Hyreshöjningarna ett strukturellt och systematiskt skurkbeteende

… … … … … …

Den 20/1–2020 går Petter Bergner på VK:s ledarsida till försvar för de hyreshöjande renoveringar som en fastighetsägare planerar genomföra på Mariehem i Umeå. Hyreshöjningar så kraftiga att flera boende, enligt egna utsagor, inte kommer att ha råd att bo kvar om de genomförs.

Tyvärr är de här hyresgästernas situation långt från unik.

Berättelser om boende som trängs bort från sina hem i samband med renoveringar i kåkar byggda under rekordåren har varit återkommande under hela 2010-talet. En ansenlig mängd forskning har samtidigt bedrivits kring situationen och undertecknad har själv sammanfattat bilden av de strukturella orsakerna, bland annat den 16/4-2019 på VK:s kultursidor.

Bergners försvarstal förhåller sig inte i någon högre grad till vår tids bostadspolitiska forskning i allmänhet, eller den om bortträngning vid renoveringar i synnerhet.

Han har också ”svårt att köpa bilden att Rikshem [fastighetsägaren] skulle vara en stor skurk i sammanhanget” och försöker måla en bild av bolaget som ansvarstagande liksom av planen som normal, nödvändig.

För att diskutera skurkaktigheten, normaliteten och nödvändigheten bör diskussionen börja med att reda ut vilka Rikshem är.

Rikshem bildades 2010, ägs av pensionsfonderna AMF och fjärde AP-fonden och är idag en av Sveriges största privata fastighetsägare.

Pensionsfonder låter för vissa seriöst och ansvarstagande. Den uppfattningen märktes inte minst i debatten om utförsäljningarna av Bostadens bestånd 2017 som Bergner berör i sin text. Då menade lokala politiker att köparen skulle anses pålitlig och långsiktig just för att pensionsfonder var majoritetsägare i bolaget – det var de inte! – utan att precisera riktigt varför. Jag vet inte om Bergner har sett Fredrik Gerttens hyllade dokumentärfilm PUSH, just nu tillgänglig på SVT Play, men de som har gjort det vet vid det här laget att verkligheten närmast är den motsatta. Gerttens spegling av 2010-talets aggressiva bortträngning av låginkomsttagare från hus och hem över hela den globala bostadsmarknaden blottlägger nämligen att de mest offensiva aktörerna är just pensionsfonder.

I fallet Rikshem så är det inte så att bolaget liksom bara råkar sitta på just fastigheter som de på Mariehemsvägen. Alltså, hus byggda under miljonprogrammet som allt för länge försummats i fråga om grundläggande underhåll. Det syns tvärtom helt centralt i bolagets affärsidé att köpa just sådana fastigheter. Där kan man nämligen passa på att genomföra hyreshöjande ingrepp i bostäderna i samband med fastighetsgenerella renoveringar med låg risk för att hyresgästerna kan bestrida höjningarna juridiskt. Enkel profit, för någon med omfattande kapital, vilket pensionsfonder har i form av de pengar man håller åt pensionsspararna i ett system som spararna inte kan lämna.

Tittar man på Mariehemsfallet som en liten bit av något strukturellt och systematiskt så ser man också det Bergner har svårt att se. Enkelt uttryckt: ett jävla skurkbeteende. Och vore det inte ett skurkbeteende skulle bolaget – och andra som verkar i samma anda – knappast ha några problem att förklara för hyresgäster, eller allmänheten för den delen, att en väsentlig del av affärsidén ser ut så här. För den som ägnat några minuter åt att ta del av berättelserna från boende på Mariehem så framgår det emellertid med största tydlighet att man just har stora problem att tala klarspråk.

Men, invänder kanske nu någon. Är inte problemet att de tidigare ägarna underlåtit underhållet? Som så ofta är svaret att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns mer och mindre smickrande skäl till försummat grundläggande underhåll i hyresfastigheter, och det mindre smickrande är också det närvaron av skurkbeteende.

Det vi sett är delvis två förlopp som sökt, och hittat, svagheter i lagarna och strukturerna för förvaltning och hyressättning. I det första förloppet finns aktörer som lärt sig att plocka ut precis så mycket vinst som det varit möjligt att komma undan med, ur den peng man förhandlat sig få av hyresgästen för löpande underhåll. I det andra, som vi i huvudsak ser nu, används bruksvärdessystemets bristande korrelation mellan poäng och kostnad i detaljer.

Vid det här laget kan det vara värt att fråga sig vilka de tidigare ägarna är på Mariehem. De som låtit husen förfalla till den grad att alternativet till de presenterade åtgärderna, enligt Rikshem själva, vore att riva kåkarna. Svaret är att husen haft fyra olika ägare de senaste årtiondena. Men ett av de bolag som under längst tid förvaltat beståndet råkar faktiskt vara ett annat numera nedlagt fastighetsbolag som ägdes av – cynikern gissade rätt – AP-fonder. Det har faktiskt till och med funnits en hel del tunga namn på Rikshem med bakgrund i det bolaget.

Tyvärr är Petter Bergners framställan fortfarande en ack så vanlig bild av vår tids bostadsmarknad. Det är en bild där praxis helt får definiera förväntningar. En bild där aktörer framstår som nobla genom att säga ”vi hade kunnat vara ännu skurkaktigare om vi velat”. Det är den förment faktaresistenta nyliberala ortodoxin, förevigad i Margret Thatchers bevingade citat ”There is no alternative”, dogmer maskerade i den goda tonens retorik.

Jag tänker att man bör överväga tanken på att det som sker med svenska miljonprogramsfastigheter i vår tid kan betraktas som en situation i avdelningen juridiskt legaliserad, moralisk skurkaktighet.

Inte minst bör man det i ljuset av den omfattande empiri som talar för att de senaste årtiondenas marknadsorienterade, avregleringsfokuserade utveckling på bostadsmarknaden så fullständigt misslyckats att uppfylla målen. Det går inte att blunda för faktum som att Sverige idag har i princip den högsta privata skuldsättningen i OECD och svår bostadsbrist, i synnerhet på billiga bostäder, med en ständigt accelererande fördyring av det kvarvarande billigaste beståndet. Vi vet att överklagande grannar och byggnadsarbetares löner inte är problemet här.

Som så många gånger tidigare så handlar det inte om naturlagar, utan om politik. Det här är konsekvensen av en allmännytta som förbjudits att vara icke-vinstdrivande och normerande. Det är konsekvensen av en politik som drivit folk från hyrande till ägande, explicit utvecklad för att bryta ner bred solidaritet – den idéutvecklingen och dess genomförande i USA i mitten av 1900-talet har beskrivits av bland andra David Harvey. Det är konsekvenserna av 1990-talets metoder för att sänka statsskuld och tämja inflation som gjort att Sverige haft de snabbast växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i den utvecklande världen.

I Fredrik Gerttens dokumentär PUSH lovar borgmästare i metropoler som Barcelona, London och New York City att ta strid mot utvecklingen på fastighetsmarknaden. FN:s rapportör resonerar kring möjligheten för fondspararna att kräva moraliska kodex i frågor om bortträngning för fondernas placeringar. Så vad är det som fått både borgmästarna och rapportören att fundera? Det är berättelser och protester precis som de som nu syns och hörs från Mariehem.

I Umeå, en småstad i periferin, finns en historia av att lyfta berättelsen om framsynta invånare som förklaring för stadens relativa framgångar. Om småstadens politiker och ledarskribenter tror på den berättelsen, så är det här onekligen en fråga där det är dags att utmana 1990-talets dogmer, lyfta blicken, och lyssna in diskussionen i omvärlden.



Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren, 2019-01-21.

Hyresgästens verktyg mot renovräkning


För att hus ska hålla behöver de underhållas och emellanåt renoveras mer djupgående. En kunskap i avdelning ”sunt förnuft” skulle man anta om inte verkligheten skänkt misstankar om motsatsen. I Sverige byggdes många bostäder mellan 1965 och –73 i en satsning som kallas miljonprogrammet. Att beräkna livslängden på material som avloppsrör för de här husen borde inte vara någon gåta. Och ändå framstod speciellt hyresfastighetsägare, både kommunala och privata, knappt ha planerat för kostnaden när det var dags. Enskilda ägare av radhus liksom bostadsrättsföreningar verkade dock
ha lyckats med saken. Hur kom det sig?

En förklaring är att svensk bostadspolitik genomgick ett väldigt skifte mellan att miljonprogramshusen byggdes och att större renoveringar av desamma stod för dörren. På 70-talet hamnade världsekonomin i en kris som markerade slutet för efterkrigsdecenniernas stabilitet. En anledning var att konflikter drev upp priserna på olja – den centrala pusselbiten
i de moderna, industriella samhällsbyggena. Här i Sverige prövades en rad kurer för att rida ut stormen, men i början av 90-talet var finanskrisen ett faktum. Landet stod med krympande ekonomi och skenande statsskuld.
Det var i det politiska vägvalet för att åter stabilisera ekonomin som bostadspolitiken skiftade.

Den statliga finansieringen för hyreshusbyggande med förmånliga lånevillkor slopades. Samtidigt beslutades att för hyreshus beskatta de dittills skattefria underhållsfonder som användes för att avsätta pengar till
framtida renoveringar, medan skattefriheten behölls för andra upplåtelseformer. Omställningen av finanspolitiken visade sig framgångsrik i att vända skuldsättningen som sedan dess minskat. Men i praktiken överlämnades bostadsbyggandet till marknaden och särskilt till bankerna som genom lånevillkoren kunde diktera vad, hur mycket och var det ansågs rimligt att bygga. Där ligger huvudorsaken till att nyproduktionen geografiskt koncentrerats allt mer till en bunt tillväxtkommuner, och vidare till mark med högsta tänkbara vinst inom dessa. Reformerna vred också nyproduktionen till förmån för enskildägda hem, drev upp priserna och skapade en kronisk underproduktion av bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet.
Premierandet av det privatägda boendet stärktes på 2000-talet ytterligare genom återinförandet av ett ”ROT-avdrag” som inte omfattar hyreshus. Sammanfattar man skiftet märks framförallt tre saker. För det första i att den sjunkande statsskulden, idag en av EU:s lägsta, under samma period mötts av en i snitt dubblerad privat skuldsättning. För det andra av att bostadsbyggandet varit kroniskt lågt. Och för det tredje i att den ägda bostaden gynnats framför den hyrda. Det är alltså inte enbart vidlyftig profitjakt eller dumhet som gjort att många hyresfastighetsägare stod utan plan när miljonprogrammet skulle renoveras utan också en effekt av den allmänna ekonomiska politiken, som ytterligare förstärktes med allbolagen 2011 som anvisade att allmännyttiga bostadsföretag ”ska verka efter affärsmässiga principer” och inte längre vara normerande för den övriga marknaden. Metoden för att finansiera renoveringar av hyresfastigheters infrastruktur såsom avlopp, fasader och tak har i närtid ofta utgjorts av lägenhetsrenoveringar där hyressättningssystemets upplägg (miss)brukas för att göra kosmetiska förändringar som möjliggör hyreshöjningar på tusentals kronor. Sådana renoveringar har återkommande visat leda till renovräkningar – det vill säga bortträngning av boende som inte har råd med den nya hyran.

”Att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme.”


2016 publicerade Hyresgästföreningen en större kartläggning som visade att mer än var tredje hushåll tvingades flytta vid höjningar på 50 procent och vart fjärde hushåll vid 25 procent. Ensamboende pensionärer, ensamstående med barn och stora barnfamiljer var mest utsatta.
Men att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme. Tolkningen av allbolagen som ”Vinstintresse som enda riktlinje” har exempelvis aldrig ställts inför ordentlig prövning. Och hyresfastighetsägare har generellt, i alla fall i tillväxtkommunerna, goda vinstmarginaler. Det finns också exempel på hyresfastighetsägare som gjort större renoveringar utan samtidiga standardhöjande bostadsrenoveringar med följande hyreshöjningar. Det är också märkbart att välorganiserade grannar som bestridit hyreshöjande renoveringar varit framgångsrika i att hindra dessa, eller få fram billigare alternativ.

Detta är utgångspunkten för en ny handbok, Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden, skriven av forskarna Dominika Polanska och Åse Richard på Institutet för boende- och urbanforskning vid Uppsala universitet samt Sarah Liz Degerhammar, bostadsaktivist från Stockholm. I centrum står ett 60-tal intervjuer med hyresbetalare som
drabbats av kraftigt hyreshöjande renoveringar. De boendes berättelser har sedan kategoriserats i citat som exempel för olika härskartekniker som författarna pekar på att fastighetsägare använder för att få projekten i mål. Osynliggörande, trakasserier, skuldbeläggande och härska genom att söndra. Varje erfarenhet följs av handfasta tips för hur hyresbetalare
kan agera i situationen. Det är ett pedagogiskt upplägg så till vida att även om man inte tillhör den utsatta målgruppen så får man här ta del
av en berättelse om fastighetsägare som upprättar rigorösa
maktspel för att få planer, bortom vad de kan hävda sig nödgade åt, verkställda. Det visar att dagens hyresbetalare ändå har ett potentiellt större förhandlingsutrymme än vad situationen ger intryck av.
Kompletterat med en bostadspolitisk ordlista, en bredare ”verktygslåda” för grannorganisering, lästips liksom svenska och internationella exempel på framgångsrikt motstånd är handboken ett ambitiöst försök att tillgängliggöra forskning för allmänheten, och dessutom göra den användbar för de som i framtiden riskerar trängas bort från hus och hem. Kanske kan också ett kritiskt antal sådana konflikter sätta press i riktning mot en förändring bort från en bostadspolitik som subventionerar medelklassens altaner, gör delar av landet till döda zoner, blåser upp
prisbubblor och höjer lägstapriserna över betalningsförmågan hos de behövande? Bland beslutsfattarna verkar intresset nämligen fortfarande ljummet.

Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren den 16 april 2019.

De river en stad

Kiruna rivs och byggs upp på nytt för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta. Skribenten Erik Persson och fotografen Emil Myrsell betraktar ”stadsflyttens” konsekvenser.

Dübengatan 27-31. Alldeles bredvid det gamla gruvberget Luossavaara ligger en tomt bestående av tre anspråkslösa flerfamiljshus i tre respektive fyra våningsplan. Betong, tegel, plåt. Husen är uppförda någon gång kring rekordårens höjdpunkt. På gårdsplanens mitt finns en liten anlagd kulle med en blå rutschkana samt en sandlåda med en gungställning i samma färg. Om man sätter sig överst på rutschkanan och tittar precis rakt fram ser man en sluttande gata – Porfyrvägen. Närmast längs gatans högerkant skymtar de lätt snedställda kortsidorna på en rad andra bostadshus av liknande karaktär, deras taknockar i följd accentuerar kuperingen. Tittar man längre bort, mot den yttersta horisonten, tornar ett utsnitt av Kebnekaisemassivets siluett upp sig.

Från de här kvarteren är avståndet ett par hundra meter till den översta deformationslinjen. Den gräns för var bebyggelsen enligt gruvbolaget behöver jämnas med marken för att malmkroppen i Kiirunavaara ska kunna fortsätta brytas därunder. För tre år sedan inleddes det tjugoåriga förlopp under vilket cirka 450 000 kvadratmeter fastigheter ska rivas och sextusen invånare ska lämna sina hem. I deformationszonerna finns, eller delvis fanns, en tredjedel av tätortsbebyggelsen inklusive merparten av stadskärnan, järnvägsområdet samt den så kallade bolagsstaden.

Områdena är belägna på och kring Haukivaaras sydvästra sluttning, mellan gruvbergen Kiirunavaara, där malm alltså fortfarande bryts, och Luossavaara, vars gruva är nedlagd. Andra berg som Kebnekaisemassivet hägrar på avstånd från vissa utsiktspunkter. Gruvbergen är med sina storskaliga mänskliga intrång hybrider mellan natur och industri. Deras gestalter har över tid gradvis förändrats i friktionen mellan de strukturer människan upprättat, och bergens nyckfulla reaktioner på desamma. Sprickbildningar. Hålrum. Ras. Det är svårt att riktigt begripa implikationerna av att gruvor, som vid sidan av att utgöra källa till brödföda även släckt många liv, förärats en så påträngande position i stadsrummet. En allvarlig olycka sker i snitt varannan månad, ett dödsfall vartannat år. Senast i somras dog 21-åriga Julia Markström i en fallolycka vid en av gruvbolagets anläggningar i kommunen.

De människor med platsanknytning som jag pratar med beskriver en arbetarstad, men alla säger också just något om sin relation till berg.

Landskapets mångsidiga, subtila kuperingar skapar stund- vis intryck av att bergen rör på sig. Skiftena uppenbarar sig inom relativt korta faktiska avstånd. Ibland är bergen horisonter, siluetter långt där borta. Andra gånger tornar de plötsligt upp sig, påtagligt nära. Tidvis är det nästan som att man sugs ner i dem. På vissa platser kommunicerar de genom att hamna i linje med varandra. Även det nu flyttade klocktornet (Marklund, 1963) vid det sedan oktober 2018 kallställda stadshuset (Artur von Schmalensee, 1963) liksom den ännu kvarvarande kyrkan (Wickman, 1912) har fyllt och fyller liknande funktioner av iögonfallande samspel.

Kirunas rumsliga karaktär går att spåra till stadsplanen som arkitekterna Per O Hallman och Gustaf Wickman upprättade 1900. Inspirerade av österrikaren Camillo Sitte ratade de den vid tiden förhärskande rutnätsstaden för en lösning mer organiskt anpassad efter terrängen. De anlitades av gruvbolagets förste disponent Hjalmar Lundbohm, vars ambitioner i synnerhet kartlagts av designhistorikern Lasse Brunnström, men är vida omtalade. När bolagsstäder med liknande förhållanden globalt växte fram mellan cirka 1830- och 1930-talen tog de sig generellt någon av fyra former: mer oplanerade och temporära som läger och kåkstäder eller planerade, permanenta som komplementsamhällen och mönstersamhällen.

Med malmbrytningens intåg i Malmfälten hade Malmberget, likt den amerikanska guldruschens Klondyke, fått kåkstadskaraktär. Varnad för detta av tidens debattörer siktade Lundbohm i stället på att kopiera exempel för mönstersamhället. Detaljerad planering, ordentliga bostäder, tydliga märkesbyggnader. Sammantaget; en plats som man ville bosätta sig på permanent. Hallman och Wickman ägnade nio månader åt planen, men faktiskt bara en vecka på platsen. Och Lundbohm approprierade också skrupelfritt samiska symboler, som i anvisningen att kyrkan skulle ”ritas som en lappkåta”, samtidigt som han ansåg att tidens Tornedalingar och samer skulle underordnas eller ställas utanför den industri och det samhälle som växte fram.

I beskrivningar av den byggda staden nämns ofta Lundbohms förtjänster och arkitekternas stadsplan, men sällan betydelsen av dåtida och efterkommande konflikter, kompletterande motstridiga lager och närvaron av slump. Den centrumsanering som genomfördes under rekordåren försvagade exempel- vis en del ursprungliga intentioner genom att ersätta träkåkar med högre huskroppar, samtidigt som den stärkte andra. Ralph Erskines byggnader i kvarteret Ortdrivaren (Erskine, 1961) är ett tacksamt och välkänt exempel, men det finns många andra mer blygsamma som utgör liknande beståndsdelar. När man betraktar den sentida stadsmiljön präglar framför allt den intima variationen intrycket. I många städer riskerar specifika rumsliga kvaliteter att osynliggöras av att de omges av likartade miljöer. Här hajar man i stället till inför oväntade intryck relaterade till topografi och bebyggelse i nästan varje kvarter. Kombinationen av anspråkslös arkitektur och enastående utsikt på Dübengatan är ett bland många exempel bortom Lundbohms tid. I slutänden har också hela staden, inklusive gruvbergen, förklarats vara kulturmiljö av riksintresse. Inte bara enskilda hus, utan just den rumsliga kompositionen.

Men i början av 2000-talet hölls en kommunal presskonferens där det berättades att den här staden måste rivas. Den angivna orsaken var gruvbolagets då nya beräkningar kring de markdeformationer som gruvdriften orsakar, samt avsikten att fortsätta bryta malmen på djupare nivåer. Därefter följde ett årtionde i mångt och mycket präglat av otydligheter. Ett vakuumtillstånd som i sig satt djupa avtryck i stadsrummet. Hos både gruvbolaget och kommunen märks ändå tidigt ett nogsamt språkbruk kring förloppet. Samhällsomvandlingen, stadsomvandlingen, stadsflytten. Flera jag pratar med uttrycker en motvilja inför orden som aktörerna officiellt kommit att använda. De överskuggar att något delvis väldigt brutalt är i görningen. Det totala tillintetgörandet av människors hela livsmiljöer. En massiv fördrivning av invånare från hus och hem. Upphävda skydd och förordningar. Det här får mig att koppla till skildringar från utvecklingsländer med svaga demokratiska institutioner eller till Norrmalmsregleringens rivningar i Stockholm mellan 1950- och 1980-talet. Jag tänker också att orden som används syftar till att dirigera fram en konstruktiv inställning. De tillhör en språkregim med ursprung i 1990-talets managementteori som nästlat sig in överallt i vår tids vardag. Strategin tycks fungera i så måtto att medborgarberättelser ofta innehåller aktörernas brasklappar där vinstintressets triumf över andra värden kallas nödvändighet, och sorg relativiseras av utsagor om att ”man måste blicka framåt”. Inramningens fördelar syns likväl i de oräkneliga spaltmetrar som skrivits om förloppet i svensk och internationell press – snarare än att beskriva en social tragedi är de till överväldigande del positiva, draperade i fascination, inte sällan kryddade med gnuttor av exotism. Precis som när städer står värdar för megaevenemang finns här rutiner för att valla journalister. Guidade turer genom besöksgruvan, stadsvandringar förbi de tjugotal hus som är tänkta att bevaras genom flytt.

Att språka bort logiska känslouttryck och eventualiteten att de tar sig uttryck i konflikter kan emellertid slå tillbaka. Statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit utförligt, på svenska senast i boken Agonistik (2014), om kopplingen mellan sådana premisser och det populistiska tillfälle som världen för tillfället befinner sig i. Personligen tänker jag att man här potentiellt även missar en möjlighet: nämligen att omsorgsfulla kollektiva bearbetningar skulle kunna frambringa gemenskaper som blir motvikt till att platsanknytning riskerar försvinna med bebyggelsen.

Fotografen Emil Myrsell, född och uppvuxen i Kiruna, visar mig runt. Vi rör oss i sicksack mellan deformationszonerna. Sedan rivningarna startade 2015 har de olikfärgade linjerna på prognoskartorna blivit påtagliga i det fysiska rummet. Färdigriven zon. Pågående rivningszon. Borta är bland annat järnvägsstationen (Zettervall, 1915), hela lägenhetsområdet Ullspriran från miljonprogramsåren, radhuslängor, olika träkåkar. Öde står stadshuset, bolagshotellet (Wickman, 1902) och en del för staden karaktäristiska bläckhornshus (Wickman, 1901) och mer därtill. I det rivnas ställe har något man kallar gruvstadsparker upprättats som barriärer mellan kvarvarande stad och industri. Här finns faktiskt ett slags bitanke att ge plats för bearbetning, men min känsla är att upplägget är lite för enkelt för att kunna fylla den funktionen. Trots att jag varit här förut har jag svårt att visualisera den bebyggelse som är borta. Det är i stället kring platserna näst på tur som innebörden drabbar. De här vakanta lokalerna och det sedan länge uteblivna underhållet provocerar nästan mekaniskt till eftertanke. Med vetskap om att det kanske inte är praktiskt görbart spekulerar Emil om ifall det inte vore bättre om den här fasen förlängdes. Om allt fick lämnas att gradvis bli ruiner – som ett slags organisk avveckling av en organiskt tänkt stadsmiljö.

En kvinna som vi stöter på visar en mobilbild av en reklamskylt som suttit i stadskärnan. Skylten är undertecknad av ett arkitektkontor med betydande roll i planeringen och jämför den här stadens situation med en amerikansk industristad vars djupa kris ofta väckt fascination på distans. Kvinnan som visar skylten vill mest påtala sin irritation över att stadsrivningen i dag förmedlas företrädesvis som en upplevelse, en attraktion, med turister som målgrupp.

I deformationszonerna går vi förbi lägenhetsområdet på Gruvfogdegatan. Husen står som halvrivna skelett. Avklädda sina tidigare fasader i brunt, blått, rött respektive grönt. Emil pekar på tapeten i sin mormors och morfars gamla kök som nu exponeras för den som passerar. ”Det känns konstigt”, säger han när jag frågar vad han tänker. Bolagets banderoller på staketen kring området påminner mig samtidigt om arkitektskyltens målgrupp: texterna är tvåspråkiga. Men inget av språken är något av de tre minoritetsspråk som Kiruna är förvaltningsområde för.

Det finns förstås en del krassa förklaringar till att situationen hanteras så här. Kommuner är långt ifrån objektiva representanter för medborgarintressen. I vår tid är de ålagda att fungera ungefär som företag. De har balanskrav på bud- get och förväntas skapa sin egen tillväxt genom att konkurrera om skattebetalare med andra kommuner. Utgår man från en sådan horisont förefaller riskerna för Kirunas kommun enorma. Var folk bosätter sig beror till stor del på var det finns arbete och utbildningsmöjligheter. Men en hel del forskning visar också att platsanknytning är betydande för att människor ska bo kvar på en plats, liksom för att utflyttare till slut ska vända hem. Kiruna har i princip avfolkats sedan 1970-talets mitt och nu rivs som sagt centrala beståndsdelar i många människors anknytning. För dem som äger en fastighet som gruvbolaget inlöser är den lagstadgade rätten en summa pengar motsvarande fastighetsvärdet plus 25 procent. Det konstaterades tidigt att den ersättningen är långt ifrån tillräcklig för att bekosta nyproduktion, och det har bråkats mycket om saken. För att försöka tillmötesgå detta erbjuder gruvbolaget nu ett alternativ i vad man kallar en likvärdig fastighet på en tomt som bolaget äger i kommunen. Hyresgäster har inga formella rättigheter alls. Men efter förhandlingar och kampanjer har de som väljer att bosätta sig i en nyproducerad hyresrätt erbjudits en modell med hyrestrappning. Bolaget har åtagit sig bygga i takt med den efterfrågan som uppstår, om den tidigare hyresvärden väljer pengasumman. Konkret innebär trappningen att hyresgästen under det första året har samma hyra som i sin gamla lägenhet, varpå hyran höjs i omgångar upp till nyproduktionshyra det nionde året. Den exakta skillnaden i kostnadsökning varierar beroende på var man bodde innan, men snittberäkningen är att det i slutändan innebär en 40 procents hyreshöjning plus eventuella årligt förhandlade höjningar. Det finns inga prognoser för hur många som i praktiken faktiskt klarar av en sådan merkostnad, men oron har ventilerats från tid till annan. Att snittberäkningen är av samma storlek som medelhöjningen vid de omfattande stambytesrenoveringar som pågår i miljonprogramsbestånd över hela landet, gör dock att man kan skapa sig en aning ur den forskning som gjorts där. Bland annat finns en rapport från Hyresgästföreningen som visar att många boende inte klarar kostnadsökningen, och att särskilt kvinnor över 65 år, ensamstående med barn och stora barnfamiljer drabbas hårt.

Hur de fördrivna i Kiruna – villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster men också ägare av hyreshus och kontorsfastigheter – väljer att agera kan kommunen inte förutse.

För en viss del av befolkningen finns gruvjobben också kvar och det ligger i gruvbolagets intresse att säkra tillgången på den arbetskraft man behöver. Samtidigt är fly-in-fly-out, som veckopendling med spartanska boendelösningar på arbetsorten numer kallas, är en vanlig företeelse bland arbetare i mineralutvinning världen över och i dag knappast obekant heller i Malmfälten.

I slutänden är det faktiskt också, precis som vid stadens grundande, snarare gruvbolaget än kommunen som har musklerna som krävs för att påverka framtiden här. Så vad tänker bolaget? Man har otvivelaktigt uttalat stora ambitioner, som lätt kan skänka tillförsikt. Planerna innefattar bland annat uppförandet av nio kvarter i en ny stadskärna, liksom bostads- projekt i andra av deformationen oberörda delar av tätorten. Samtidigt måste man påpeka att det, sett över hela förloppets tid, funnits en hel del inkonsekvens kring vilken roll bolaget tänker sig ha och vilket ansvar man säger sig vilja ta. Precis som kommuner drivits att fungera mer som företag har gruvbolaget, som ägs av staten, pålagts att renodla sitt fokus till största möjliga avkastning. Att Lundbohm ville bygga en mönsterstad berodde på att förutsättningarna tycktes finnas för att arbetare skulle komma att befinna sig på den här geografiskt isolerade platsen för lång tid framöver. I dagens flygplatssamhälle är graden av samhällsansvar snarare en fråga underordnad hur man vårdar ett varumärke. När malmpriserna föll några år kring 2010-talets mitt uttryckte bolaget också en vilja att dra ner ambitionerna i riktning mot de av lag påtvingade kostnaderna.

För många lokalinvånare är det ett svårsmält faktum att stadens utsikter beror så mycket på bolagets allmosor. Avsaknaden av direkt återbäring från de enorma vinster som görs på platsen är en gammal träta i svenska kommuner präglade av resursutvinning. Utdelningarna till staten har i regel årligen legat på mångmiljardnivåer – pengar som i många andra länder skulle fonderats regionalt eller kommunalt, ofta med syfte att understödja differentiering av arbetsmarknaden. I Kiruna märks tydligt paradoxen när man tittar på faktorer som medelinkomst och arbetslöshet och sedan på den kraftiga nedrustningen av offentlig service, tydligast speglad i den successiva avvecklingen av sjukhuset med nedläggningen av BB 2001 som största dråpslag. Växer arbetspendlingen kring gruvindustrin i stadsrivningens kölvatten riskerar den diskrepansen förstärkas ytterligare i och med att även löneskatter då försvinner till andra kommuner.

I Kiruna måste nu likväl en uppsättning offentliga funktioner snabbt säkerställas genom nya byggnader. För kommunen innebär det en del långsiktiga kostnadsökningar, trots att gruvbolaget gått in med stöd utöver vad man är ålagda att betala enligt lag.

Som för att understryka känslan av risk kallade gruvbolaget, mitt i arbetet med den här artikeln, till en presskonferens där en drastisk nyhet presenterades: malmkroppen är betydligt mindre än tidigare beräknat. Man uttrycker förvisso att avsättningarna för finansiering redan är gjorda och att tillkännagivna åtaganden därmed ligger fast. Men det är svårt att komma ifrån att sådana besked kan få djupare konsekvenser. Även andra aktörers investeringsbedömningar och riskkalkyler påverkas rimligen av att bilden runt långsiktiga utsikter förändras.

Rakt öster om staden som rivs, i en djup dal mellan Haukivaaras östra sluttning, stadsdelen Lombolo och den mindre tätorten Tuolluvaara står ensamt nu kommunens nya stadshus tillsammans med det flyttade klocktornet. Omgivningen präglas av byggstängsel, uppgrävd mark och typisk nutida industriområdesbebyggelse. Mot nordväst syns på avstånd siluetten av Luossavaara samt Östermalms bebyggelse längs Haukivaara. Vyerna över fjällvärlden är dolda där bakom. Det påpekas ofta att platsen är kargare, och dess värsta belackare har redan gett den öknamnet dödens dal.

Den framtida stadskärna som tänks vara belägen här är i övrigt fortfarande imaginär. Visioner och planer har genom dialoger och arkitekttävlingar producerats i högt tempo de senaste åren, men man ligger efter tidsplanen. Svårigheten att få till kontrakt med byggbolag under den högkonjunktur som råder på marknaden i landet är den angivna orsaken.

Likväl framstår de olika parterna på ytan precis just nu, kanske mer än någonsin under förloppets gång, förhållandevis överens kring framtidsplanerna. Det beror kanske på kraften i att äntligen få stiga in i ett spår av den proaktiva visionen – i ett resultat av mödosam planering. Här står till slut en tidsenlig och storstilad byggnad i vilken vardagen fått träda in. En fysisk snarare än språklig kontrast till staden som rivs, men även till erfarenheten av gradvis stagnation. Vart människor ska ta vägen när deras tidigare livsmiljöer försvinner och hur kostsamt det kan tänkas bli för några eller alla inblandade. Det är i stunden fortfarande en fråga för spekulationer.

Kiruna Kommun 
Nationella snitt inom parantes.
Kommunbefolkning: 23 116 Tätortsbefolkning: 16 936 Kommunalskatt:34,43 kr (32,12 kr) Arbetslöshet: 4,6 % (6,6 %) Antal kommunanställda: 2 475. LKAB: Omsättning: 23,5 miljarder kronor Vinst: 6,3 miljarder kronor Antal an- ställda i Kiruna kommun: 2 175 Avsättning för samhällsomvandlingar*: 11 miljarder kronor Utbetalade medel för samhällsomvandlingar*: 6,8 miljarder kronor.

*Samhällsomvandling är LKAB:s begrepp för de inlösnings- och uppbyggnadsprocesser som sker i Kiruna och Malmberget/Gällivare. Summorna inkluderar båda platserna.

Tidigare publicerad i Tidningen Arkitektur nummer 8/2018.

Löftena visade sig vara luft värda

albyFör den som följde debatten om utförsäljningen av allmännyttan i Umeå under 2017 kan det vara värt att notera vad som hände i Stockholmsförorten Alby förra veckan.

2013 sålde en socialdemokratisk majoritet 1 300 allmännyttiga hyresrätter på Albyberget till riskkapitalisten Mikael Ahlström. Köparens löften var precis som i Umeå många och tydliga. Hans ägande av beståndet skulle vara långsiktigt; så långsiktigt att han sade att hans barn skulle ärva husen. Han skulle också bygga nyproduktion i närområdet. Och inga renoveringar med stora hyreshöjningar skulle genomföras. Köpesumman uppgick till 735 miljoner kronor.

Boende i området protesterade kraftfullt mot affären, framför allt under parollen ” Alby är inte till salu”. Likt senare här i Umeå startade de en namninsamling i ett försök att få till en folkomröstning. De fick in antalet som krävdes, men namnen underkändes av kommunen på grund av otydliga personuppgifter.

Något år efter försäljningen började emellertid farhågorna att besannas. I klang med nuvarande praxis i fastighetsbranschen började Mitt Alby renovera lägenheter vid utflyttning, med enorma hyreshöjningar som följd – tvärtemot löftena. Vad gäller nyproduktion i området hände emellertid ingenting.

Förra veckan kom alltså nästa nyhet. Mitt Alby säljer vidare beståndet till det kritiserade riskkapitalbolaget D. Carnegie med en vinst på cirka 700 miljoner gentemot priset som kommunen sålde för fem år tidigare. Så mycket för generationsöverskridande ägande, alltså.

I Umeå kan vi som bär samma farhågor bara hoppas att vi slipper se en liknande utveckling. Lärdomen förefaller dock vara tydlig. Utförsäljningarna är för den som har råd att köpa ett snabbt och riskfritt sätt att inkassera enorma vinster på boende och det allmännas bekostnad. Och löften som utfärdas när debatten går het är luft värda.

Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren på kultursidan den 11 april 2018

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren. 

Enögt om segregation

blandadeformer”Segregationen ökar när Umeå växer” gick det att läsa på nyhetsplats i tisdagens Västerbottens-Kuriren (16/1). Artikeln i fråga utgår från ny intressant forskning som i sin svenska beståndsdel genom Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings handelshögskola, mätt skillnader i inkomstklyftor mellan olika svenska kommuner. Där framkommer alltså att Umeå är bland de kommuner som idag har störst inkomstklyftor, och i och med detta också en tilltagande segregation.

I samband med reportaget tillfrågas så också lokala politiker hur segregation ska motverkas. Och som så ofta tidigare framhävs svaret vara ”blandade upplåtelseformer”, det vill säga: att bostadsområden ska innehålla såväl hyresrätter som bostadsrätter som till exempel radhus och villor.
Problemet är att metoden inte tycks fungera speciellt bra i verkligheten.

Att den är populär, så till den grad att det kring den råder närmast politiskt samförstånd i svenska kommuner, beror dock till stor del på att den faktiskt har fungerat.

Det som emellertid idag förbises är att de bostadsområden med blandade upplåtelseformer från rekordåren man studerar byggdes mot bakgrund av flera kraftfulla faktorer som sedan dess steg för steg politiskt har avvecklats, eller försvunnit av andra skäl. Omfattande statliga subventioner, långa tidsfrister på avbetalning av lån, en allmännytta som inte behövde verka på marknadsmässiga villkor och låga energipriser är några exempel på sådana faktorer.

Dessa gjorde nämligen att nyproducerade bostadsområden ofta var attraktiva för höginkomsttagare, men samtidigt prismässigt tillgängliga för de med låga inkomster.

Detsamma är alltså inte fallet idag. När metoden studerats (se t.ex. Rebecca von Sydows uppsats ”Social blandning och blandade upplåtelseformer”, 2013) visar sig föga förvånande att de som bosätter sig i 2000-talets nyproducerade bostadsområden, ovidkommande upplåtelseformerna, övervägande är personer med högre inkomster, och med etniskt svensk bakgrund. Det räcker med att titta på priserna såväl på nyproducerade bostadsrätter som på hyresrätter för att förstå varför.

Än mer intressant blir det när det kommer till idén om att bryta segregation i befintliga områden vilka domineras av billiga hyresrätter, genom att komplettera dessa med kilar av nyproducerade bostadsrätter, radhus och liknande.

Gentrifiering kallas det som ofta blir utfallet av denna slags förtätning. För när människor med högre inkomster flyttar in i nyproduktionen nästgårds låginkomsttagarna i det äldre beståndet och börjar sätta prägel på området med sina köpvanor och beteenden, öppnar detta spekulativt en investeringsmöjlighet för fastighets- och markägare att också förädla den äldre bebyggelsen. Detta leder tillslut till att låginkomsttagarna trängs bort av ombildningar, stigande hyror och övriga stigande utgifter i takt med att områdets attraktivitet ökar.

Ett ensidigt och enögt fokus på att blanda upplåtelseformer kan alltså, med dagens förutsättningar, paradoxalt nog i sig öka segregationen snarare än fungera som ett effektivt verktyg för att bekämpa densamma.


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren den 18/1-2018. 

Parodisk ensidighet i SVT

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 14.21.58Det är ett klassiskt misstag. En tes, en vinkel läggs upp för arbetet med ett reportage. Tid investeras, men i stället för att research och intervjuer successivt börjar underbygga tesen, visar sig verkligheten mer komplicerad än väntat. Ja, kanske till och med motstridig själva ansatsen. Att vid en senkommen insikt med en deadline vid horisonten byta ingång kan förefalla omöjligt, så i stället kör man på med tendentiösa grepp i hopp om att publiken inte ska genomskåda storyns skavanker.

Den här gången är det SVT:s Uppdrag granskning som begått misstaget ifråga. Det gäller det säsongsinledande reportage vars anspråk sagts vara att skildra den sjukvårdsstrid som pågått i några år i Region Västernorrland och vars kärna varit nedskärningarna som riktats mot Sollefteå sjukhus.

Själv har jag följt konflikten ifråga sedan hösten 2015. I sociala medier, genom intervjuer och en lång rad besök på demonstrationer, manifestationer och den sedan snart ett år ockuperade sjukhusfoajén på Sollefteå sjukhus.

Därmed har jag, likt många andra, också kunnat betrakta Uppdrag gransknings arbetsprocess kring frågan under det halvår den pågått. Att tesen varit att de rörelser som kämpar för Sollefteå sjukhus inte har rent mjöl i påsen har under arbetets gång framträtt som en illa bevarad hemlighet. Uppdrag granskning tycks ha letat med ljus och lykta just efter exempel som tillsammans ska ge belägg för att kampen i sin kärna utgör ett hot mot demokratin, genom att däri skulle finnas en återkommande och sanktionerad eller underblåst beståndsdel av hat, hot och trakasserier mot meningsmotståndare.

Under arbetets gång faller emellertid många spår, och kvar står journalisterna med ett hopkok av händelser som var för sig alla varit väl rapporterade i regionala medier, men utan en egentlig röd tråd som binder händelserna samman, ger dem tydlig relevans i sammanhanget eller pekar ansvar i en given riktning. Det blir kort sagt väldigt rörigt. Sollefteå kommun har under folkligt tryck betalat för plakat och pins som uttrycker stöd för sjukhusets existens vilket enligt en intervjuad förvaltningsjurist skulle vara olagligt – jag synar. En anställd på samma kommun har dömts för förtal riktat mot en Moderat regionpolitiker. En präst har i småsinthet hämnats en politiker som röstade för nedskärningen genom att inom sitt kyrkoarbete undandra en verksamhet stöd på några tusenlappar där politikern i fråga är verksam. En man har låtit hänga upp en skylt på sin tomt med en bild på landstingsrådet och texten VÅRD(S) LÖS.

Ett antal politiker berättar om spridda otrevligheter och rena hot de drabbats av under konfliktens gång. Kopplingen mellan dessa enskilda, i vissa fall oacceptabla, uttryck för missnöje och organiserade rörelser för sjukhusets bevarande saknas emellertid.

För att upprätthålla tesen är samtidigt en otrolig mängd centrala fakta som annars begripliggör konflikten, dess tilltagande polarisering och det höga tonläget, undangömda. Det handlar om brottet mot det vallöfte som många anser var bidragande till att Socialdemokraterna återtog makten 2014: Att tre fullvärdiga akutsjukhus skulle bevaras i länet. Det handlar om de återkommande skandaler som drabbat regionstyret under mandatperioden och hanteringen av dessa. Men det rör också det faktum att konflikten inte ensidigt kan beskrivas som en fråga om folket mot politikerna, eller ens Medelpad mot Ångermanland, utan likväl som en intern spricka i det maktbärande Socialdemokraterna.

Problemet med vinkeln, och informationsgallringen, blir smärtsamt uppenbar när reportaget ska redogöra för faktumet att ett antal politiker under mandatperioden lämnat sina stolar, och att ännu fler inte tänker ställa upp till omval.

För tittaren framstår det hela tvivellöst som ett resultat av anonyma hot från vänner till Sollefteå sjukhus. Verkligheten är nästan den motsatta. Flera av avhopparna är Socialdemokrater i Sollefteå och Ådalen som vid nedskärningsbesluten röstade emot sin egen partigrupps linje, och därefter frystes ut av sina partikamrater.

Av de som ännu inte hoppat men inte tänker ställa upp för omval, har ett antal i praktiken inte förtroende kvar från partiet att bli så. Ett tyngre vägande skäl som helt förbises när en så kraftig del av konfliktens dynamik ignoreras.

Förstå mig rätt. Problemet är alltså inte att Uppdrag granskning lyfter de händelser de lyfter. Det går utmärkt att belysa problemen med hat, hot och övertramp utan att göra våld på dess sammanhang och skapa ounderbyggd guilt by association. Problemet är som sagt vad de utelämnar, med vilken orsak och vad konsekvensen blir av detta. I stället för att lyckas granska effekterna av polarisering (re)producerar reportaget genom sin ensidighet i sig just polarisering.
Det hela blir närmast parodiskt i programmets slutscen.

Där ställs fyra gräsrotsaktivister till svars för en serie händelser de på inget sätt bär ansvar för, och för vilka det är svårbegripligt hur de skulle kunna ingripit mot. Bevisen – sambandet mellan de enskilda händelserna och rörelsen de ska företräda – saknas. Men Janne Josefsson kör på. Tesen ska i mål, om så med en serie utan dess like missriktade sparkar.