Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

En kupp har precis genomförts i Umeå

Under måndagen fattade Bostadens styrelse, Umeå kommunföretag och kommunstyrelsen i tur och ordning beslut om att sälja 1 600 allmännyttiga hyresrätter på Carlshem och Mariehem till en summa på över 1 miljard kronor. Vad som var på gång fick vi medborgare i grova drag veta via en läcka till Västerbotten-Kuriren.

Men det var inte planen. Idén från styrande socialdemokrater var i stället att vi skulle höra talas om detta först genom en presskonferens på måndagen vid 11-snåret. Det vill säga, efter att besluten var fattade – parallellt med att de förberedda utskicken till hyresgästerna rörande att de nu ska byta värd till Heimstaden landade i brevinkasten. Och bara en vecka innan beslutet ska godkännas av kommunfullmäktige, varpå affären formellt kan fullbordas under semestern.

Det här är att beskriva som en kupp såtillvida att en politisk majoritet inte har sökt och vunnit ett representativt mandat för en sådan affär. Endast en tredjedel av partierna i fullmäktige har aviserat sig vara för något sådant offentligt, och inget av de partierna ingår i kommunstyret.

Det hör till saken att det under valrörelsen hösten 2014 spreds rykten om att något sådant här skulle kunna vara på väg att ske. Socialdemokraterna avfärdade det då med brösttoner. Man hade minsann inga planer eller intentioner på att sälja allmännytta, sades det. Således dog debatten om sakfrågan ut. Vi medborgare, som i de flesta fall har ett jobb eller en skola att gå till och barn att ta hand om har inte tid att föra hypotetiska diskussioner. Skulle vi göra det mot en sådan bakgrund skulle vi närmast framstå som konspirationsteoretiker.

Man kan som politiker försöka upprepa hur många gånger som helst att man bakom lyckta dörrar sysslat med överläggningar och vägt alternativ. Upprepandet förändrar emellertid inte att det här inte är värdigt en demokrati.

Vad som inte heller är värdigt en demokrati är ett kommunalråd som i efterhand försöker legitimera kuppen och hemlighetsmakeriet med att demokratin i sig – protester, debatt, chansen för de drabbade att yttra sig – skulle vara skadlig för affärerna.

Jag tycker att man seriöst ska fråga sig om ett kommunalråd har legitimitet att över huvud taget sitta kvar som hela lokalbefolkningens yttersta representant med den hållningen. Argumentationen, som nu till slut börjar träda i ljuset, är i övrigt förvirrande och präglad av desinformation.

Det sägs till exempel att man kan garantera hyresgästerna att köparna ska fortsätta förvalta lägenheterna i Bostadens anda, trots att det är ett faktum att säljaren inte formellt kan ställa några sådana långsiktiga krav kring de fastigheter man har sålt.

Det sägs också att hyresgästerna inte behöver oroa sig för standardhöjande renoveringar med enorma hyreshöjningar som följd, något som vi har sett bli allt vanligare i framför allt privatägda områden byggda under miljonprogrammet. Ett märkligt påstående, då husen som säljs snart står inför ett stambyte, och Bostaden i samma andetag motiverar försäljningen just med de enorma kostnaderna för sagda renovering. Varför skulle en privat köpare, som endast har ett vinstintresse att se till, ta större socialt ansvar än en allmännytta vars verksamhet utgår från politiska ägardirektiv och styrdokument som kräver att man tar just socialt ansvar? Det är en helt kontrafaktisk argumentation.

På måndag ska fullmäktige fatta beslut i frågan om att sälja bland annat Carlshem. Det bostadsområde där jag har växt upp och har bott i sammanlagt 17 år. Där mina föräldrar än i dag bor, liksom många av mina vänner och så klart alla gamla grannar. Ett område som mer än någon annan plats är ”hemma” för mig.

Vad jag önskar i dag är åtminstone, oavsett åsikt i sakfrågan, att fullmäktigeledamöterna på måndag rannsakar sig själva och yrkar på en återremiss. Det vore en seger för demokratin, som skulle skapa i alla fall ett litet andrum för debatt och konsekvensanalys innan beslutet blir definitivt. Och om den tilltänkta köparen inte kan vänta ytterligare någon månad på att få papperen underskrivna är väl det i sig ett tecken på att de inte är en seriös aktör som vi vill se förvalta bostäder i vår stad. Eller hur?


Ursprungligen publicerad den 14 juni 2017 på ledarsidan i ETC Umeå.