Bland skogsdungar, gula villor & allhus i Umeå 1972–1990


Den här texten är ursprungligen publicerad som ett kapitel (s.163-174) i antologin Ockuperat! : svenska husockupationer från 1968 till 2018 (Red: Dominika V. Polanska & Mathias Wåg) utgiven av Verbal Förlag 2019. Boken i sin helhet går att köpa här.

Umeås radikala historia är full av hyresstrejker, stadsdelsmotstånd och mark- och husockupationer. Erik Persson guidar genom kamper om boende, rätten till föreningslokaler och självbestämmande samt, mer generellt – om rätten till staden.

På Gluntens väg, i ett snötäckt Umeå vintern 1972, har trapphus kilats igen med cyklar och skrot. På bottenplan är det knökfullt av människor sittande på golvet. Poliser med skällande hundar sliter i och klättrar över kropparna för att ta sig fram med metallsågarna. Dagen utgör kulmen på en flera månader lång hyresstrejk som pågår i kommunala SUSB:s bestånd av studentbostäder, mot en hyreshöjning på åtta procent. Hundratals studenter har deponerat sina hyror och samlats under baneret ”Hyreskampsfronten”. Organisationen är i sig en mylla av radikaliserade studenter, inte sällan med anknytning till de små vänstergrupper som vuxit fram kring skiftet mellan 1960- och 70-tal. Clarté. KFML. En annan hyresstrejk, med betydligt svagare deltagande, har genomförts året innan mot ännu större hyreshöjningar, men den avslutades i taktisk reträtt. 

Den här dagen har ingen sådan reträtt ägt rum. De boende i det blockerade huset anser sig inte vara ockupanter, i och med hyresdeponeringen, men ägarna tycker annorlunda. Därmed är polisaktionen och vräkningarna nu ett faktum. Strejken slutar, trots att den utgör den största i sitt slag sedan 1930-talet, i nederlag. Men Hyreskampsfronten lever kvar in på 1990-talet och erfarenheten ska få betydelse i Umeå för lång tid därefter.

Mars, 1977. På Ålidhem i Umeå, ett miljonprogramsområde bestående nästan uteslutande av hus i rödbrunt tegel, börjar en grupp barn kasta snöbollar och skrika åt de arbetare som just ska börja avverka en skogsdunge i områdets centrum. Arbetarna lämnar platsen men barnen stannar kvar. Under det kommande dygnet ansluter barnens föräldrar och allt fler vuxna ockuperar snart den lilla skogsytan. 

Det är en skola som ska byggas på platsen. De boende vill emellertid se en alternativ placering, några hundra meter bort. Många har känslomässiga skäl till att dungen, som den i folkmun kommer att kallas, ska finnas kvar. Den utgör enligt dem en grön oas där barn ofta leker, i direkt närhet till bostäder och daghem i ett annars tätbebyggt, urbant område. Kritikerna till skövlingen målar bilden av en modern stad som tappat kontakten med det mänskliga perspektivet. En stadsutveckling som bygger stenöknar. Enligt andra är dungen snarare en ”piss-skog”.

Dungenockupationen pågår under några intensiva veckor den våren. På stormöten räknas antalet deltagare till 1 500 personer. I en demonstration genom stadsdelen vandrar nära 4 000, lite mer än hälften av stadsdelens antal boende. I medierna pratas det om inresta proffsdemonstranter från södra Sverige. I praktiken är Dungenockupationen ett skolboksexempel på ett väl förankrat stadsdelsmotstånd som framför allt handlar om invånarnas vilja att direkt besluta över frågor som rörde deras vardag. 

Det handlar om ”rätten till staden”, så som Henri Lefebvre formulerat tanken i essän Le Droit á la ville, 1968. I insändare beskriver boende på Ålidhem hur hela stadsdelen har levt upp. Hur invånare binds samman genom den kamp de för tillsammans. Hur alla plötsligt hälsar på varandra på gatan och hur främlingar stannar till och börjar småprata. 

Från politikerhåll spelar dessa berättelser emellertid föga roll. ”Ett beslut är ett beslut.” Dungen ska bort och skolan byggas just där. I mitten av april har poliser mobiliserats från hela Norrland, nära 300 till antalet, för att häva ockupationen. Det som följer är ett tämligen hårt slag, med många skadade och gripna. Händelsen skrivs in i den lokala historien som ‹”Kravallerna på Ålidhem”, eller ”Dungenkravallerna”. 
Slaget om dungen handlar förvisso inte om en ockupation av en fastighet utan snarare om det offentliga rummet, om allmänningen. Men man ämnar sammanfatta Umeås historia av husockupationer är det nära nog omöjligt att bortse från detta slag och de erfarenheter av militant stadskamp som skapades där, för att sedan spridas till nya generationer under följande årtionden. 

Moritzska huset & den militanta schackklubben
Umeås första dokumenterade husockupation sker i direkt anslutning till händelserna på Ålidhem våren 1977. Inspirerade av det folkliga men förhållandevis militanta tillvägagångssättet bestämmer sig en liten schackklubb med namnet Rockaden bara dagen efter Dungenkravallerna för att ockupera sin lokal. Schackklubben har utan i princip någon uppsägningstid blivit vräkta från sina lokaler i Moritzska huset. De har istället blivit erbjudna en mindre, men enligt dem själva sämre belägen lokal. Den 16 april 1977 ockuperar ett 20-tal medlemmar lokalen i protest mot vräkningen. Det dröjer knappt ett dygn innan polis och socialförvaltning dyker upp och handgripligen släpar schackspelarna ur lokalen. Man vill uttryckligen inte riskera att ockupanterna får tid att åstadkomma samma upptrappning som vid de just avslutade händelserna kring dungen. En kort första husockupation i Umeå lider därmed ett hastigt nederlag.

Allaktivitetshusockupationen 1982
Det har hunnit bli 1980-tal och fem år har passerat sedan kravallerna när en grupp ungdomar i september 1982 går in i en gammal trävilla i centrala Umeå. Hela kvarteret är inlöst och ställt i förfall i väntan på rivning. Där ska ges plats åt ett stort parkeringshus kallat ”Nanna” efter kvarterets namn. Många Umebor är negativa till bygget, som innebär att ännu fler klassiska gamla Umekåkar trängs undan i den rivningsvåg som följt den modernisering av innerstaden som börjat under 1960-talet och ännu fortsätter på 80-talet. 

Men det är delvis något helt annat som är huvudskälet till att en gammal ödekåk för första gången ockuperas på detta vis i Umeå. På ungdomsgårdarna har den numera ganska ökända Hasselapedagogiken blivit allt populärare bland fritidsledarna. Hassela [Solidaritet] har i samklang med tidens stora antidrogkampanjer fått fäste i Umeås 1970-talsvänster, som fokuserat på att få inflytande över ungdomsgårdarna snarare än att skapa egna fristående mötesplatser. 

Från början var Hassela en rörelse, närstående den svenska arbetarrörelsen, med fäste i byn i Hälsingland med samma namn. Rörelsen var främst känd för att peka ut narkotikan som orsak till en rad samhällsproblem, vilket föranledde nyutvecklingen av en pedagogik kring det gamla statsidealet om att uppfostra ”goda samhällsmedborgare”. I den ram som fritidsledarna satte upp utifrån sin inspiration från Hasselarörelsen blev de subkulturella i allmänhet och punkare i synnerhet en problematisk grupp. 

Bland punkarna är alltså, år 1982, fritidsgårdarna med sina Hasselainspirerade fritidsledare en plats som föraktas. Istället drömmer man om ett eget ställe, ett ställe där man bestämmer själv. Det är i giftermålet mellan denna grupp punkare och en mer organiserad, främst trotskistisk vänster, som grunden läggs för att den gamla trävillan i kvarteret Nanna en dag i september 1982 förklaras ockuperad. 

Det som kom att kallas allhusgruppen i och med själva ockupationen har dock delvis även tidigare, då under namnet Kulturföreningen Revolt, genomfört en rad mer eller mindre spektakulära aktioner i Umeå. Bland annat en gatuteater av Kejsarens nya kläder under ett kungabesök i staden. Kejsaren i fråga saknade självklart kläder och blev sedermera gripen för förargelseväckande beteende. Aktionen placerade Revolt i Umebornas kollektiva minne under många år. 

Mellan 30 och 50 personer deltar aktivt i ockupationen. De fixar i ordning lokalerna, arrangerar spelningar och övernattar i skift. Under vissa arrangemang är över 100 personer i huset. Kalle, som bara är tolv år vid tidpunkten för ockupationen, berättar att raggarna åkte omkring utanför på nätterna och skrek. Ibland stod de och bankade på väggarna och det hände till och med att de slog sönder fönstren. Kalle sover med en morakniv i sovsäcken de gånger han övernattar i huset. 

Polisen stryker samtidigt omkring i krokarna, men kan inte gå in i huset så länge kommunen, som äger den inlösta fastigheten, inte polisanmäler ockupanterna för olaga intrång. Målet med allhusockupationen är att få ett hus där alla som känner sig undantryckta i samhället ska få plats och inflytande. Ett direktdemokratiskt brukarstyrt hus för och av punkarna, den nya vänstern och övriga alternativgrupper. 

Även missbrukare och andra utsatta grupper får delta i huset så länge alkohol och droger inte brukas i själva lokalen. Mediernas reaktion på ockupationen är i grunden positiv. ”Allaktivitetshuset sjuder av liv”, lyder rubriken på ett reportage i Västerbottens-Kuriren. En annan dag slår tidningen upp en artikel under rubriken ”Jag har aldrig varit så lycklig”. Allhusockupanterna har även sin egen media i form av tidningen Ockupant, där man berättar hur ockupationen fungerar och vilka aktiviteter som äger rum. Det ska dröja ganska precis tre månader innan ockupationen av den gamla träkåken på Nanna avslutas. Kommunen vill bygga sitt parkeringshus och är redo att förhandla med ockupanterna.

Marco, en annan ockupant, beskriver förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett försök att å ena sidan visa förståelse för behovet, å andra sidan inordna ockupanterna i de byråkratiska och konventionella strukturerna i syfte att inte förvärra konflikten med den ganska starka vänster-  och alternativrörelse som existerade i Umeå vid denna tidpunkt. 

Men ockupanterna har också själva sakta men säkert blivit uttröttade. Kalendern visade december månad, med allt vad det innebär att vistas i en rivningskåk utan ordentlig värme i norra Sverige. Till slut får ockupanterna en fast ersättningslokal en bit från centrum i det som idag är Konstnärligt campus, i stadsdelen Öst på stan. Det är en i mångt och mycket öppen lagerlokal som är svår att använda för de visioner om replokaler, spellokaler, mötesrum och syateljéer som spånats fram inom Allhusgruppen. 

I takt med tiden går därför luften ur rörelsen. Bredden börjar försvinna och man blir alltmer en konventionell förening bland många. Lokalen finns kvar i några år, mest som spellokal, men läggs till slut ner i slutet av 1980-talet. Det ockuperade allhuset rivs så gott som omedelbart efter att ockupanterna lämnat platsen. Dagen efter står många i högen av bråte och snö för att samla ihop de ägodelar som blivit kvar. 

1987 öppnas samtidigt en ny kommunal ungdomsgård i Umeå Folkets hus gamla fastighet. Den får namnet Galaxen, och tar ett ökat brukarinflytande som sin utgångspunkt.

Gula villan” – ockupation för ett kvinnohus
Parallellt med skogsdungeockupationer och allhusaktivism har i slutet av 1970-talet en stark kvinnorörelse vuxit fram i Umeå. Aktivisterna har till en början samlats kring Grupp 8:s lokal i det gamla kårhuset, men de vräks och rörelsen blir utan en gemensam knytpunkt. 1980 bildas med den utgångspunkten en kvinnohusförening för att bland annat inleda förhandlingar med kommunen om att öppna ett kvinnohus efter inspiration från Stockholm och Göteborg. Där har liknande lokaler redan kommit till stånd. 

Allhusockupationen har avslutats med vinterns inträde och just när snön börjat smälta bestämmer sig ett 20-tal kvinnohusaktivister för att gå från ord till handling. Det är april 1983 när ”Gula villan” i centrala Umeå ockuperas för att visa på behovet av ett kvinnohus. I boken Tusen systrar ställde krav – Minnen från 70-talets kvinnokamp beskriver Kerstin Norlander (2010) ockupationen. 

Norlander förklarar att beslutet att ockupera inte tedde sig speciellt kontroversiellt. Många hade varit aktiva i både hyresstrejken och Dungenockupationen och det faktum att allhusockupationen just hade ägt rum gav legitimitet till mer militanta politiska metoder. Tanken är att ockupationen av Gula villan ska vara temporär och avslutas efter en helg. Många av de aktiva har barn hemmavid, andra arbetar. Syftet är snarare att ge luft under vingarna åt kvinnohusdebatten än att etablera en varaktig mötesplats i det tagna huset.

Precis som det hus allhusockupanterna intog står Gula villan öde i väntan på rivning. I fullmäktige pågår en debatt om huruvida den ska bevaras eller inte. När ockupationen väl inleds skriver de lokala medierna om huset och ockupanternas syfte. De åter positivt vinklade reportagen får många utanför kärngruppen att ansluta och plötsligt förändras både sammansättningen av aktivister och själva syftet med ockupationen. Vid ett stormöte beslutas nu att huset inte ska släppas, som tanken var från början, utan ockuperas på obestämd tid. 

Ockupationen av Gula villan pågår hela våren och en bra bit in på sommaren. Ockupanterna turas om att sova över, ordnar olika aktiviteter, kafé i trädgården på tisdagarna, öppet hus på lördagar, presskonferenser och direktdemokratiska stormöten varje onsdag för att fatta viktiga beslut. 

Ockupationen är helt kvinnoseparatistisk i enlighet med det målgruppen har om ett kvinnohus. Kerstin Norlander skildrar hur en helt ny generation feminister skolas i den gamla träkåken under de här månaderna. En sak som går igen från berättelserna om Allhusockupationen är problemen med och trakasserierna från de lokala raggarna. Även under ockupationen av Gula villan är de mer eller mindre ständigt närvarande för att skrämma ockupanter. Men denna gång tycks det dessutom uppstå en typ av ”folksport” bland andra män i grupp som, framför allt efter besök på närliggande festlokaler, drar sig till huset för att klättra på brandstegar, skrika och rycka i dörrar. En morgon upptäcker ockupanterna att någon klottrat ordet ”snopphatare” på huset.  

Samtidigt pågår en hätsk debatt i media. Den handlar inte mycket om sakfrågan, det vill säga om bristen på ett kvinnohus och om fristäder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Istället handlar debatten om gränslandet som ockupationer ofta rör sig i, med uppenbara lagbrott som ställs i relation till moraliska dilemman – helgar ändamålen medlen? Borde inte dessa kvinnor, som trots allt var akademiker och arbetare snarare än gatans lösa hästar, veta bättre än att ockupera hus? 
Den 20 juli går polisen in i Gula villan för att verkställa en vräkning. De har likt vid Dungen kallats in från annan ort, då lokala poliser ordervägrar i sympati med kvinnohusfrågan. Tre månader har passerat av gemenskap och kamp som av Norlander och Larsson beskrivs som oerhört betydande för kvinnorörelsen i Umeå. Med de pengar som samlats in under ockupationen lyckas kvinnohusföreningen senare också hyra en lokal och till slut får Umeå sitt kvinnohus. En än idag självklar institution i staden. Ockupationen lämnar också ett spår efter sig där framför allt frågan om mäns våld mot kvinnor får ett betydligt större och mer bestående utrymme.

Rivningen av biografen Odeon och höghushotell i Umeå
1980-talet har övergått till 90-tal när Umeås miljögrupp och de lokala punkarna börjar hålla möten om den stundande rivningen av biografen Odeon. Biografen är i princip det enda funkishuset i centrala Umeå, uppfört 1938 och beläget längs Storgatan. Det är också nästan just på denna plats som den stora stadsbranden 1888 startade, vid vilken stora delar av Umeå brann ner till grunden.

Odeon är i första hand en biograf, men på innergården huserade länge en populär biljardhall. Under 1980-talet hade en fastighetsägare vid namn Eric Modig börjat spekulera i tomten för ett planerat höghushotellbygge, senare döpt till ”Plaza”. Debatten kring en eventuell rivning av den gamla biografen går länge het och många umebor är engagerade i frågan, bland annat genom en namninsamling för att ”bevara stadssiluetten”. Över 9 000 underskrifter samlas in i protest. 1990 beslutar kommunen att ge bygglov åt höghushotellet, i strid med den egna översiktsplanen, vilket därmed förseglar Odeons öde. 

Att Odeon ockuperas sommaren 1990 kan ses som en sammanlänkning mellan de lokala punkarnas och alternativgruppernas kvarvarande behov av mötesplatser, samt Miljögruppens stadsplaneringskritiska engagemang mot den fortsatta omdaningen av innerstaden. Ockupationen av Odeon sker via ett tillståndsgivet kulturarrangemang som övergår i ockupation genom ett uttalande från scenen vid arrangemangets slut. 

I det nu ockuperade Odeon arrangerar punkarna spelningar samtidigt som Miljögruppen främst engagerar sig i den politiska frågan om lokalens bevarande och den generella diskussionen om stadsutvecklingen. Efter några veckor avslutas ockupationen, som i media beskrivs som en stökig historia. Kalle, som var med i allhusockupationen som 12-åring, beskriver skälet att lämna som att det finns en allmän känsla bland punkarna att man bara kan ta ett nytt hus istället, och att Odeon i sig inte hade något större egenvärde för dem. Enligt andra pågår ockupationen in på sista dagen inför rivningen. 

Hur som helst rivs till slut den gamla biografen och det moderna Hotell Plaza med fjorton våningar, numera Scandic, byggs som planerat. Punkarna å sin sida hyr istället en gammal lokal på Haga i Umeå och startar klubben Raw Power, som drivs ett antal år innan polisen stänger ner den. 

Strax efter hotellets invigning 1992 genomförs en symbolisk ockupation i hotellfoajén av olika grupper i det alternativa kulturlivet med ännu ett krav på ett brukarstyrt allhus. Dagen efter går hotellchefen ut i lokal media och säger: ”Jag har förståelse för ungdomarnas krav”. En händelse som ska upprepa sig nästan två årtionden senare under ockupationsvågen 2008–2009.

Cykler av stadsmotstånd i skuggan av stadsomvandlingarna
När man sammanfattar husockupationer och kringliggande händelser mellan tidigt 1970-tal och fram till 1990-talets början är det relativt enkelt att identifiera en röd tråd, där händelser legitimerar nya former av motstånd, sprider praktiker och fortplantar sig över generationsgränser. Erfarenheterna från det tidiga 1970-talets hyresstrejk och medföljande bostadsockupationer flyter över i Dungenockupationen och vidare in i 1980-talets mer punkiga husockupationer. Strategier, mediedramaturgi och politikernas reaktioner går igen, år efter år. Och trots det relativt stora tidsrummet tycks vissa uttalanden närmast tidlösa när de återkommer som reaktion på att nya generationer upprepar de äldres krav. 

Under denna tid följer också en allt tydligare polarisering stadskamperna och ockupationerna, främst i den mediala debatten. Det är en polarisering som uppstår mellan ”det nya” och ”det gamla” Umeå i mötet mellan den radikala vänster som uppstår i och med 1968-vågen kring det nya universitetet, och de grupper som fostrats i det tidigare frireligiösa, borgerliga och militära Umeå. De flesta av Umeås husockupationer och andra former av stadskampsorienterade protester går att härleda till det faktum att Umeå likt andra städer från och med 1960-talet genomgår en omfattande stadsomvandling. Efter universitetets etablering påbörjade den västerbottniska småstaden en snabb expansion. Det kom att innebära flera stora rivningsvågor, i vilka stora delar av den gamla småskaliga stadsbebyggelsen med pittoreska träkåkskvarter fick ge vika. 

Ur denna utvecklingsiver, som i viss mån fortfarande pågår i den ständigt växande staden, föddes många av de kritiska rörelser som försökte styra planerna i en annan riktning. Det handlade sällan om ett konserverande, utvecklingsfientligt motstånd, utan snarare om hur utvecklingen kunde ske på ett sätt som tillgodosåg olika behov av mötesplatser, allmänningar och drägliga bostadsförhållanden.

Källor i text:

  • Lefebvre, Henri – Staden som rättighet (Originaltitel: La Droit á la ville, Paris 1968). I svensk översättning av Peter Einarsson. Bokomotiv förlag, 1983.
  • Norlander, Kerstin & Larsson, Kristina (ed.) – Kvinnohus nu!: dagbok från kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2017
  • Norlander, Kerstin – Systerskap i Gula villan: Om kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Ingår s. 229-240 i antologin: Tusen systrar ställde krav: Minnen från 70-talets kvinnokamp / [ed] Ingrid Sillén, et. al., Stockholm: Migra Förlag , 2010
  • Persson, Erik – Innan Stenöknen, en oas. 2014-04-04. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Persson, Erik – En sommar av systerskap. 2014-04-25. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Rosin, Björn Erik – Hyresstrejken i Umeå. Tidskriften Västerbotten nr 1/2010, Tema: Det röda Umeå, s 13-21. Västerbottens Museum, ISSN 0346-4938

Intervjuer:
– Marco, f.d allhusockupant 1982. Intervjuad 2011.
– Kalle, f.d allhusockupant 1982 samt Odeonockupant 1990, intervjuad 2011.

Tidigare jag skrivet om händelser nämnda i texten:

Övrigt jag skrivit om husockupationer i Umeå:


Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Innan stenöknen – en oas

dungen

UMEÅ. Marken är fortfarande relativt snötäckt denna dag i slutet av mars, när två ungar kommer ut från fritidsgården vid Ålidhems centrum. De blir bestörta när de ser att arbeta­re börjat såga ner träden i den skogsdunge som ligger just där – mitt i det nybyggda miljon­programsområdet. ”Sluta såga ner våra klätterträd” skriker de samtidigt som arbetarna överö­ses med snöbollar. En av arbe­tarna kan inte behålla lugnet utan ger sig på en 13-­årig pojke.

Dagen efter har ryktet spridit sig. Skogsdungen ska bort för att lämna plats åt en högstadie­skola. Ett par hundra barn och ungdomar har samlats på plat­sen när arbetarna återvänder för att fortsätta avverkningen. Av de redan nerhuggna träden har de byggt barrikader, fast beslutade att ockupera platsen. Samtidigt går telefonerna var­ma mellan lägenheterna i kvar­teren. Många har velat att sko­lan skulle byggas i ytterkanten av området så att dungen kunde bevaras, men dittills har främst ett antal idrotts-­, kvarters-­ och fritidsföreningar yttrat sig. Denna kväll, den 24 mars 1977, går 400 Ålidhemsbor i ett de­ monstrationståg sjungandes: ”Nu får det vara nog, vi vill ha kvar våran skog”.

Under dagarna som följer tar de­batten fart. Lokaltidningarna fylls till bredden med artiklar och insändare. Allt fler Ålid­hemsbor tycks ansluta sig till motståndet och dess idé om en alternativ skolplacering, samti­digt som dungenockupationen alltjämt fortsätter.

Den 30 mars går telefonked­jorna mellan husen än en gång. Ryktet har spridit sig att ett hundratal poliser börjat förbereda en rensning av dungen för att arbetet ska kunna fortsätta. De boende föregår dem. Tidigt på morgonen har hundratals personer samlats på platsen, polisen tvingas avstyra. Kom­munens politiker och tjänste­män börjar bli allt mer frustre­rade. I ett försök att, som man uttrycker det – ”stoppa buslivet i stadsdelen”, stänger man cent­rum under kvällar och helger. Stämningen piskas upp ytterli­gare.

Ännu ett demonstrationståg vandrar mellan husen i stadsdelen. Tidningarna är fortsatt proppade med insändare från boende. Den femte april skri­ver signaturen ”lycklig ocku­pant”:
”Lycka. Det är vad jag kän­ner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av ge­menskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har bör­jat heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare”.

En vecka senare anfaller polisen ockupanterna i dungen med fullt slagsmål som följd. Ett tret­tiotal personer grips och kra­vallstaket sätts upp runt områ­det.

Dagen efter följer den dittills största polisinsatsen i Norr­lands historia. Nästan 300 po­liser har kallats in från hela Norrlandskusten. ”Ju fler po­liser, desto mindre våld”, för­klarar ledningen för Väs­terbottens Folkblad.

De timmar som föl­jer ska gå till histo­rien som ”kravaller­na på Ålidhem”. Ett femtiotal grips, varav flera minderåriga. En polis får tänderna utslag­na i tumultet. Den flera veckor långa ockupationen av dungen, och kampen för boendeinflytan­de över stadsdelens utveckling har nått vägs ände. Avverkning­en kan återupptas.

Samma kväll går 5 000 perso­ner i ett demonstrationståg un­der slagord som ”Skogsprakt – inte polismakt”. Polisen och politikerna skjuter ansvaret för den våldsamma utveckling­en emellan sig. Det pratas om inresta yrkesdemonstranter som orsakat händelseutveck­lingen.

Dagens Nyheter ska en tid senare försöka reda ut vad det egent­ligen var som hän­de de där veckorna på Ålidhem. En opinions­undersökning visar att cir­ka 80 procent av invånarna var emot att dungen revs och före­ drog en alternativ placering av skolan. Bland de gripna under kravallerna visade sig 27 av 33 vara skrivna på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg. Av de som satt i den så kal­lade ”ockupationskommittén” som bildats på uppdrag av de boende vid ett stormöte med 1 500 deltagare just efter kra­vallerna hade majoriteten helt vanliga yrken. De var pappersbruksarbetare, förskollärare, vårdbiträde, sjuksköterska, ko­ pist, psykolog och så vidare.

När man i dag strosar mellan tegelstensbyggnaderna på det lummiga och skogsomringade Ålidhem, är det kanske svårt att förstå varför en hel stads­del reste sig mot avverkningen av en skogsdunge. Bilden av det nybyggda miljonprogrammets kala arkitektur med asfaltera­de innergårdar har tynat. Lika­ så de sociala problemen, som i alla fall delvis flyttats till andra stadsdelar. Ålidhems innergår­dar har blivit gröna lungor. Ofta framtvingade av de självständi­ga kvartersråd som växte fram i vart och vartannat kvarter ef­ter dungenockupationen. Till skolan, som till slut byggdes på platsen, sökte sig engagerade pedagoger just på grund av den debatt konflikten skapat. Det satsades resurser. När bostadsområdet Ersboda byggdes försökte i alla fall poli­tikerna förebygga en liknande utveckling genom att initiera boende långt tidigare i planer­ingsprocessen.

I dag står emellertid högsta­dieskolan med tegelväggar och blå träpaneler med brunvita moln, på Ålidhem, till stora delar tom. Verksamheten har se­dan några år flyttats till en ny­byggd F­9-skola på föredetta Kolbäcksskolans tomt vid Socionomparken. Ja, på ungefär den plats där Ålidhemsborna ville ha skolan när striden rasade under tidigvåren 1977.

——————
Ursprungligen publicerad som del 2 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren lördag 5 april 2014