Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Platsens själ

I. Flintvägen, Carlslid, Magistervägen, Ålidhems centrum. Ålidhöjd, Växthuset, Universum, Universitetssjukhuset. 8:ans buss tränger sig genom de uppsamlade snömassorna i Umeås östra stadsdelar. Bort från miljonprogrammens fyrkantiga kolosser, och in genom campus- och sjukhusområdets gigantiska institutionsbebyggelse. Hamrinsvägen, Järnvägsgatan, Fabriksgatan. Bussen passerar vidare mellan träkåkarna i det mörker som blandas upp med yrande vita flingor i gatlampornas sken.
Församlingsgården. Sedan sista rödljuset i korsningen med Östra kyrkogatan.

Hållplats F. Dörrarna öppnas och den av kroppar och element uppvärmda luften möter kylan från gatan.
En kortare kö. Tre trappsteg. Sedan fötterna mot Vasaplans blötfärgade trottoar. Fylld av stressade människor på väg i alla riktningar. Själv viker jag naturligt åt vänster. Tar raska steg i riktning mot Rådhusesplanaden, men svänger av en bit innan korsningen. In i den lilla dörren på den stora tegelbyggnadens träbeklädda lågdel vid bussgatans utkant.

Värme.

Tio meter in i lokalen stannar jag vid datorerna där fritt surfande tillåts i tio minuter utan bokning. Kollar diskussionsgruppen ”Umeå Hardcore” på skunk punkt nu. Noterar ansiktena på de sittandes i den angränsande tidningshallen, över dataskärmens kant.
Två gubbar. Mitt uppe i intensiv debatt över insändarsidans innehåll. En tredje några stolar bort som harklar sig och sänder insinuerande blickar kring höjden på sällskapets samtal. Själv inser jag att surftiden börjar rinna ut när en otålig kille som vankat av och an bakom mig kollat mot klockan några gånger för mycket. Loggar ut.
Fortsätter vidare till lokalens andra ände. Entrén ut mot esplanaden. Tar några steg in på ”BC”. Fastnar liksom vid brickstället för att få en överblick över skaran vid kaféborden. Några polare att sno en påtår av?
Ute i entréhallen igen. Stannar kvar snett över rummet vid anslagstavlan. Den här stadens mest ambitiösa utblick över de kommande veckornas utbud av nöje, kultur och politiska händelser.

”Studiecirkel i Marx och Lenin på Röda stjärnan med start onsdag den 11 februari klockan 19.00.”

Fötterna tar vana steg igen. Svänger vidare åt vänster, några meter bortom anslagstavlan. Följer den breda mittgången. Svänger av åt höger en bit fram, och upprepar för tredje gången konsten att stå på precis lagom avstånd för att få överblick över personerna i sofforna nere i hörnet utan att själv bli utstirrad tillbaka. ”Bara en massa gothare och poppare”, tänker jag.

Rundar av gångriktningen och hamnar istället ståendes mellan några hyllor. Följer ryggarna med blicken. Drar ut och bläddrar rastlöst. Stoppar tillbaka. Fastnar en lång stund skummandes genom Emma Goldmans Anarkistiska minnen. Till slut går jag den breda gången tillbaka till entréhallen. Sätter mig ner på en stol och stirrar uttråkat mot affischtavlan. ”Tja!” säger en röst.

II. Jag avskyr de som tog den här platsen ifrån oss. Deras namn är hopklistrade med ilskan inom mig som – trots åren som passerat – aldrig helt tycks klinga av. Det var inte så mycket vad de stal, utan hur och varför det gjordes. Med sådant förakt, sådan arrogans inför våra minnen, känslor och de relationer som vi skapat inom dessa väggar. Det är svårt att förlåta någon som fortfarande inte insett felen i sitt handlande. Som ännu inte bett om vår ursäkt.

III. Men, den här platsen var ingen utopi. Inte ett ställe för såna som oss. Snarare var den en slags fysisk gestaltning av DDR-Sverige i dess fulla prakt. En institution av den självbetraktat goda stat som ombesörjde oss från vagga till grav. I detta specifika fall genom att, på stadens mest attraktiva tomt, bjuda oss invånare fri tillgång till litteraturens skatter.
Här, tänkte sig dåtidens politiker och stadsarkitekter, skulle vi fostras till skötsamma samhällsmedborgare. Symboliskt överblickade av kommunfullmäktigesalens placering en våning upp. Ovan våra huvuden.

IV. Tidningshallen, tidigt tjugohundratal. Iklädd grön tuppkam, röd tröja med hammaren och skäran i stort gult tryck, och en knappnål med Che Guevara på jeansjackan. En gubbe några stolar bort upprepar onda ögat i min riktning. Jag kollar reflexmässigt ner på mina slarvigt knutna kängor.
Ser i ögonvrån hur han blänger allt mer. Tittar till slut upp, och blänger tillbaka ett antal sekunder.

Han harklar sig. En gång. Två gånger.

”Ursäkta…” säger han.
”Öh, ja?” svarar jag.
”Vet du vad den där symbolen du har på tröjan står för?” fortsätter gubben i ett något mästrande tonfall.
”Ja, det står för kommunismen…” försöker jag.

Han rynkar pannan och fäster blicken i mig:
”Men du vet hur många kommunisterna dödade i Ryssland?”
”Jag… jag står inte för det, jag vill att alla ska ha det lika bra…” försöker jag.
”Det är väl en fin tanke, men hur tycker du det gått när folk gjort de där revolutionerna? Stalin var ett monster. Som Hitler. Du har väl hört om Gulag?”

Jag tittar ner på kängorna igen. Ursäktar mig allt medan den till synes ändlösa föreläsningen fortsätter i väg till Kina och Korea, via min knappnål till Fidel Castros Kuba, och vidare till Pol Pot och Enver Hoxha.

I några veckor bär jag tröjan i trots, innan den till slut placeras långt bak i garderoben tillsammans med skammen den kommit att påminna om.

V. Vid den här tidpunkten noterade jag aldrig vad som var på väg att ske. För trots ritualmässigt närmast dagliga vandringar mellan kaféet, tidningshallen, anslagstavlan, ungdomshörnan och vissa specifika hyllrader, fanns jag och min omgivning då inte närvarande i något offentligt samtal. Hade vi varit det, så hade vi i den större av lokaltidningarna kunnat läsa att lobbyister företrädandes näringsliv och centrumhandel, var rejält irriterade över just denna byggnads innehåll och funktion.

”Den här fastigheten har en död fasad mot gatan”, klagade de. ”Den blockerar shoppingflödena.” Ett försiktigt förslag följde några stycken senare: ”Tänk om man kunde flytta den här verksamheten ner till kajen, där den gör mindre skada?”

VI.
Vinterhalvår, ett textmeddelande:
”Tja vi ses på bibblan utanför bc klockan två?”

Sommarhalvår, ett textmeddelande:
”Mötas upp på Apberget efter skolan?”

VII. Det offentliga rummets, för mig, kanske mest essentiella funktion är att synliggöra verkligheten för oss. Det ska, så att säga, uppmana oss att mingla och interagera bortom de ekonomiska, åldersmässiga och kulturella barriärer som detta samhälle separerar oss i. Det särskiljande som grumlar vår klarsynthet inför sakernas tillstånd.
På dessa platser är vi för en kort stund, åtminstone i teorin, lika. Vi befinner oss där i relation till samma rättigheter och skyldigheter.

Och den här byggnaden var åtminstone delvis ett sådant rum. Närmast oundviklig och oumbärlig genom dess geografiska placering. Med sin öppenhet och värme; en naturlig dragningskraft bort från väder och vind i detta under stora delar av året karga klimat. Inom dess väggar trädde stadens varande naket fram. Alkisar, småbarnsmorsor, hemlösa, nyanlända migranter, skoltrötta ungdomar och pensionärer sammanpressade i en friktionsartad röra.

Här såg vi åtminstone varandra. Här lyssnade vi, mer eller mindre aktivt, till varandras vardagliga sorl. I bästa fall växlades här också ord emellan oss. Skapandes frön till gemensamhet.

VIII. Jag går ut genom arbetsplatsens dörr på Ridvägen, Väst på stan. Sneddar genom den lilla parken. Väntar trött på att trafikljuset, som aldrig tycks vilja mig väl, ska slå över vid Västra esplanaden. Går i mina egna fotspår längs med centrumfyrkantens gator i riktning mot kollektivtrafikens nav.

In genom skjutdörrarna i den stora tegelbyggnaden. Vidare genom tidningshallen. Höjer blicken och tittar på den digitala busstavlan. Tjugo minuter… Inga polare inom synhåll.

Går in och ögnar hyllorna med den politiska facklitteratur jag borde läst, men aldrig gjort ansatsen att närma mig. Plockar ut Naomi Kleins Chockdoktrinen. Fortsätter med blicken tills den träffar en röd bok med titeln Syndikalismen, skriven av någon man jag för länge sedan glömt namnet på.

Bara fem minuter kvar. Snabbt förbi lånedisken. Springer ut i mörkret som lagt sig över Vasaplan. ”En ungdom”, säger jag till chauffören, innan bussen börjar stånka österut genom staden.

IX. I mitten av nollnoll-talet ansöker Umeå om titeln som ”Europas kulturhuvudstad”. ”Skrattretande”, tänkte vi inledningsvis, utan att egentligen ha en aning om vad denna för oss okända utmärkelse förpliktigade.
Vilka var dessa politiker och pärmbärare att plötsligt börja skryta om det lokala kulturlivets rika bredd? De som alltid önskat att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb. Gråa byråkrater rädda för alla uttryck som sker bortom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds formpress.

Plötsligt babblar de om ”öppen källkod” och ”medskapande”. Begrepp vars innebörd för oss utgör fullständig kollisionskurs med den assimilationens våta filt som varit kännetecknande för den här stadens kulturpolitik de föregående årtiondena. Allt det som kvävts ska nu lyftas fram i de glänsande broschyrerna. Samer, punkare, fria teatergrupper. ”Umeå har alltid satsat på sitt kulturliv”, sa en särskilt självgod politiker till nyhetsreportrarna med påklistrat säljleende.

Men det är snudd på omöjligt att uppfatta ett epokskifte när man befinner sig precis i dess begynnelse. Fast i vanans makt att bekämpa de gamla metoderna blir vi lätt blinda inför problematiken i den nya maktutövning som plötsligt träder fram. Inte sällan ser det ut som en öppning, när det vi i själva verket uppfattar bara är sekunden innan dörren åter smäller igen från en ny riktning.

X. I april tjugohundraåtta ockuperas en tidigare kommunägd byggnad vid kajen, sedan några år såld och spekulativt kallställd av den nya fastighetsägaren.

Dialogmöte, kulturförvaltningens lokaler i bibliotekshuset.
Närvarande: Tre husockupanter, en ordförande i kulturnämnden, en kulturchef.

”Jaha, så ni har ockuperat ett hus?” säger kulturchefen med ett leende.
”Ni ska veta, att det gjorde minsann jag också när jag var ung”, skrockade en likaledes leende kulturnämndsordförande.

”Alltså, vi tycker att det behövs ett fristående allaktivitetshus i den här stan. Och vi är lite less för vi har försökt snacka med er på kommunen, men ni har inte verkat speciellt intresserade… Så därför ockuperade vi så att frågan skulle bli synlig”, försöker en av ockupanterna.

”Men vilka är Ni? Och varför duger inte de ställen som redan finns?” fortsätter kulturchefen.
”Vi kommer från ganska olika håll. Vissa håller på med punk och annan musik, andra med teater, några är med och gör mötesplatser för veganer. Det är massa olika folk…” säger en annan ockupant.

Den första ockupanten fyller i:
”Vi vill skapa något nytt. Där människor från olika håll kan samlas och göra något som får typ synergieffekter bortom de enskilda verksamheterna… Vi gillar inte heller den här åldersuppdelningen, vi är inte bara ungdomar. Och så vill vi att det ska vara styrt av de som är i huset!”

”Ja, det är ju en spännande idé”, säger kulturchefen och fortsätter, ”men det fungerar inte riktigt så om ni ska få stöd av oss på kommunen. Ni måste vara en registrerad förening med medlemsregister. Så vi kan förhandla om en lokal med er utifrån hur många ni är.”

XI. Tidskriftsvåningen, våren tjugohundratio.
”Jag har hört att de tänker flytta biblioteket…” säger den ene.
”Ja, man har ju hört… men är du säker på det?” svarar den andre.

En tredje, vid bordet bredvid bryter plötsligt in:
”Så är det. Jag har pratat med en person som har insyn. Det har just gjorts en rapport som diskuterar en flytt ner till kajen.”

”Men finns det verkligen majoritet för det där?” försöker den andre.
”Jamen, du vet hur det är!” svarar den första och slår ut med händerna.

XII. Min relation till det här biblioteket kan bara beskrivas med det ambivalenta ordvalet hatkärlek. Å ena sidan en given navigationspunkt i min vardag, år ut och år in. Å andra sidan en tydlig representation för en stelbent förmyndarstat, med alla dess idéer om maktutövning ovanifrån och medborgerliga plikter knutna till en mekanisk produktionsordning. I dess väsen finns både trygghet och förfrämligandets tristess, som oskiljbara sidor av samma mynt.

Och jag älskar den som social mötesplats. Men jag hatar hur obetydligt mitt inflytande över utvecklingen av dess form är, i relation till den tid jag tillbringar där. Jag älskar faktumet att vi här får låna böcker, bortom de konsumentrelationer vari allt runt omkring oss successivt inordnas.

Jag vill inte vara medborgare. Jag önskar i gemensamhet vara såväl aktiv delägare, som deltagare.

Minst av allt vill jag emellertid vara något som existerar på andra sidan detta trebenta spektrum: En, i ökande grad informationsproducerande, kund.

XIII. I slutet av 1990-talet beslutade den här kommunen sig för att man inte längre skulle äga fastigheter i vilka man inte huserade ”kommunal verksamhet”. I tidsandans fundamentalism växte en stark tro på att enskilda privata aktörer var bättre lämpade än det offentliga i att tillvarata utvecklingsmöjligheter. Kortsiktig snabbhet och flexibilitet värderades högt, liksom tillfälliga tillskott att fylla upp budgethål med. Och risker med förskjuten makt avfärdades i handvändningar med dogmer som hävdade att vinsterna skulle sippra neråt genom klassamhällets skiktningar.

Den konkreta innebörden av detta nätta besked är mycket enkel. När kommunala byggnader, av ett eller annat skäl står utan offentlig hyresgäst, tenderade de härifrån att snabbt säljas ut till privata fastighetsföretag. Inte sällan med effekten att kommunen några år senare, när verksamhetsbehoven åter växt till sig på en viss plats, tvingas hyra in sig igen i de byggnader man precis sålt.

Och i takt med att kommunens mark- och fastighetsägande makt började avta, så började även rollen som övergripande planerare över staden avyttras till de som köpt sig växande inflytande.

XIV. En morgon bland andra, i slutet av augusti tjugohundratio, står det i tidningen att en privat fastighetsägare – som sedan 2003 innehar ett samarbetsavtal med kommunen gällande kajområdets framtida utveckling – vill uppföra en enorm byggnad på platsen. En vit, ovanifrån S-formad fastighet med tillhörande skyskrapa.

Fastighetsägaren och den från Norge influgne stjärnarkitekten kallar komplexet för en ”Kulturväv”. Den bärande tanken är att väva samman offentliga kulturytor med det kommersiella: Hotell, fina krogar, lyxbutiker, konferensytor.

Men trots att offentliga verksamhetsytor är bärande för projektets idé, finns vid tidpunkten ännu inga officiella beslut om kommunal inblandning i denna specifika skapelse. Inga tydliga besked om vilka verksamheter som här ska inkvarteras. Vid presskonferensen deltar styrande politiker inte som presentatörer, utan som åskådare.

Tre veckor senare ska val till fullmäktige hållas. Kommunalt deltagande i vad som kostnadsmässigt vore en lokalhistoriskt monumental, och samtidigt spekulativ, investering är en känslig fråga. Och över partispektrumet är otydlighet, mer eller mindre, ett ledord när en hållning i sakfrågan ombeds klargöras.

XV. ”Snøhetta presenterade ju en hel ideologi kring hur kulturen ska vävas ihop med andra verksamheter”, säger den ledande folkpartistiske politikern om arkitektens presentation.
Jag tänker att det stämmer. Att den förändring som här på allvar inleds, för att senare bli förhärskande i alla projekt som söker omforma stadsrummet, representerar just en tydlig ideologi. En idé som gör gällande att det gemensamma – de offentliga rummen, kulturen, språket – nu har som primär funktion att skapa ekonomisk vinning för den enskilde besuttne. Dess uppgift blir att vägleda och locka människor till maximal konsumtion.

XVI. Tidningshallen, september tjugohundratio.
”Har du sett skissen för det nya kulturhuset?” säger den ene.
”Ja, herregud, det ser ju ut som en strandad finlandsfärja!” svarar den andre.

XVII. Tre dagar före julafton, tre månader efter kommunvalet, samlas kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott till möte. De närvarande beslutar enhälligt att Umeå Kommun ska bilda ett aktiebolag delägt tillsammans med en enskild fastighetsägare, i syfte att uppföra ett ”Kulturmötenas centrum” i kvarteret Heimdal vid kajen. Byggnationen beräknas kosta 650–700 miljoner kronor, med en årshyra för de kommunala delarna på cirka 54 miljoner kronor.

Den bärande delen i denna nya byggnad ska vara ett ”nytt” stadsbibliotek, som politikerna väljer att uttrycka det.

XVIII. ”Lennart Holmlund styr och ställer – Krister Olssons ord som gäller.” ”Vad ska vi göra? Stoppa flytten!” Talkörerna ekar mellan husfasaderna längs med Kungsgatan denna soliga majdag.
Längst fram i tåget, en grupp bärandes på stora sköldar i bokform.
Roald Dahls Herr och Fru slusk, Sapfos Dikter, J.K. Rowlings Harry Potter och den vises sten. Själv bär jag Machiavellis Fursten. Svart text, mot röd bakgrund.

XIX. Det är vanligtvis så, att en strid om plats låter sig artikuleras i vad som enkelt låter sig benämnas. Vad som går att forma till konkreta argument. Arkitektonisk utformning. Volymer. Individers passager, digitalt loggade av sensorer. Statistik, av alla dess slag. Och Avstånd.
Men hur sätter man ord på den själ som kan bebo ett rum? Den som svårligen kategoriseras, men som i det yttersta är upphovet till den känslomässiga anknytning vi här känner? Den kraft som inför hotet om tillintetgörande frigörs från sin institutionaliserade tyngd. Väller i formen av uppror.

XX. Magasinen har börjat tömmas i allt raskare takt.
Bibliotekarier beordrade att riva böcker itu. Fylla container efter container i anslutning till bokbussens garage. Tiotusentals litterära verk, bortom de sedvanliga gallringarna, som lämnar sina hem, för att aldrig läsas igen. Lastbil efter lastbil. Månad efter månad.
Ut genom porten på Nygatan. Med Dåvamyrans kraftvärmeverk som slutdestination.
”Om allt inte ryms” är namnet på den rapport som torrt och byråkratiskt rationaliserar vad som tvunget måste göras. När det visat sig att samlingarna inte får plats. När det framkommer att de nya lokalerna, i vilka biblioteket skulle ha plats att växa i takt med staden, i själva verket är trängre än de som var.
Två år av kommunalt sanktionerade bokbål. Under förevändningen av en historisk satsning på kulturen.

XXI. Men det är inte böckerna jag sörjer, under de sista årens vandringar i det bibliotek som idag inte längre finns. Mina gravljus tänds för de relationer som under årtionden givits liv i dynamiken inom dessa väggar. De inom vilka jag känt mig som en del av ett ”vi”, i just den här staden.

XXII. Den byggnad, som samtidigt byggts upp vid kajen av mina och andras händer, är ett hus utan själ. För dess syfte är inte att tillgängliggöra rum i vilka gemensamheten frodas. Den är offentlig-privat, istället för offentlig-gemensam.
Och kärlek skapas inte bara genom tidens gång. Desto oftare odlas istället förfrämligandet, bitterheten. Reaktioner på en samvaro där vi separerats som konkurrenter. Medierade i våra relationer av pengarnas makt.

XXIII. Hissen i Väven, våren tjugohundrafemton.
Den för mig främmande personen bryter plötsligt tystnaden:
”Det här huset är ju helt obegripligt, man hittar ju ingenstans.”
”Nä, det är lite svårt…” svarar jag.
”Det är för att titta på, inte att vara i”, muttrar hon, innan dörrarna öppnas och våra vägar skiljs åt.

XXIV. Vart flydde själen, den dag det gamla biblioteket ekade tomt, innanför svarta dammiga rutor?

Kanske spreds den ut, i väntan på nya rum att bebo? Men sorgen i mig, säger att något specifikt ändå gått förintat.

En stad under förvandling

lule

En smärtsam, ihållande upplevelse av déjà vu. Lite så känns det att som Umeåbo ta del av nyheterna och bekantskapskretsens sorl från Luleå denna regnruskiga sommar.

Det finns förvisso i sak en hel del som skiljer förloppen åt. Men essensen i dessa norrländska kuststäders stadsomvandlingar är i större bemärkelse lika.

Resurser och inflytande flyttas successivt från det offentliga, till privata företag i framförallt fastighetsbranschen. Beslutsprocesser läggs upp för att till varje pris kringgå den besvärliga omständighet som demokratiskt inflytande riskerar innebära. Och benägenheten att tysta kritiska röster tilltar, i takt med att stadens varumärke blir en allt viktigare faktor i kommunernas utvecklingsstrategier.

Men dagspolitiska brasklappar och floskler åt sidan. Varför agerar egentligen lokala makthavare som de gör?

Ett möjligt svar går att finna i essäsamlingen ”Ojämlikhetens nya geografi” (Atlas, 2011). Där tecknar nämligen författaren David Harvey – professor i kulturgeografi verksam vid City University of New York – vad som kan beskrivas som konturerna av den ekonomiska politik som under 2010-talet raskt brett ut sig i medelstora svenska kommuner som Luleå och Umeå.

Enligt Harvey har städer i globaliseringens kölvatten tvingats in i en hårdnande konkurrens sinsemellan om geografiskt allt mer rörliga resurser såsom potentiella invånare, turister och investerares pengar.

Det hela blir snabbt, som på alla marknader, ett slags race mot botten.

Samhälleliga funktioner börjar ses som ogynnsamma kostnader vilka till varje pris ska hyvlas bort. Lån tas för att göra spekulativa investeringar i syfte att uppnå tillfälliga konkurrensfördelar. Bostadsbubblor blåses upp i brist på långsiktiga, fördelningspolitiska insatser. Och allt större summor pumpas istället in i stadsvarumärkeskampanjer, turistevenemang och PR-jippon.

Framförallt tenderar demokrati att upplevas som ett slags hinder som står i vägen för den flexibilitet och effektivitet som tycks krävas för att hävda sig gentemot konkurrenterna.

Att överföra skattemedel, mark, fastighetsbestånd och inflytande över stadsplaneringen till en, eller ett fåtal, privata fastighetsägare har alltså i teorin en tydlig funktion. Saker går snabbare än när medborgare tillåts hålla på att tycka till och ängsliga politiker därmed tvingas balansera utvecklingen i förhållande till opinioner och valresultat.

Ackumulation genom fråntagande, kallar Harvey det. En slags småskalig imperialism i vår egen närmiljö.

I Umeå har de senaste årens stadsutveckling utifrån denna modell inneburit å ena sidan en växande offentlig skuldsättning, å andra sidan lika snabbt växande vinster hos enskilda fastighetsägare. Kommunens information har blivit marknadsföring. Kritik en slags smuts på varumärkesfasaden. Och den lokala demokratin känns allt oftare mest som en kuliss, tömd på verklig substans av medborgerligt inflytande. Som ett eko av den effekt samma politik haft på mängder av andra städer världen över.

Men, däri finns också en motstridig tendens.

Framväxande, självorganiserade mötesplatser i bostadskvarteren skapade när kulturutövare och stadens fattigaste hittat gemensamma beröringspunkter. En tilltagande vilja att, om så krävs, ta både fastigheter och mark i anspråk för att tillgodose de egna och de samhälleliga behoven när kommunen slutat leverera.

I Luleå har fastighetsbolaget Rikshem köpt 1600 hyreslägenheter, fem äldreboenden och en kulturby av kommunen under inte helt oproblematiska former. En omvandling av staden står i startgroparna. En lokalhistorisk brytpunkt, enligt kommunalrådet.

Kritiska röster höjs, men dämpas lika snabbt av karriärsaspirerande tjänstemän och ledande politiker, oroade för att investerarna ska skrämmas bort.

Blir det, som makthavarna så nervöst lovar, bra tillslut? Ni får ursäkta om den frågan blir hängandes i luften, men svaret är långt ifrån självklart. Delvis avgörs nämligen utfallet av huruvida Luleborna lyckas komma samman med sådan styrka att de kan hävda sina intressen, gentemot de fastighetsägare som kommer vilja göra högsta möjliga vinst på sina investeringar.

Staden och dess utformning, menar Harvey avslutningsvis, blir i vår tid en allt viktigare sfär kring vilken de stora konflikterna om resursfördelning sker. I denna kontext växer över hela världen nya slags folkrörelser fram, i en tid då gamla tynar bort. Om så kommer ske också i Luleå de närmsta åren. Ja, det återstår för de berörda att visa, snarare än för en kulturskribent att sia om.

Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Historien går igen

kulturhuset

”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräck­liga som monument över gräs­rötter som trampats på. Stop­pa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgrup­pen mot kulturhuset. Tidpunk­ten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstra­tion som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har kon­flikten kring det planerade kul­turhuset i kvarteret Idun bli­vit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kal­las Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokra­terna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrö­relsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots­- och alter­nativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som bru­kar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en te­aterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pin­samt bland politiker och bätt­re bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då be­hövs ett hus som visar på hand­lingskraft och kan konkurrera med de större städerna om ar­rangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kul­turhusets motståndare menar att bygget är ett försök att cent­ralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommunde­larna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Fi­nansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kom­munens ekonomi är vid tid­punkten ansträngd, i kölvatt­net av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-­talets mitt.

En som har sammanfattat kri­tiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kul­turförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra tea­terscen / Kommunfullmäkti­ge är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man byg­ga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt dif­fus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger po­litiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argu­ment / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tan­ken ger mig gråa hår / Obbo­la, Holmsund, Sävar och Hör­nefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levan­de centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skul­le byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin me­ning förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej ta­get / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyss­nar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndar­na och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun­ fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens­ Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell­-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-­fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik­ och litteratur­ festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-­talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Siffror som skaver

vav

Besökssiffror och statistik har blivit ett kraftfullt vapen i händerna på de som marknadsför staden. Inte sällan används de snabbt och relativt slarvigt för att teckna bilden av både mindre och större projekt som definitiva succéer.

Pressmeddelandena från kommunorganisationens olika kommunikatörer följer ständigt samma mönster: En serie siffror och procentsatser som pekar uppåt, följt av ett citat som ramar in bilden av framgång.

Den 9 december förra året basunerade Umeå kommun under rubriken ”60 000 besökare under Vävens premiärveckor” ut just en sådan berättelse. Man skrev att ”Vävens premiärveckor [] blev en succé”. Och kulturchefen gav den till synes självklara tolkningen: ”Vi anade nog att umeborna skulle strömma till, men antalet besökare har verkligen överträffat alla förväntningar! När man ser med vilken självklarhet man tar huset i besittning och hur väl öppningsprogrammet tagits emot så bekräftar det bilden av Umeå som en kulturstad av nationell betydelse”.
På sociala medier gick den Socialdemokratiske ordföranden i kulturnämnden steget längre. Han skrev att ”fler än hälften av umeborna besökt vårt nya stadsbibliotek”. Plötsligt hade identifierade passager under en sensor blivit unika individer med lokal folkbokföringsadress.

Det kan kanske tyckas som simpelt slarv, men denna bild bör ses i sammanhang av den omfattande och infekterade debatt som omgärdat Vävens tillkomst i allmänhet, och flytten av stadsbiblioteket i synnerhet. Redan i sin utgångspunkt var Vävenprojektet snarare en marknadsföringskampanj, än ett försök att förbättra förutsättningarna för en rad lokala kulturinstitutioner. Politikerna ville bygga ett landmärke som skulle ”sätta Umeå på kartan” och bildligt representera utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Den berömda norska arkitektfirman Snøhetta ritade till och med byggnaden exteriört innan dess att innehållet var klarlagt och beslutat.

Farhågorna, inte minst från lokala bibliotekarier och andra delar av kulturlivet, var samtidigt många. Uppsplittrade verksamheter, riskerna i att förlora vissa sociala gruppers slinka-in-faktor när närheten till Vasaplan berövades biblioteket, den oproportionerliga kostnadsökningen för skattebetalarna sett i relation till de rent praktiska fördelarna.

Kritiken etsade sig fast hos en inte oansenlig del av den lokala befolkningen, samtidigt som löftena var många om att det hela nog ändå skulle bli bra tillslut.

I egenskap av säljbar bild, snarare än substantiellt innehåll, blev därmed behovet att snabbt efter öppningen just sälja in Väven som succé viktigt. Kritikerna skulle under inga omständigheter få utrymmet att prägla berättelsen om det slutgiltiga resultatet. Tyvärr spelade lokal media nyttig idiot. Kommunens pressmeddelande trycktes oredigerad som nyhetsartikel i flera tidningar, utan kritiska följdfrågor eller ifrågasättanden av de högst subjektiva tolkningarna gällande hur siffrorna skulle utläsas.

Det hela skavde. Inte minst skavde det mot beskrivna intryck från vänner och bekanta, i det sedvanliga småstadsviskandet, och i återkomsten av den strida ström missnöjda insändare kring projektet som blivit oräkneliga genom åren. Vävens ständiga försvarare tycktes nöjda, men den inte obetydliga kritiska massan tycktes likväl fått vatten på sin kvarn när huset tagits i bruk.

Att få en klar bild av situationen visade sig också betydligt svårare än väntat. Från ansvarig tjänsteman fick jag, vid begäran om besöks- och lånestatistiken, veta att den var komplicerad att lämna ut. Siffrorna gick nämligen endast att uppskatta, då två av sex mätinstrument i byggnaden fungerat dåligt på grund av den usla mobiltäckningen i lokalen. De exakt 57 400 personer som enligt kommunens pressmeddelande ska ha besökt Väven under invigningsveckorna, och visat att ”umeborna har tagit huset i besittning”, var alltså uppskattade.

I januari 2015 är bilden av framgång därtill betydligt mer blygsam. Vävens kommunala delar hade denna månad, beroende på hur man väljer att tolka och uppskatta, ungefär lika många besökare som stadsbiblioteket vid Vasaplan hade i januari året innan. Utlåningen däremot – och den siffran är definitiv – har sjunkit med exakt -0,7 procent vid en jämförelse mellan samma månader.

Att i egenskap av kritiker dra några slutsatser av dessa siffror skulle förmodligen från vissa håll uppfattas som småaktigt – som gnäll, bakåtsträvande och nej-sägande. Sanningen är också att det vore en förenkling av frågan om framgång eller misslyckande, eftersom en rad omständigheter inte beaktats.

Hårddraget går det till och med att ifrågasätta om kulturverksamheters framgång överhuvudtaget ska bedömas utifrån antalet kroppar som passerar en värmesensor. Vad som emellertid blir tydligt just här, är att man inom kommunorganisationen ständigt använder siffror just för att dra vidlyftiga slutsatser när de kan bekräfta en ideologiskt fördelaktig bild, samtidigt som samma siffrors betydelse lika ofta undertrycks när de talar till de styrandes nackdel. Än värre är att friserade siffror och marknadsföringsretorik i nästa steg allt oftare tycks användas som underlag för beslut kring framtida satsningar och planer.

Tre dygn med ett flertal e-post, telefonsamtal och ett fysiskt möte på Rådhusesplanaden 8 krävdes för att få ut ett excel-dokument med besöksstatistik. En offentlig handling, som enligt offentlighetsprincipen ska lämnas ut skyndsamt utan frågor och med möjlig anonymitet för den som begär ut dokumenten.

Detta är blott ännu en detalj i berättelsen om en tidsanda där makthavare tycks allt mer fixerade vid själva bilden av staden, snarare än dess faktiska innehåll och de verkliga invånarna. Bortom värdeord som medskapande och dialog skapas i praktiken en slags slutenhetskultur, där kritisk diskussion allt oftare tycks uppfattas som smuts på fasaden, snarare än som själva kärnan i ett fungerande demokratiskt samhälle. Och väven är bara ett bland många lokala exempel de senaste åren.

Förhoppningsvis lär det emellertid oss att se hur maktförhållanden främst befästs och återskapas i de till synes mest vardagliga sammanhangen – som ett vid första anblick objektivt pressmeddelande, på djupet fyllt av ideologiska tolkningar.

Sveriges Radio som stadsmarknadsförare

sveriges

Enligt den handbok som SR använder för att vägleda sina anställda kring regler och principer ska man ”tänka efter en extra gång innan man väljer att rapportera om ett företags produkter”. Andra varumärken än det egna ska inte exponeras.

Frågan om dessa principers efterlevnad blev den 6 januari högaktuella när Sveriges Radio P1 sände programmet När det slutade regna i Borås – ett program om en stads självkänsla. Programbeskrivningen berättar en historia om en stad som drabbats av industriell nedmontering med efterföljande arbetslöshet, men som nu rest sig och hamnat på allas läppar med hjälp av skulpturer, fashion och en streetartfestival.

Det visar sig att personerna bakom denna berättelse är en stadsarkitekt, en kommunanställd konstnär, en präst, en pr-konsult med stark före detta partianknytning samt en vd för något som kallas destinationsbolaget BoråsBorås TME AB. BoråsBorås en lokal version av något som det senaste decenniet blivit allt vanligare i svenska städer. Det är ett så kallat destinationsbolag, samägt av kommunen och näringslivet, med uppgift att ”marknadsföra, sälja och aktivt verka för att staden […] upplevs som en attraktiv destinationsort med gott värdskap”.

Borås har anslutit till den vanligt förekommande meningen att städer konkurrerar med varandra om inflyttare, turister och investerare på en global marknad. Staden måste därför hitta former där den långsiktiga stadsutvecklingen formas tillsammans med näringslivet samt skaffa sig ett varumärke som gör att man står ut bland alla andra städer.
Så börjar också programmet om Borås. Det pratas om byggnader och metoder som ska ”sätta staden på kartan”, om den speciella ”Boråsandan” och om stadens entreprenöriella gen. En historia om en stad på dekis där det alltid regnade men där solen nu skiner över den innovativa gatukonsten och de nya arenorna, galleriorna och konferensanläggningarna.

Vad som däremot i princip inte talas om i det 85 minuter långa reportaget är den ökande hemlösheten, utförsäljningar av allmännyttan, den fortfarande höga arbetslösheten, män­niskor som trängs undan när fastighetspriser stiger och framför allt: vad som händer med demokratin när stadsplaneringen flyttas från det politiska samtalet till bolag där offentlighetsprincipen inte gäller, och där näringslivet har köpt plats för inflytande.

Om städer beter sig som företag, ska de då betraktas som offentliga institutioner eller som just företag? Hur påverkas objektiviteten hos kommunens tjänstemän, och i nästa steg media, när staden blivit en vara som ska säljas på en marknad? I takt med att turism och handel ges allt viktigare betydelse för den ekonomiska tillväxten tyder det mesta på att utvecklingen kommer fortsätta röra sig i denna riktning.

I Umeå, som var Europas Kulturhuvudstad 2014, har dessa frågor diskuterats flitigt det senaste året som när det framkom att den kommunala organisationen bakom evenemanget, Umeå2014, betalt ett stort antal internationella journalister för att besöka den stora invigningsceremonin. Den positiva medierapporteringen användes därefter av samma kommunala organisation för att påvisa att projektet varit lyckat, i polemik med en kraftigt kritisk lokal opinion.
Eftersom stadsmarknadsföringen har olika typer av kunder som mottagare skapas – precis som för alla företag – ett behov av att försköna. Kritik blir smuts på fasaden – något som måste putsas bort, gömmas undan eller, i de mest sofistikerade exemplen, inordnas i själva marknadsföringen som något som visar att staden är levande, spännande, och aktiv.

Men även i det sistnämnda fallet blir bilden vinklad och anpassad till en större berättelse. I Umeås fall märks det genom den strida ström av övertramp som såväl politiker som tjänstemän gjort mot kritiker. Personer som använt kulturhuvudstadens logotyp för satir har hotats för varumärkesintrång och kommunanställda som kritiserat näringslivet har fått tillsägelser – i ett fall direkt från kommunalrådet.

För Public Services del visar såväl delar av rapporteringen kring Umeås kulturhuvudstadsår som programmet om Borås att de journalistiska förhållningssätten till kommunernas stadsmarknadsföring inte hängt med. Själv har jag anmält Sveriges Radio till granskningsnämnden, och hoppas att fler ska göra det. Förhoppningsvis tvingar det fram en nödvändig diskussion om huruvida staden i dag är att betrakta som offentlig institution eller som företag. Och inte minst: vad dessa förändringar innebär för invånarnas demokratiska inflytande över städerna de bor i.

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.