ett ”ROT-avdrag” som inte omfattar hyreshus. Sammanfattar man skiftet märks framförallt tre saker. För det första i att den sjunkande statsskulden, idag en av EU:s lägsta, under samma period mötts av en i snitt dubblerad privat skuldsättning. För det andra av att bostadsbyggandet varit kroniskt lågt. Och för det tredje i att den ägda bostaden gynnats framför den hyrda. Det är alltså inte enbart vidlyftig profitjakt eller dumhet som gjort att många hyresfastighetsägare stod utan plan när miljonprogrammet skulle renoveras utan också en effekt av den allmänna ekonomiska politiken, som ytterligare förstärktes med allbolagen 2011 som anvisade att allmännyttiga bostadsföretag ”ska verka efter affärsmässiga principer” och inte längre vara normerande för den övriga marknaden. Metoden för att finansiera renoveringar av hyresfastigheters infrastruktur såsom avlopp, fasader och tak har i närtid ofta utgjorts av lägenhetsrenoveringar där hyressättningssystemets upplägg (miss)brukas för att göra kosmetiska förändringar som möjliggör hyreshöjningar på tusentals kronor. Sådana renoveringar har återkommande visat leda till renovräkningar – det vill säga bortträngning av boende som inte har råd med den nya hyran.

”Att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme.”


2016 publicerade Hyresgästföreningen en större kartläggning som visade att mer än var tredje hushåll tvingades flytta vid höjningar på 50 procent och vart fjärde hushåll vid 25 procent. Ensamboende pensionärer, ensamstående med barn och stora barnfamiljer var mest utsatta.
Men att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme. Tolkningen av allbolagen som ”Vinstintresse som enda riktlinje” har exempelvis aldrig ställts inför ordentlig prövning. Och hyresfastighetsägare har generellt, i alla fall i tillväxtkommunerna, goda vinstmarginaler. Det finns också exempel på hyresfastighetsägare som gjort större renoveringar utan samtidiga standardhöjande bostadsrenoveringar med följande hyreshöjningar. Det är också märkbart att välorganiserade grannar som bestridit hyreshöjande renoveringar varit framgångsrika i att hindra dessa, eller få fram billigare alternativ.

Detta är utgångspunkten för en ny handbok, Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden, skriven av forskarna Dominika Polanska och Åse Richard på Institutet för boende- och urbanforskning vid Uppsala universitet samt Sarah Liz Degerhammar, bostadsaktivist från Stockholm. I centrum står ett 60-tal intervjuer med hyresbetalare som
drabbats av kraftigt hyreshöjande renoveringar. De boendes berättelser har sedan kategoriserats i citat som exempel för olika härskartekniker som författarna pekar på att fastighetsägare använder för att få projekten i mål. Osynliggörande, trakasserier, skuldbeläggande och härska genom att söndra. Varje erfarenhet följs av handfasta tips för hur hyresbetalare
kan agera i situationen. Det är ett pedagogiskt upplägg så till vida att även om man inte tillhör den utsatta målgruppen så får man här ta del
av en berättelse om fastighetsägare som upprättar rigorösa
maktspel för att få planer, bortom vad de kan hävda sig nödgade åt, verkställda. Det visar att dagens hyresbetalare ändå har ett potentiellt större förhandlingsutrymme än vad situationen ger intryck av.
Kompletterat med en bostadspolitisk ordlista, en bredare ”verktygslåda” för grannorganisering, lästips liksom svenska och internationella exempel på framgångsrikt motstånd är handboken ett ambitiöst försök att tillgängliggöra forskning för allmänheten, och dessutom göra den användbar för de som i framtiden riskerar trängas bort från hus och hem. Kanske kan också ett kritiskt antal sådana konflikter sätta press i riktning mot en förändring bort från en bostadspolitik som subventionerar medelklassens altaner, gör delar av landet till döda zoner, blåser upp
prisbubblor och höjer lägstapriserna över betalningsförmågan hos de behövande? Bland beslutsfattarna verkar intresset nämligen fortfarande ljummet.

Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren den 16 april 2019.

Östra Umeå – ett nytt vänsterradikalt fäste?

ostraEfter upprorsåret 1968 etablerades en föreställning om Umeå som en särskilt röd stad, med det ”röda universitetet”. Här, gick berättelsen, hade en sedan urminnes borgerlig norrländsk småstad i och med inflödet av studenter genomgått en plötslig, dramatisk förändring. Bilden berodde troligen mycket på att perioden ur ett slags rumsligt perspektiv upplevdes som påtagligt förändrande.

Utöver tillkomsten av en mylla av små vänstergrupper i en stad där Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) knappt funnits under efterkrigstiden syntes en mängd turbulenta händelser det följande årtiondet. Med tiden kom ändå idén om ”det röda Umeå” och ”det röda universitetet” att både ifrågasättas och nyanseras – inte minst i reflektioner från vissa av de som var med när det begav sig.

Tidskriften Västerbotten gav 2010 ut ett nummer på temat där man i inledningen reflekterade över att universitetets eventuella särprägel kanske snarare handlat om en ”forskningsmiljö präglad av chosefrihet, lärare och studenter med icke-akademisk bakgrund och inte minst frånvaron av högstämda akademiska traditioner och hierarkier”.

En annan utgångspunkt för reflektion har varit valresultaten. I valet 1970 lyckades VPK fortfarande inte knipa mandat, och den majoritet som borgerligheten haft sedan rösträttens införande stod markant stabil. Att den till slut ändå föll, resonerar många, kunde föga bero på den högljudda yttervänster som präglade det politiska klimatet så tydligt kring skiftet mellan 1960- och 70-tal.

Hur ser egentligen Umeås politiska utveckling ut, med valresultaten som utgångspunkt?

Umeå har historiskt stått ut i ett norrländskt sammanhang med en relativt svag arbetarrörelse. Samtidigt är det som utmärker Socialdemokraternas resultat en successiv och i princip oavbruten tillväxt från 1922 till 1991.

Om valet 1970 utelämnade tecken på en mer drastisk svängning så kom faktiskt densamma i det följande. Socialdemokraterna gjorde då sin enskilt största ökning under efterkrigstiden samtidigt som VPK gjorde entré i fullmäktige. Den borgerliga majoriteten stod sig med en hårsmån. Skiftet dröjde ett slag, men kom i och med att VPK 1979 dubblerade sina mandat.

En hypotes som ibland anförts är att kommunsammanslagningarna på 1960- och 70- talen skulle varit orsaken till detta. 1965 införlivades nämligen ”landskommunen” bestående av stora delar närliggande landsbygd i stadens jurisdiktion, följt av Holmsund, Sävar, Hörnefors och Holmön 1974. Det förstnämnda gjorde faktiskt till synes stort avtryck. Centerpartiet gick 1966 från två till tio mandat. Förändringar kopplade till den senare är samtidigt till synes frånvarande.

Så varför detta grävande i gammal valstatistik undrar kanske läsaren vid det här laget?

Svaret är att vi i närtid ser en vidare utveckling som knyter an till diskussionen om ”det röda Umeå” och som behöver sin historia.

Just den socialdemokratiska solskenshistorien nådde nämligen sitt slut vid 1990-talets början. 1991 backade partiet tydligt med väljartapp företrädesvis till borgerligheten. Desto mer förödande var emellertid att en grupp kring tidningen Offensiv lanserat en så kallad spränglista – det vill säga, en lista med Socialdemokraternas partinamn, men med alternativa kandidater i toppen. Offensivarna tog så hela tre av Socialdemokraternas mandat och i läget som följde fick borgerligheten temporärt tillbaka makten i minoritet.

Valet 1998 innebar därpå ett för Socialdemokraterna slags omvänt 1973 – det största enskilda väljartappet någonsin. Samtidigt fördubblade Vänsterpartiet sina mandat. Offensivarna, som nu omöjliggjorts att använda spränglistor efter en ändring i vallagen, bildade samtidigt eget parti och knep två mandat.

Vad som där inleddes kan bäst beskrivas som en gradvis omfördelning av väljare inom den tydligt dominanta vänstersidan av blockgränsen, från Socialdemokraterna till andra partier.

För den som betraktar utvecklingen utifrån valresultatet 2018 märks något väldigt signifikant rörande denna förskjutning.

I 23 av 69 valdistrikt är de andra partierna på vänstersidan – Vänsterpartiet, Arbetarpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet – tillsammans större än Socialdemokraterna.

Dessa valdistrikt är helt sammanlänkande inom en geografi som enklast beskrivs som Östra Umeå. Inom området finns en kärnpunkt av distrikt vari Vänsterpartiet nu på egen hand antingen är större eller jämnstora med Socialdemokraterna. Samtidigt är den bredare förskjutningen beskrivbar över tid, och området vidgas.

Om man vid skiftet från högermajoritet till vänsterdito på 70-talet kunde notera att Umeå blev en ”röd stad” med socialdemokratisk emfas, så kan man kring 2010-talets mitt säga att det inom Umeå kommun finns en geografiskt sammanhängande plats där emfasen tippat över. Hur man beskriver till vad är förstås lite svårt, inte minst med tidsandans diskursiva förskjutningar. Men ”åt ett vänsterradikalare håll” är av detaljer att döma en acceptabel beskrivning.

Kvarstår gör frågan; varför?

Om jag ska tillåta mig att spekulera så finns kanske ett första svar hos Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. 2018 publicerade han en rapport, ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014”, vari en central tes är att urbaniseringen och den stigande utbildningsnivån utgör huvudförklaringarna till Socialdemokraternas successiva väljartapp i landet. Just i delar av Norrland, inklusive Umeå, har väljartappet emellertid hållits tillbaka något i förhållande till dessa faktorers utveckling. Enligt Lidström skulle detta kunna bero på att partiets organisation, liksom arbetarrörelsens kulturella hegemoni, var förhållandevis starka vid tidpunkten för nedgångens inledning.

Betraktar man östra Umeå framträder en väldigt urban geografi, med en överrepresentation gentemot resten av kommunen i andel studenter och högutbildade. Likväl i andel anställda i offentlig sektor, boende i allmännytta och flerfamiljshus, och personer som har invandrarbakgrund. Så långt ligger Lidströms allmänna förklaring nära tillhands.

Varför väljarna här går till andra alternativ på vänstersidan av blockgränsen är däremot mindre självklart. Valdistrikten i Östra Umeå är jämförelsevis olikartade. Där finns distrikt enbart bestående av allmännyttiga hyresrätter, distrikt bestående enbart av studentlägenheter och distrikt i princip uteslutande bestående av villor. Ändå är likheterna större dem emellan, än i relation till andra distrikt av liknande karaktär i andra delar av kommunen, en tendens som blir ännu tydligare när man jämför med socioekonomiskt liknande distrikt i andra kommuner.

För att återvända till Lidströms forskning så skulle en förklaring kunna vara att det i området finns förhållandevis starka organisatoriska strukturer och en geografiskt lokaliserad särpräglad hegemoni med vänsterradikal lutning under utveckling. Placerar man ut vänsterns lokaler på kartan så framstår det vara troligt.

Oavsett analys så har de styrande i fullmäktige att ta hänsyn till, förhandla med, och representera denna väljargeografi. Hur det går och vad konsekvenserna av eventuella tillkortakommanden blir? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 9 oktober 2018. 

Serie ger liv åt flottningen

34065403_2171736589535708_4097409941529165824_nGotthard Öberg (1916–1994) var under många år ordförande för Västerbottensdistriktet av fackföreningen SAC Syndikalisterna. Bland oräkneliga föreningslivsgärningar kan kanske främst noteras hans bok Genombrottet – Flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34 utgiven av Federativs förlag 1990. Så smalt som det låter handlar det om en rigorös genomgång av mötesprotokoll, medlemsregister, nyhetsnotiser och intervjumaterial i syfte att ge en så tydlig beskrivning som möjligt av en arbetsmarknadskonflikt inom en av Västerbottens då centrala näringar. Konflikten ifråga inträffade i Lycksele och Stensele kommun, den senare för övrigt Öbergs födelseort.

Tyvärr är det lätt att konstatera att det krävs ett speciellt sorts sinnelag för att nöta sig igenom den här sortens folkrörelseskildringar. I just det här fallet har emellertid något verkligt spännande hänt vad gäller kontinuiteten i att minnas historien och popularisera den för nya generationer. Det är nämligen nu så att en annan lokal syndikalist har tagit sig mödan an att omvandla Öbergs bok till en serietidning.

Denna syndikalist, för övrigt likt Öberg en typisk folkrörelseräv, skriver under signatur och har under många år kastat ur sig det något obskyra seriefanzinet Autotrof – till dags dato utkommen i tio nummer. Innehållsmässigt har det alltid bestått i en yvig kompott av självutlämnande vemodiga, ångestfyllda betraktelser och reflektioner, rörelseerfarenheter och berättelser om klasskamp, samt en hel del rena flummigheter. När Autotrof varit som bäst golvar serierna faktiskt det mesta man i övrigt kan ta del av inom den breda svenska seriegenren. Ett faktum som troligen beror på att tecknaren ifråga befinner sig i en vardag med omständigheter betydligt intressantare, mer gripande, än ofta skildrade medelklassliv i de svenska storstäderna. Arbetarlitteratur i serieform borde man nog helt enkelt kalla det.

2010 hittade i alla fall Autotrofs upphovsmakare en låda på Umeå LS av SAC:s fackliga expedition innehållandes just Gotthard Öbergs Genombrottet och som han själv skriver har han ”sen dess tyckt att det är synd att den inte är lite mer lättläst. (…) att den skulle bli en rätt kul serie”. Det tog förvisso några år, men på nätta 33 sidor har boken nu alltså omvandlats till serietidning.

Onekligen har upphovsmakaren också lyckats med sitt uppdrag att göra liv i historien. I sin bildsatta form slukar den tillbaka läsaren till det intensiva nuet i 30-tals flottningskonflikter upp längst med Umeälven. Här kastas man mellan fikarum, demonstrationståg, blockader och provisoriska strejkläger ute i skogsbygderna med en pedagogik som ger en begriplig inblick i den fackliga organiseringens framväxt.

Det är lärorikt som ett utsnitt i historien om tiden kring folkhemmets framväxt liksom för den som vill förstå Västerbotten som geografisk plats. Nästan genomgående är det dessutom väldigt rafflande som ren underhållning. Det är bara att buga och tacka för att det, trots avsaknaden av ekonomiska incitament, fortsätter att finnas eldsjälar som tar sig an det här slags kultur- och folkrörelsegärningar.

Inforuta:
Autotrof
En serie baserad på Gotthard Öbergs bok Genombrottet om flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34
Kontakt: druglagoon@gmail.com


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 31 maj 2018. 

Löftena visade sig vara luft värda

albyFör den som följde debatten om utförsäljningen av allmännyttan i Umeå under 2017 kan det vara värt att notera vad som hände i Stockholmsförorten Alby förra veckan.

2013 sålde en socialdemokratisk majoritet 1 300 allmännyttiga hyresrätter på Albyberget till riskkapitalisten Mikael Ahlström. Köparens löften var precis som i Umeå många och tydliga. Hans ägande av beståndet skulle vara långsiktigt; så långsiktigt att han sade att hans barn skulle ärva husen. Han skulle också bygga nyproduktion i närområdet. Och inga renoveringar med stora hyreshöjningar skulle genomföras. Köpesumman uppgick till 735 miljoner kronor.

Boende i området protesterade kraftfullt mot affären, framför allt under parollen ” Alby är inte till salu”. Likt senare här i Umeå startade de en namninsamling i ett försök att få till en folkomröstning. De fick in antalet som krävdes, men namnen underkändes av kommunen på grund av otydliga personuppgifter.

Något år efter försäljningen började emellertid farhågorna att besannas. I klang med nuvarande praxis i fastighetsbranschen började Mitt Alby renovera lägenheter vid utflyttning, med enorma hyreshöjningar som följd – tvärtemot löftena. Vad gäller nyproduktion i området hände emellertid ingenting.

Förra veckan kom alltså nästa nyhet. Mitt Alby säljer vidare beståndet till det kritiserade riskkapitalbolaget D. Carnegie med en vinst på cirka 700 miljoner gentemot priset som kommunen sålde för fem år tidigare. Så mycket för generationsöverskridande ägande, alltså.

I Umeå kan vi som bär samma farhågor bara hoppas att vi slipper se en liknande utveckling. Lärdomen förefaller dock vara tydlig. Utförsäljningarna är för den som har råd att köpa ett snabbt och riskfritt sätt att inkassera enorma vinster på boende och det allmännas bekostnad. Och löften som utfärdas när debatten går het är luft värda.

Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren på kultursidan den 11 april 2018

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.