Hyreshöjningarna ett strukturellt och systematiskt skurkbeteende

… … … … … …

Den 20/1–2020 går Petter Bergner på VK:s ledarsida till försvar för de hyreshöjande renoveringar som en fastighetsägare planerar genomföra på Mariehem i Umeå. Hyreshöjningar så kraftiga att flera boende, enligt egna utsagor, inte kommer att ha råd att bo kvar om de genomförs.

Tyvärr är de här hyresgästernas situation långt från unik.

Berättelser om boende som trängs bort från sina hem i samband med renoveringar i kåkar byggda under rekordåren har varit återkommande under hela 2010-talet. En ansenlig mängd forskning har samtidigt bedrivits kring situationen och undertecknad har själv sammanfattat bilden av de strukturella orsakerna, bland annat den 16/4-2019 på VK:s kultursidor.

Bergners försvarstal förhåller sig inte i någon högre grad till vår tids bostadspolitiska forskning i allmänhet, eller den om bortträngning vid renoveringar i synnerhet.

Han har också ”svårt att köpa bilden att Rikshem [fastighetsägaren] skulle vara en stor skurk i sammanhanget” och försöker måla en bild av bolaget som ansvarstagande liksom av planen som normal, nödvändig.

För att diskutera skurkaktigheten, normaliteten och nödvändigheten bör diskussionen börja med att reda ut vilka Rikshem är.

Rikshem bildades 2010, ägs av pensionsfonderna AMF och fjärde AP-fonden och är idag en av Sveriges största privata fastighetsägare.

Pensionsfonder låter för vissa seriöst och ansvarstagande. Den uppfattningen märktes inte minst i debatten om utförsäljningarna av Bostadens bestånd 2017 som Bergner berör i sin text. Då menade lokala politiker att köparen skulle anses pålitlig och långsiktig just för att pensionsfonder var majoritetsägare i bolaget – det var de inte! – utan att precisera riktigt varför. Jag vet inte om Bergner har sett Fredrik Gerttens hyllade dokumentärfilm PUSH, just nu tillgänglig på SVT Play, men de som har gjort det vet vid det här laget att verkligheten närmast är den motsatta. Gerttens spegling av 2010-talets aggressiva bortträngning av låginkomsttagare från hus och hem över hela den globala bostadsmarknaden blottlägger nämligen att de mest offensiva aktörerna är just pensionsfonder.

I fallet Rikshem så är det inte så att bolaget liksom bara råkar sitta på just fastigheter som de på Mariehemsvägen. Alltså, hus byggda under miljonprogrammet som allt för länge försummats i fråga om grundläggande underhåll. Det syns tvärtom helt centralt i bolagets affärsidé att köpa just sådana fastigheter. Där kan man nämligen passa på att genomföra hyreshöjande ingrepp i bostäderna i samband med fastighetsgenerella renoveringar med låg risk för att hyresgästerna kan bestrida höjningarna juridiskt. Enkel profit, för någon med omfattande kapital, vilket pensionsfonder har i form av de pengar man håller åt pensionsspararna i ett system som spararna inte kan lämna.

Tittar man på Mariehemsfallet som en liten bit av något strukturellt och systematiskt så ser man också det Bergner har svårt att se. Enkelt uttryckt: ett jävla skurkbeteende. Och vore det inte ett skurkbeteende skulle bolaget – och andra som verkar i samma anda – knappast ha några problem att förklara för hyresgäster, eller allmänheten för den delen, att en väsentlig del av affärsidén ser ut så här. För den som ägnat några minuter åt att ta del av berättelserna från boende på Mariehem så framgår det emellertid med största tydlighet att man just har stora problem att tala klarspråk.

Men, invänder kanske nu någon. Är inte problemet att de tidigare ägarna underlåtit underhållet? Som så ofta är svaret att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns mer och mindre smickrande skäl till försummat grundläggande underhåll i hyresfastigheter, och det mindre smickrande är också det närvaron av skurkbeteende.

Det vi sett är delvis två förlopp som sökt, och hittat, svagheter i lagarna och strukturerna för förvaltning och hyressättning. I det första förloppet finns aktörer som lärt sig att plocka ut precis så mycket vinst som det varit möjligt att komma undan med, ur den peng man förhandlat sig få av hyresgästen för löpande underhåll. I det andra, som vi i huvudsak ser nu, används bruksvärdessystemets bristande korrelation mellan poäng och kostnad i detaljer.

Vid det här laget kan det vara värt att fråga sig vilka de tidigare ägarna är på Mariehem. De som låtit husen förfalla till den grad att alternativet till de presenterade åtgärderna, enligt Rikshem själva, vore att riva kåkarna. Svaret är att husen haft fyra olika ägare de senaste årtiondena. Men ett av de bolag som under längst tid förvaltat beståndet råkar faktiskt vara ett annat numera nedlagt fastighetsbolag som ägdes av – cynikern gissade rätt – AP-fonder. Det har faktiskt till och med funnits en hel del tunga namn på Rikshem med bakgrund i det bolaget.

Tyvärr är Petter Bergners framställan fortfarande en ack så vanlig bild av vår tids bostadsmarknad. Det är en bild där praxis helt får definiera förväntningar. En bild där aktörer framstår som nobla genom att säga ”vi hade kunnat vara ännu skurkaktigare om vi velat”. Det är den förment faktaresistenta nyliberala ortodoxin, förevigad i Margret Thatchers bevingade citat ”There is no alternative”, dogmer maskerade i den goda tonens retorik.

Jag tänker att man bör överväga tanken på att det som sker med svenska miljonprogramsfastigheter i vår tid kan betraktas som en situation i avdelningen juridiskt legaliserad, moralisk skurkaktighet.

Inte minst bör man det i ljuset av den omfattande empiri som talar för att de senaste årtiondenas marknadsorienterade, avregleringsfokuserade utveckling på bostadsmarknaden så fullständigt misslyckats att uppfylla målen. Det går inte att blunda för faktum som att Sverige idag har i princip den högsta privata skuldsättningen i OECD och svår bostadsbrist, i synnerhet på billiga bostäder, med en ständigt accelererande fördyring av det kvarvarande billigaste beståndet. Vi vet att överklagande grannar och byggnadsarbetares löner inte är problemet här.

Som så många gånger tidigare så handlar det inte om naturlagar, utan om politik. Det här är konsekvensen av en allmännytta som förbjudits att vara icke-vinstdrivande och normerande. Det är konsekvensen av en politik som drivit folk från hyrande till ägande, explicit utvecklad för att bryta ner bred solidaritet – den idéutvecklingen och dess genomförande i USA i mitten av 1900-talet har beskrivits av bland andra David Harvey. Det är konsekvenserna av 1990-talets metoder för att sänka statsskuld och tämja inflation som gjort att Sverige haft de snabbast växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i den utvecklande världen.

I Fredrik Gerttens dokumentär PUSH lovar borgmästare i metropoler som Barcelona, London och New York City att ta strid mot utvecklingen på fastighetsmarknaden. FN:s rapportör resonerar kring möjligheten för fondspararna att kräva moraliska kodex i frågor om bortträngning för fondernas placeringar. Så vad är det som fått både borgmästarna och rapportören att fundera? Det är berättelser och protester precis som de som nu syns och hörs från Mariehem.

I Umeå, en småstad i periferin, finns en historia av att lyfta berättelsen om framsynta invånare som förklaring för stadens relativa framgångar. Om småstadens politiker och ledarskribenter tror på den berättelsen, så är det här onekligen en fråga där det är dags att utmana 1990-talets dogmer, lyfta blicken, och lyssna in diskussionen i omvärlden.



Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren, 2019-01-21.

Bland skogsdungar, gula villor & allhus i Umeå 1972–1990


Den här texten är ursprungligen publicerad som ett kapitel (s.163-174) i antologin Ockuperat! : svenska husockupationer från 1968 till 2018 (Red: Dominika V. Polanska & Mathias Wåg) utgiven av Verbal Förlag 2019. Boken i sin helhet går att köpa här.

Umeås radikala historia är full av hyresstrejker, stadsdelsmotstånd och mark- och husockupationer. Erik Persson guidar genom kamper om boende, rätten till föreningslokaler och självbestämmande samt, mer generellt – om rätten till staden.

På Gluntens väg, i ett snötäckt Umeå vintern 1972, har trapphus kilats igen med cyklar och skrot. På bottenplan är det knökfullt av människor sittande på golvet. Poliser med skällande hundar sliter i och klättrar över kropparna för att ta sig fram med metallsågarna. Dagen utgör kulmen på en flera månader lång hyresstrejk som pågår i kommunala SUSB:s bestånd av studentbostäder, mot en hyreshöjning på åtta procent. Hundratals studenter har deponerat sina hyror och samlats under baneret ”Hyreskampsfronten”. Organisationen är i sig en mylla av radikaliserade studenter, inte sällan med anknytning till de små vänstergrupper som vuxit fram kring skiftet mellan 1960- och 70-tal. Clarté. KFML. En annan hyresstrejk, med betydligt svagare deltagande, har genomförts året innan mot ännu större hyreshöjningar, men den avslutades i taktisk reträtt. 

Den här dagen har ingen sådan reträtt ägt rum. De boende i det blockerade huset anser sig inte vara ockupanter, i och med hyresdeponeringen, men ägarna tycker annorlunda. Därmed är polisaktionen och vräkningarna nu ett faktum. Strejken slutar, trots att den utgör den största i sitt slag sedan 1930-talet, i nederlag. Men Hyreskampsfronten lever kvar in på 1990-talet och erfarenheten ska få betydelse i Umeå för lång tid därefter.

Mars, 1977. På Ålidhem i Umeå, ett miljonprogramsområde bestående nästan uteslutande av hus i rödbrunt tegel, börjar en grupp barn kasta snöbollar och skrika åt de arbetare som just ska börja avverka en skogsdunge i områdets centrum. Arbetarna lämnar platsen men barnen stannar kvar. Under det kommande dygnet ansluter barnens föräldrar och allt fler vuxna ockuperar snart den lilla skogsytan. 

Det är en skola som ska byggas på platsen. De boende vill emellertid se en alternativ placering, några hundra meter bort. Många har känslomässiga skäl till att dungen, som den i folkmun kommer att kallas, ska finnas kvar. Den utgör enligt dem en grön oas där barn ofta leker, i direkt närhet till bostäder och daghem i ett annars tätbebyggt, urbant område. Kritikerna till skövlingen målar bilden av en modern stad som tappat kontakten med det mänskliga perspektivet. En stadsutveckling som bygger stenöknar. Enligt andra är dungen snarare en ”piss-skog”.

Dungenockupationen pågår under några intensiva veckor den våren. På stormöten räknas antalet deltagare till 1 500 personer. I en demonstration genom stadsdelen vandrar nära 4 000, lite mer än hälften av stadsdelens antal boende. I medierna pratas det om inresta proffsdemonstranter från södra Sverige. I praktiken är Dungenockupationen ett skolboksexempel på ett väl förankrat stadsdelsmotstånd som framför allt handlar om invånarnas vilja att direkt besluta över frågor som rörde deras vardag. 

Det handlar om ”rätten till staden”, så som Henri Lefebvre formulerat tanken i essän Le Droit á la ville, 1968. I insändare beskriver boende på Ålidhem hur hela stadsdelen har levt upp. Hur invånare binds samman genom den kamp de för tillsammans. Hur alla plötsligt hälsar på varandra på gatan och hur främlingar stannar till och börjar småprata. 

Från politikerhåll spelar dessa berättelser emellertid föga roll. ”Ett beslut är ett beslut.” Dungen ska bort och skolan byggas just där. I mitten av april har poliser mobiliserats från hela Norrland, nära 300 till antalet, för att häva ockupationen. Det som följer är ett tämligen hårt slag, med många skadade och gripna. Händelsen skrivs in i den lokala historien som ‹”Kravallerna på Ålidhem”, eller ”Dungenkravallerna”. 
Slaget om dungen handlar förvisso inte om en ockupation av en fastighet utan snarare om det offentliga rummet, om allmänningen. Men man ämnar sammanfatta Umeås historia av husockupationer är det nära nog omöjligt att bortse från detta slag och de erfarenheter av militant stadskamp som skapades där, för att sedan spridas till nya generationer under följande årtionden. 

Moritzska huset & den militanta schackklubben
Umeås första dokumenterade husockupation sker i direkt anslutning till händelserna på Ålidhem våren 1977. Inspirerade av det folkliga men förhållandevis militanta tillvägagångssättet bestämmer sig en liten schackklubb med namnet Rockaden bara dagen efter Dungenkravallerna för att ockupera sin lokal. Schackklubben har utan i princip någon uppsägningstid blivit vräkta från sina lokaler i Moritzska huset. De har istället blivit erbjudna en mindre, men enligt dem själva sämre belägen lokal. Den 16 april 1977 ockuperar ett 20-tal medlemmar lokalen i protest mot vräkningen. Det dröjer knappt ett dygn innan polis och socialförvaltning dyker upp och handgripligen släpar schackspelarna ur lokalen. Man vill uttryckligen inte riskera att ockupanterna får tid att åstadkomma samma upptrappning som vid de just avslutade händelserna kring dungen. En kort första husockupation i Umeå lider därmed ett hastigt nederlag.

Allaktivitetshusockupationen 1982
Det har hunnit bli 1980-tal och fem år har passerat sedan kravallerna när en grupp ungdomar i september 1982 går in i en gammal trävilla i centrala Umeå. Hela kvarteret är inlöst och ställt i förfall i väntan på rivning. Där ska ges plats åt ett stort parkeringshus kallat ”Nanna” efter kvarterets namn. Många Umebor är negativa till bygget, som innebär att ännu fler klassiska gamla Umekåkar trängs undan i den rivningsvåg som följt den modernisering av innerstaden som börjat under 1960-talet och ännu fortsätter på 80-talet. 

Men det är delvis något helt annat som är huvudskälet till att en gammal ödekåk för första gången ockuperas på detta vis i Umeå. På ungdomsgårdarna har den numera ganska ökända Hasselapedagogiken blivit allt populärare bland fritidsledarna. Hassela [Solidaritet] har i samklang med tidens stora antidrogkampanjer fått fäste i Umeås 1970-talsvänster, som fokuserat på att få inflytande över ungdomsgårdarna snarare än att skapa egna fristående mötesplatser. 

Från början var Hassela en rörelse, närstående den svenska arbetarrörelsen, med fäste i byn i Hälsingland med samma namn. Rörelsen var främst känd för att peka ut narkotikan som orsak till en rad samhällsproblem, vilket föranledde nyutvecklingen av en pedagogik kring det gamla statsidealet om att uppfostra ”goda samhällsmedborgare”. I den ram som fritidsledarna satte upp utifrån sin inspiration från Hasselarörelsen blev de subkulturella i allmänhet och punkare i synnerhet en problematisk grupp. 

Bland punkarna är alltså, år 1982, fritidsgårdarna med sina Hasselainspirerade fritidsledare en plats som föraktas. Istället drömmer man om ett eget ställe, ett ställe där man bestämmer själv. Det är i giftermålet mellan denna grupp punkare och en mer organiserad, främst trotskistisk vänster, som grunden läggs för att den gamla trävillan i kvarteret Nanna en dag i september 1982 förklaras ockuperad. 

Det som kom att kallas allhusgruppen i och med själva ockupationen har dock delvis även tidigare, då under namnet Kulturföreningen Revolt, genomfört en rad mer eller mindre spektakulära aktioner i Umeå. Bland annat en gatuteater av Kejsarens nya kläder under ett kungabesök i staden. Kejsaren i fråga saknade självklart kläder och blev sedermera gripen för förargelseväckande beteende. Aktionen placerade Revolt i Umebornas kollektiva minne under många år. 

Mellan 30 och 50 personer deltar aktivt i ockupationen. De fixar i ordning lokalerna, arrangerar spelningar och övernattar i skift. Under vissa arrangemang är över 100 personer i huset. Kalle, som bara är tolv år vid tidpunkten för ockupationen, berättar att raggarna åkte omkring utanför på nätterna och skrek. Ibland stod de och bankade på väggarna och det hände till och med att de slog sönder fönstren. Kalle sover med en morakniv i sovsäcken de gånger han övernattar i huset. 

Polisen stryker samtidigt omkring i krokarna, men kan inte gå in i huset så länge kommunen, som äger den inlösta fastigheten, inte polisanmäler ockupanterna för olaga intrång. Målet med allhusockupationen är att få ett hus där alla som känner sig undantryckta i samhället ska få plats och inflytande. Ett direktdemokratiskt brukarstyrt hus för och av punkarna, den nya vänstern och övriga alternativgrupper. 

Även missbrukare och andra utsatta grupper får delta i huset så länge alkohol och droger inte brukas i själva lokalen. Mediernas reaktion på ockupationen är i grunden positiv. ”Allaktivitetshuset sjuder av liv”, lyder rubriken på ett reportage i Västerbottens-Kuriren. En annan dag slår tidningen upp en artikel under rubriken ”Jag har aldrig varit så lycklig”. Allhusockupanterna har även sin egen media i form av tidningen Ockupant, där man berättar hur ockupationen fungerar och vilka aktiviteter som äger rum. Det ska dröja ganska precis tre månader innan ockupationen av den gamla träkåken på Nanna avslutas. Kommunen vill bygga sitt parkeringshus och är redo att förhandla med ockupanterna.

Marco, en annan ockupant, beskriver förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett försök att å ena sidan visa förståelse för behovet, å andra sidan inordna ockupanterna i de byråkratiska och konventionella strukturerna i syfte att inte förvärra konflikten med den ganska starka vänster-  och alternativrörelse som existerade i Umeå vid denna tidpunkt. 

Men ockupanterna har också själva sakta men säkert blivit uttröttade. Kalendern visade december månad, med allt vad det innebär att vistas i en rivningskåk utan ordentlig värme i norra Sverige. Till slut får ockupanterna en fast ersättningslokal en bit från centrum i det som idag är Konstnärligt campus, i stadsdelen Öst på stan. Det är en i mångt och mycket öppen lagerlokal som är svår att använda för de visioner om replokaler, spellokaler, mötesrum och syateljéer som spånats fram inom Allhusgruppen. 

I takt med tiden går därför luften ur rörelsen. Bredden börjar försvinna och man blir alltmer en konventionell förening bland många. Lokalen finns kvar i några år, mest som spellokal, men läggs till slut ner i slutet av 1980-talet. Det ockuperade allhuset rivs så gott som omedelbart efter att ockupanterna lämnat platsen. Dagen efter står många i högen av bråte och snö för att samla ihop de ägodelar som blivit kvar. 

1987 öppnas samtidigt en ny kommunal ungdomsgård i Umeå Folkets hus gamla fastighet. Den får namnet Galaxen, och tar ett ökat brukarinflytande som sin utgångspunkt.

Gula villan” – ockupation för ett kvinnohus
Parallellt med skogsdungeockupationer och allhusaktivism har i slutet av 1970-talet en stark kvinnorörelse vuxit fram i Umeå. Aktivisterna har till en början samlats kring Grupp 8:s lokal i det gamla kårhuset, men de vräks och rörelsen blir utan en gemensam knytpunkt. 1980 bildas med den utgångspunkten en kvinnohusförening för att bland annat inleda förhandlingar med kommunen om att öppna ett kvinnohus efter inspiration från Stockholm och Göteborg. Där har liknande lokaler redan kommit till stånd. 

Allhusockupationen har avslutats med vinterns inträde och just när snön börjat smälta bestämmer sig ett 20-tal kvinnohusaktivister för att gå från ord till handling. Det är april 1983 när ”Gula villan” i centrala Umeå ockuperas för att visa på behovet av ett kvinnohus. I boken Tusen systrar ställde krav – Minnen från 70-talets kvinnokamp beskriver Kerstin Norlander (2010) ockupationen. 

Norlander förklarar att beslutet att ockupera inte tedde sig speciellt kontroversiellt. Många hade varit aktiva i både hyresstrejken och Dungenockupationen och det faktum att allhusockupationen just hade ägt rum gav legitimitet till mer militanta politiska metoder. Tanken är att ockupationen av Gula villan ska vara temporär och avslutas efter en helg. Många av de aktiva har barn hemmavid, andra arbetar. Syftet är snarare att ge luft under vingarna åt kvinnohusdebatten än att etablera en varaktig mötesplats i det tagna huset.

Precis som det hus allhusockupanterna intog står Gula villan öde i väntan på rivning. I fullmäktige pågår en debatt om huruvida den ska bevaras eller inte. När ockupationen väl inleds skriver de lokala medierna om huset och ockupanternas syfte. De åter positivt vinklade reportagen får många utanför kärngruppen att ansluta och plötsligt förändras både sammansättningen av aktivister och själva syftet med ockupationen. Vid ett stormöte beslutas nu att huset inte ska släppas, som tanken var från början, utan ockuperas på obestämd tid. 

Ockupationen av Gula villan pågår hela våren och en bra bit in på sommaren. Ockupanterna turas om att sova över, ordnar olika aktiviteter, kafé i trädgården på tisdagarna, öppet hus på lördagar, presskonferenser och direktdemokratiska stormöten varje onsdag för att fatta viktiga beslut. 

Ockupationen är helt kvinnoseparatistisk i enlighet med det målgruppen har om ett kvinnohus. Kerstin Norlander skildrar hur en helt ny generation feminister skolas i den gamla träkåken under de här månaderna. En sak som går igen från berättelserna om Allhusockupationen är problemen med och trakasserierna från de lokala raggarna. Även under ockupationen av Gula villan är de mer eller mindre ständigt närvarande för att skrämma ockupanter. Men denna gång tycks det dessutom uppstå en typ av ”folksport” bland andra män i grupp som, framför allt efter besök på närliggande festlokaler, drar sig till huset för att klättra på brandstegar, skrika och rycka i dörrar. En morgon upptäcker ockupanterna att någon klottrat ordet ”snopphatare” på huset.  

Samtidigt pågår en hätsk debatt i media. Den handlar inte mycket om sakfrågan, det vill säga om bristen på ett kvinnohus och om fristäder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Istället handlar debatten om gränslandet som ockupationer ofta rör sig i, med uppenbara lagbrott som ställs i relation till moraliska dilemman – helgar ändamålen medlen? Borde inte dessa kvinnor, som trots allt var akademiker och arbetare snarare än gatans lösa hästar, veta bättre än att ockupera hus? 
Den 20 juli går polisen in i Gula villan för att verkställa en vräkning. De har likt vid Dungen kallats in från annan ort, då lokala poliser ordervägrar i sympati med kvinnohusfrågan. Tre månader har passerat av gemenskap och kamp som av Norlander och Larsson beskrivs som oerhört betydande för kvinnorörelsen i Umeå. Med de pengar som samlats in under ockupationen lyckas kvinnohusföreningen senare också hyra en lokal och till slut får Umeå sitt kvinnohus. En än idag självklar institution i staden. Ockupationen lämnar också ett spår efter sig där framför allt frågan om mäns våld mot kvinnor får ett betydligt större och mer bestående utrymme.

Rivningen av biografen Odeon och höghushotell i Umeå
1980-talet har övergått till 90-tal när Umeås miljögrupp och de lokala punkarna börjar hålla möten om den stundande rivningen av biografen Odeon. Biografen är i princip det enda funkishuset i centrala Umeå, uppfört 1938 och beläget längs Storgatan. Det är också nästan just på denna plats som den stora stadsbranden 1888 startade, vid vilken stora delar av Umeå brann ner till grunden.

Odeon är i första hand en biograf, men på innergården huserade länge en populär biljardhall. Under 1980-talet hade en fastighetsägare vid namn Eric Modig börjat spekulera i tomten för ett planerat höghushotellbygge, senare döpt till ”Plaza”. Debatten kring en eventuell rivning av den gamla biografen går länge het och många umebor är engagerade i frågan, bland annat genom en namninsamling för att ”bevara stadssiluetten”. Över 9 000 underskrifter samlas in i protest. 1990 beslutar kommunen att ge bygglov åt höghushotellet, i strid med den egna översiktsplanen, vilket därmed förseglar Odeons öde. 

Att Odeon ockuperas sommaren 1990 kan ses som en sammanlänkning mellan de lokala punkarnas och alternativgruppernas kvarvarande behov av mötesplatser, samt Miljögruppens stadsplaneringskritiska engagemang mot den fortsatta omdaningen av innerstaden. Ockupationen av Odeon sker via ett tillståndsgivet kulturarrangemang som övergår i ockupation genom ett uttalande från scenen vid arrangemangets slut. 

I det nu ockuperade Odeon arrangerar punkarna spelningar samtidigt som Miljögruppen främst engagerar sig i den politiska frågan om lokalens bevarande och den generella diskussionen om stadsutvecklingen. Efter några veckor avslutas ockupationen, som i media beskrivs som en stökig historia. Kalle, som var med i allhusockupationen som 12-åring, beskriver skälet att lämna som att det finns en allmän känsla bland punkarna att man bara kan ta ett nytt hus istället, och att Odeon i sig inte hade något större egenvärde för dem. Enligt andra pågår ockupationen in på sista dagen inför rivningen. 

Hur som helst rivs till slut den gamla biografen och det moderna Hotell Plaza med fjorton våningar, numera Scandic, byggs som planerat. Punkarna å sin sida hyr istället en gammal lokal på Haga i Umeå och startar klubben Raw Power, som drivs ett antal år innan polisen stänger ner den. 

Strax efter hotellets invigning 1992 genomförs en symbolisk ockupation i hotellfoajén av olika grupper i det alternativa kulturlivet med ännu ett krav på ett brukarstyrt allhus. Dagen efter går hotellchefen ut i lokal media och säger: ”Jag har förståelse för ungdomarnas krav”. En händelse som ska upprepa sig nästan två årtionden senare under ockupationsvågen 2008–2009.

Cykler av stadsmotstånd i skuggan av stadsomvandlingarna
När man sammanfattar husockupationer och kringliggande händelser mellan tidigt 1970-tal och fram till 1990-talets början är det relativt enkelt att identifiera en röd tråd, där händelser legitimerar nya former av motstånd, sprider praktiker och fortplantar sig över generationsgränser. Erfarenheterna från det tidiga 1970-talets hyresstrejk och medföljande bostadsockupationer flyter över i Dungenockupationen och vidare in i 1980-talets mer punkiga husockupationer. Strategier, mediedramaturgi och politikernas reaktioner går igen, år efter år. Och trots det relativt stora tidsrummet tycks vissa uttalanden närmast tidlösa när de återkommer som reaktion på att nya generationer upprepar de äldres krav. 

Under denna tid följer också en allt tydligare polarisering stadskamperna och ockupationerna, främst i den mediala debatten. Det är en polarisering som uppstår mellan ”det nya” och ”det gamla” Umeå i mötet mellan den radikala vänster som uppstår i och med 1968-vågen kring det nya universitetet, och de grupper som fostrats i det tidigare frireligiösa, borgerliga och militära Umeå. De flesta av Umeås husockupationer och andra former av stadskampsorienterade protester går att härleda till det faktum att Umeå likt andra städer från och med 1960-talet genomgår en omfattande stadsomvandling. Efter universitetets etablering påbörjade den västerbottniska småstaden en snabb expansion. Det kom att innebära flera stora rivningsvågor, i vilka stora delar av den gamla småskaliga stadsbebyggelsen med pittoreska träkåkskvarter fick ge vika. 

Ur denna utvecklingsiver, som i viss mån fortfarande pågår i den ständigt växande staden, föddes många av de kritiska rörelser som försökte styra planerna i en annan riktning. Det handlade sällan om ett konserverande, utvecklingsfientligt motstånd, utan snarare om hur utvecklingen kunde ske på ett sätt som tillgodosåg olika behov av mötesplatser, allmänningar och drägliga bostadsförhållanden.

Källor i text:

  • Lefebvre, Henri – Staden som rättighet (Originaltitel: La Droit á la ville, Paris 1968). I svensk översättning av Peter Einarsson. Bokomotiv förlag, 1983.
  • Norlander, Kerstin & Larsson, Kristina (ed.) – Kvinnohus nu!: dagbok från kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2017
  • Norlander, Kerstin – Systerskap i Gula villan: Om kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Ingår s. 229-240 i antologin: Tusen systrar ställde krav: Minnen från 70-talets kvinnokamp / [ed] Ingrid Sillén, et. al., Stockholm: Migra Förlag , 2010
  • Persson, Erik – Innan Stenöknen, en oas. 2014-04-04. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Persson, Erik – En sommar av systerskap. 2014-04-25. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Rosin, Björn Erik – Hyresstrejken i Umeå. Tidskriften Västerbotten nr 1/2010, Tema: Det röda Umeå, s 13-21. Västerbottens Museum, ISSN 0346-4938

Intervjuer:
– Marco, f.d allhusockupant 1982. Intervjuad 2011.
– Kalle, f.d allhusockupant 1982 samt Odeonockupant 1990, intervjuad 2011.

Tidigare jag skrivet om händelser nämnda i texten:

Övrigt jag skrivit om husockupationer i Umeå:


Hyresgästens verktyg mot renovräkning


För att hus ska hålla behöver de underhållas och emellanåt renoveras mer djupgående. En kunskap i avdelning ”sunt förnuft” skulle man anta om inte verkligheten skänkt misstankar om motsatsen. I Sverige byggdes många bostäder mellan 1965 och –73 i en satsning som kallas miljonprogrammet. Att beräkna livslängden på material som avloppsrör för de här husen borde inte vara någon gåta. Och ändå framstod speciellt hyresfastighetsägare, både kommunala och privata, knappt ha planerat för kostnaden när det var dags. Enskilda ägare av radhus liksom bostadsrättsföreningar verkade dock
ha lyckats med saken. Hur kom det sig?

En förklaring är att svensk bostadspolitik genomgick ett väldigt skifte mellan att miljonprogramshusen byggdes och att större renoveringar av desamma stod för dörren. På 70-talet hamnade världsekonomin i en kris som markerade slutet för efterkrigsdecenniernas stabilitet. En anledning var att konflikter drev upp priserna på olja – den centrala pusselbiten
i de moderna, industriella samhällsbyggena. Här i Sverige prövades en rad kurer för att rida ut stormen, men i början av 90-talet var finanskrisen ett faktum. Landet stod med krympande ekonomi och skenande statsskuld.
Det var i det politiska vägvalet för att åter stabilisera ekonomin som bostadspolitiken skiftade.

Den statliga finansieringen för hyreshusbyggande med förmånliga lånevillkor slopades. Samtidigt beslutades att för hyreshus beskatta de dittills skattefria underhållsfonder som användes för att avsätta pengar till
framtida renoveringar, medan skattefriheten behölls för andra upplåtelseformer. Omställningen av finanspolitiken visade sig framgångsrik i att vända skuldsättningen som sedan dess minskat. Men i praktiken överlämnades bostadsbyggandet till marknaden och särskilt till bankerna som genom lånevillkoren kunde diktera vad, hur mycket och var det ansågs rimligt att bygga. Där ligger huvudorsaken till att nyproduktionen geografiskt koncentrerats allt mer till en bunt tillväxtkommuner, och vidare till mark med högsta tänkbara vinst inom dessa. Reformerna vred också nyproduktionen till förmån för enskildägda hem, drev upp priserna och skapade en kronisk underproduktion av bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet.
Premierandet av det privatägda boendet stärktes på 2000-talet ytterligare genom återinförandet av ett ”ROT-avdrag” som inte omfattar hyreshus. Sammanfattar man skiftet märks framförallt tre saker. För det första i att den sjunkande statsskulden, idag en av EU:s lägsta, under samma period mötts av en i snitt dubblerad privat skuldsättning. För det andra av att bostadsbyggandet varit kroniskt lågt. Och för det tredje i att den ägda bostaden gynnats framför den hyrda. Det är alltså inte enbart vidlyftig profitjakt eller dumhet som gjort att många hyresfastighetsägare stod utan plan när miljonprogrammet skulle renoveras utan också en effekt av den allmänna ekonomiska politiken, som ytterligare förstärktes med allbolagen 2011 som anvisade att allmännyttiga bostadsföretag ”ska verka efter affärsmässiga principer” och inte längre vara normerande för den övriga marknaden. Metoden för att finansiera renoveringar av hyresfastigheters infrastruktur såsom avlopp, fasader och tak har i närtid ofta utgjorts av lägenhetsrenoveringar där hyressättningssystemets upplägg (miss)brukas för att göra kosmetiska förändringar som möjliggör hyreshöjningar på tusentals kronor. Sådana renoveringar har återkommande visat leda till renovräkningar – det vill säga bortträngning av boende som inte har råd med den nya hyran.

”Att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme.”


2016 publicerade Hyresgästföreningen en större kartläggning som visade att mer än var tredje hushåll tvingades flytta vid höjningar på 50 procent och vart fjärde hushåll vid 25 procent. Ensamboende pensionärer, ensamstående med barn och stora barnfamiljer var mest utsatta.
Men att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme. Tolkningen av allbolagen som ”Vinstintresse som enda riktlinje” har exempelvis aldrig ställts inför ordentlig prövning. Och hyresfastighetsägare har generellt, i alla fall i tillväxtkommunerna, goda vinstmarginaler. Det finns också exempel på hyresfastighetsägare som gjort större renoveringar utan samtidiga standardhöjande bostadsrenoveringar med följande hyreshöjningar. Det är också märkbart att välorganiserade grannar som bestridit hyreshöjande renoveringar varit framgångsrika i att hindra dessa, eller få fram billigare alternativ.

Detta är utgångspunkten för en ny handbok, Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden, skriven av forskarna Dominika Polanska och Åse Richard på Institutet för boende- och urbanforskning vid Uppsala universitet samt Sarah Liz Degerhammar, bostadsaktivist från Stockholm. I centrum står ett 60-tal intervjuer med hyresbetalare som
drabbats av kraftigt hyreshöjande renoveringar. De boendes berättelser har sedan kategoriserats i citat som exempel för olika härskartekniker som författarna pekar på att fastighetsägare använder för att få projekten i mål. Osynliggörande, trakasserier, skuldbeläggande och härska genom att söndra. Varje erfarenhet följs av handfasta tips för hur hyresbetalare
kan agera i situationen. Det är ett pedagogiskt upplägg så till vida att även om man inte tillhör den utsatta målgruppen så får man här ta del
av en berättelse om fastighetsägare som upprättar rigorösa
maktspel för att få planer, bortom vad de kan hävda sig nödgade åt, verkställda. Det visar att dagens hyresbetalare ändå har ett potentiellt större förhandlingsutrymme än vad situationen ger intryck av.
Kompletterat med en bostadspolitisk ordlista, en bredare ”verktygslåda” för grannorganisering, lästips liksom svenska och internationella exempel på framgångsrikt motstånd är handboken ett ambitiöst försök att tillgängliggöra forskning för allmänheten, och dessutom göra den användbar för de som i framtiden riskerar trängas bort från hus och hem. Kanske kan också ett kritiskt antal sådana konflikter sätta press i riktning mot en förändring bort från en bostadspolitik som subventionerar medelklassens altaner, gör delar av landet till döda zoner, blåser upp
prisbubblor och höjer lägstapriserna över betalningsförmågan hos de behövande? Bland beslutsfattarna verkar intresset nämligen fortfarande ljummet.

Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren den 16 april 2019.

I entreprenörskapets skugga

teee

Januari 1972, Umeå. Det är en tidig vintermorgon när polis, kronofogden och fastighetsägare beger sig mot miljonprogramshusen på Ålidbacken för att påbörja vräkningarna av de strejkande hyresgästerna.
Väl på plats har ryktet föregått dem – trapphusen är barrikaderade med cyklar, cykelställ och mängder av annat skrot tillsammans med en stor grupp människor som vägrar flytta på sig.

Den här vintern utspelar sig en av de största hyresstrejkerna i modern svensk historia i de studenthyresrätter som det allmännyttiga bolaget SUSB förfogar över i miljonprogramsområdena Ålidhem, Mariehem och Ålidbacken i Umeå. Cirka 3000 studenter har gått ut i strejk efter en aviserad hyreshöjning på 9%. Demonstrationer, blockader och stormöten med uppåt 1500 deltagare avlöser varandra fram till kulmen när vräkningarna påbörjas i januari. Miljonprogrammet, det omfattande bostadsbyggnadsprojekt med ambitionen att bygga en miljon bostäder mellan 1965 och 1973, hade inte ens färdigställts när den första stora boendekonflikten tog vid.

Hyresstrejker och bostadspolitik
Under det förra seklets första årtionden var Sverige ett land präglat av en konfliktlysten arbetarklass. Arbetarrörelsen hade på allvar konstituerats som en reell maktfaktor över hela den industrialiserade världen och i dess spår följde strejkerna, upproren och revolutionsförsöken.
Den tidiga kapitalismen, kännetecknad av en tro på marknadens förträffliga naturlagsstyre genom ”den osynliga handen” (Laizzes-Faire) var den snabba materiella utvecklingen till trots, en brutal verklighet för människorna som i snabb takt tvingades bort från jordbrukslivet till de framväxande städerna och industrin. Såväl den formella som informella klasskamp som växte fram ur fattigdomen, bostadsbristen och livsfaran på arbetet kom att göra Sverige till det mest strejktäta landet i Europa. Just bristen på regleringar; på arbetet gällande t ex arbetstid, lön och säkerhet, och i bostäderna i form av sanitet men framförallt hyresnivåer, gav ständigt upphov till explosiva klasskonflikter.
På bostadsmarknaden saknades vid denna tid helt regelverk för hyressättning vilket resulterade i att fastighetsägarna, godtyckligt, hade möjligheten att chockhöja hyran i syfte att utöka sin avkastning, eller
disciplinera arbetarna.
I början av 1900-talet uppfördes bostäder vanligtvis av arbetsköparna själva i direkt anslutning till fabriksmiljön. Så var också fallet med det bostadsområde i Nynäshamn, hamnstaden söder om Stockholm, upprättat av Telegrafverket, där Sveriges första hyresgästförening bildades 1915. För att bemöta de hårdföra metoderna som fastighetsägare
vanligtvis använde, det vill säga omedelbar vräkning vid konflikter såväl på arbetsplatsen som i bostadsområdet, valde man alltså att bilda en förening. Med hjälp av föreningen kunde man deponera hyrorna på banken och på så sätt gå ut i hyresstrejk med betydligt mindre prekära förutsättningar. Telegrafarbetarna i Nynäshamn vann striden och bostäderna rustades upp. En svensk hyresgäströrelse såg sin begynnelse.

Folkhemmet
Den starka konfliktbenägenheten bland svenska arbetare, såväl på industrierna som i bostadsområdena, var utan tvivel en viktig ingrediens till Socialdemokraternas politiska landvinningar under denna tid, tillsammans med det hägrande revolutionshotet efter ryska revolutionen 1917. Precis som arbetsplatskampen under 1920- och 30-talet kom att kanaliseras av Socialdemokraterna in i ett samförstånd med framväxten av vissa regleringar, kom så att ske på bostadsmarknaden. Den reella klasskampen i bostadsområdena och fastighetsägarnas godtyckliga försök till vinstmaximering utgjorde alltså just den dynamik som Socialdemokraternas politik anspelade på att stabilisera i den
socialistiska reformismens namn. Under 1930-talet började Socialdemokraterna under Per-Albin Hansson på allvar kanalisera sin politik under det folkhemsbegrepp som byggde på stora generella klasskompromisser, till exempel Saltsjöbadsavtalet. På bostadsmarknaden innebar detta i första hand, vid sidan av idén om egenhem (via bland annat HSB) som växt fram inom delar av hyresgäströrelsen, att staten på allvar började lansera socialpolitiska program för ett allmännyttigt bostadsbyggande. Den sista riktigt stora konflikten på bostadsmarknaden under denna epok skedde 1936 i Olskroken i Göteborg där 1800 hyresgäster gick ut i strejk med krav på såväl upprustningar av bostäderna som ett tillintetgörande av begärda hyreshöjningar från fastighetsägarna.

Miljonprogrammet uppförs
Det momentum som uppstod för socialdemokratin i Sverige under 1920- och 30-talet kan emellertid inte förstås utan den ekonomiska kris som vid denna tidpunkt drabbade världen. Den keynesianska kristeorin som gick ut på marknadsreglering för att rädda tillväxten kom att dominera. Samtidigt innebar den storskaliga statliga planeringen tillsammans med den fordistiska omställningen till löpande-bandprincipen tillväxt och ökad effektivitet. Denna utvecklingstendens återfanns såväl i socialdemokratiskt styrda länder som i mer liberalt orienterade, men, den utgjorde utan tvivel ett nationalekonomiskt sammanhang som passar specifikt socialdemokratins ideologisk-reformistiska ambitioner mer än väl.
Historien av en olydig och konfliktbenägen arbetarklass i bostadsområdena, fokuset på att disciplinera och förborgerliga i folkhemstanken, och den nationalekonomiska viljan att omsätta överskottskapital i storskaligt planerad infrastruktur utgjorde tillsammans delar av fundamentet ur vilket idén om det så kallade miljonprogrammet
växte fram under slutet av 1950-talet. Den formella ambitionen var förvisso att lösa dåtidens akuta bostadsbrist av socialreformistiska skäl, men att förenkla bilden till en rent ideologisk dimension är lika felaktigt som att beskriva dåtidens låga arbetslöshet i sådana termer.

Från storskalighet till entreprenörskap
Uppbyggnaden av miljonprogrammet påbörjades alltså 1965, med ambitionen att bygga en miljon bostäder fördelat på flerfamiljshus, radhus och villor, genom kraftiga statliga subventioner utefter tydliga riktlinjer om utförande. Vid denna tidpunkt befann sig fordismen, och det keynesianistiska synsättet på planeringen av ekonomin i sin guldålder. Tillväxten var sedan länge stor, arbetsplatserna växte i storlek och det till synes omättliga behovet av arbetskraft

med närmast en tillintetgjord arbetslöshet började skapa behov av arbetskraftsinvandring, självklart med delmotivet att skapa splittring i de allt starkare arbetsplatskollektiven.
Miljonprogrammets planering kom så att präglas av dess fordistiska tidsålder såväl i den monotona och massivt likriktade arkitekturen, som i föreställningen om att de som skulle bebo områdena var bilägande heteronormativa familjer med fasta arbeten och allt mer likartade levnadsmönster. Kanske kan man beskriva miljonprogrammet som både en produkt av sin tidsanda och som en faktor som i hög grad syftade till att förstärka densamma.
I början av 1970-talet började problemen återigen torna upp sig i den internationella ekonomin. Inflationen var hög, uppåt 10%, i de flesta industrialiserade länder. De starka, och allt mer konfliktlystna arbetarna omöjliggjorde
i allt högre grad den dåvarande klassammansättningens funktion (det vill säga det sätt som arbetarklassen vid denna
tidpunkt var strukturerad i förhållande till produktionen) – såväl genom strejker i industrierna som genom medborgarrättsrörelsens krav på lika rättigheter för till exempel svarta i USA. De många revolterna i den
kapitalistiska världens mer perifera länder och krigsmotståndet i väst försvårade allt mer den ackumulationsprocess som legat till grund för den långvariga fordistisk-keynesianistiska tidseran. Det var alltså inom logiken för detta kampuppsving, och den allmänna ekonomiska situationen, som motstånd inom staden i allmänhet och i bostadsområdena i synnerhet åter blev allt vanligare även i Sverige – och som föranledde att 3000 hyresgäster i det knappt färdigställda bostadsområdet Ålidhem i Umeå gick ut i hyresstrejk vintern 1971-1972. Den ekonomiska krisen, som på allvar slog mot den internationella ekonomin 1973-1975, blev också slutet på den fordistisk-keynesianistiska
tidseran i de då industrialiserade länderna. För att splittra den vid tidpunkten allt starkare arbetarklassen och
garantera en fortsatt stabil kapitalackumulation märktes en renässans för de klassiska liberala (Laizzes-Faire) perspektiven inom nationalekonomin. Outsourcing av industrier, sönderslagen arbetsrätt, inflationsmål och avreglerade valutor markerade det politiska skiftet mellan 1970- och 80-tal.
Det kommande årtiondet följde stora delar av världen efter, och vid östblockets fall kan en postfordistisk-nyliberal tidsera på allvar sägas börja spela en hegemonisk roll också på ett internationellt plan. De storskaliga statliga infrastrukturssatsningarna var till stor del nu borta i en ekonomi där statens roll kom att präglas av försök att underlätta för ”entreprenörer” att få hjulet i ekonomin att snurra. För staden som övergripande objekt, men också som social relation, innebar detta en omfattande förändring. Städerna förväntades nu i allt högre grad agera som företag i konkurrens med andra företag på en marknad om att vara den mest lukrativa platsen för investerare att få avkastning
på kapital.
Det bör här påpekas att städerna i sig inte är aktörer som kan agera; när “staden agerar” är det snarare en dynamik mellan aktörer som byråkrater, politiker, byggherrar, fastighetsbolag och så vidare som tillsammans utgör stadens agerande. Offentliga resurser privatiserades och förlades på entreprenad, och spektakulära projekt (exempelvis evenemangsarenor och försök att få arrangera Olympiska spelen och liknande) började genomdrivas i syfte att synliggöra staden som en expansiv och risktagande aktör och på så sätt attrahera finanskapitalet.
För miljonprogrammets områden var detta skifte avgörande. Miljonprogrammet planerades, som sagt, för en fordistisk tid med låg arbetslöshet, bilburna kärnfamiljer och en industriell arbetarklass. De invånare som efter nyliberalismens implementerande kom att bebo dessa områden på 1990- och 2000-talet var emellertid en kraftigt differentierad arbetarklass av blandad etnicitet under omfattande prekaritet – det vill säga utan eller endast med sporadisk tillgång till avlönat arbete.

Renoveringar och ombildningar
Under de 40 år som idag har passerat sedan miljonprogrammet färdigställdes har dess områden, tvärt emot ambitionerna, seglat upp som en slags olydnadens rum. Detta faktum föranleder så även en generell tendens där den sociala kontrollen i allt högre grad byts ut mot en repressiv, polisiär kontroll. De “sociala problemen” (olydnaden)
används sedan som en förevändning där bostadsområdets struktur tvunget måste förändras, för att bekämpa problemen. En förändring som precis nu som då tycks gå hand i hand med vad som också är gynnsamt ur en mer krasst ekonomisk synvinkel – att fortsätta ackumulera kapital.
Hårddraget kan vi se två tendenser för hur nyliberalismens implementerande i staden omformar dessa områden i kapitalackumulationens tjänst. De är, paradoxalt, närmast varandras motsatser – men i båda fallen är kontentan att resurser flyttas från hyresgästerna till kapitalägare. Staten, eller dess lokala motsvarighet i kommunen, spelar
ofta en nyckelroll i att underlätta dessa processer.

Förslumning
Om vi ska teckna en generaliserad bild av den ena tendensen är troligen förslumning, eller ghettofiering som det också kallas, de mest adekvata begreppen. Det börjar allt som oftast med att allmännyttan hackas upp och säljs ut till privata fastighetsbolag. Den ekonomiska kalkylen för dessa bolag är sedan att vinstmaximera genom återhållsamt
underhåll. Det vill säga; de köper fastigheter och låter dem i mångt och mycket förfalla för att minska utgifterna i förhållande till intäkterna. Det är ett mönster vi känner igen från privatiseringar av skola, vård och annan välfärd det senaste decenniet. Dessa så kallade ”slumvärdar” kan inte ses som en konsekvens av girighet, eller ondska som de allt som oftast kommit att betänkas när medierna gör nedslag i områden fyllda med kackerlackor, lösa golvmattor och fuktskadade badrum. Tvärtom följer affärsidén tydligt den logik som kommit att prägla kapitalackumulationen under den nyliberala eran. Vinstmaximeringsförsök genom förslumning har emellertid nästan mer som regel än undantag följts av explosiva konflikter. Just denna typ av konflikter har inte sällan tagit sig våldsamma, direkta uttryck i form av bilbränder, stenkastning och ibland bränder i bland annat skolbyggnader. Det tycks finnas starka beröringspunkter mellan dessa metoder och de fabrikssabotage som under perioder präglat stora industrier, vid sidan av den mer formella, fackföreningsorganiserade arbetsplatskampen. I en postfordistisk tid präglad av prekaritet där “hela
samhället blivit en fabrik” blir bostadsområdet den symbol för exploateringen som maskinerna framträdde som, i en fordistisk tidsålder. Inte sällan har dessa konflikter i bostadsområdena dessutom föranlett att resurser skjuts till; till exempel genom bättre öppettider på ungdomsgårdar, hårdare krav mot de förslummande värdarna och liknande.

Lyxrenoveringar och chockhöjningar
Den andra generella tendensen som utkristalliseras i miljonprogrammets områden i vår samtid är, som sagt, närmast en antites till ovanstående berättelse: gentrifieringen. Gentrifieringsbegreppet innehar förvisso en stor bredd, och i många fall används det för att beskriva en tendens där aktörerna som tillskansar sig resurser är ett myller av individuella bostadsspekulanter i sökandet efter det genuina. I detta exempel bör vi emellertid, för enkelhetens skull, koncentrera oss på en gentrifiering som präglas av en medveten strategi från större aktörer på bostadsmarknaden med krassa avkastningskrav. Det finns härifrån två relativt vanliga vägar; å ena sidan (ofta kommunalt konsulterade) ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, å andra sidan ”lyxrenoveringar” av hyresrätter med chockhöjningar av hyran som resultat. I båda fallen smalnas tillgången till bostäder av för stora grupper, och i värsta fall leder det till att de med knappa resurser tvingas flytta. Det kanske mest utmärkande exemplet på en sådan process som beskrivs i det första fallet finns i Stockholm, genom den av Stockholm stad sanktionerade kampanjen ”Bilda bostad”. Här går alltså en kommunorganisation aktivt in med konsulter i syfte att ombilda allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter i specifika områden. Projektet har inte heller varit friktionsfritt, tvärtom har boende längs till exempel Linje 17 lanserat motprojektet ”Rätt att bo” med syfte att försvara det allmännyttiga hyresbeståndet.
Om vi går vidare och tittar på det andra fallet, det vill säga en gentrifiering genom upptrissade hyror i samband med renoveringar, så hittar vi en kanske ännu mer övergripande konfliktsituation mellan de boende i dessa områden och fastighetsägarnas agerande inom ramarna för en nyliberal ekonomi.
Sent under hösten 2011 släppte Hyresgästföreningen en omfattande studie skriven av Sara Westin, Bostads- & urbanforskare vid Uppsala Universitet med titeln ”..Men var ska ni då ta vägen? – Ombyggnation ur hyresgästernas perspektiv”. Rapporten har granskat en rad renoveringsprojektav denna typ inom miljonprogrammets områden i Husby, Stockholm samt i Uppsala. Slutsatserna är alarmerande; i flera av fallen har stora standardhöjningar genomförts varpå fastighetsägarna begärt chockhöjningar av hyrorna på upp till 60 %. Även i dessa fall har projekten skapat omfattande konflikter med de boende, till exempel i Husby, där renoveringarna i sig utgör en av många konfliktpunkter i det pågående ”Järvalyftet”, vilket även föranledde en husockupation av samlingslokalen Husby träff vintern 2011.
Fortfarande ska 300 000 lägenheter inom miljonprogrammets bestånd renoveras, med uppenbara risker för liknande scenarier över hela landet. Jakten på avkastning, såväl hos privata som offentliga fastighetsbolag (enligt samtidens konkurrensregler) skapar alltså här en omfattande situation av upptrissade hyresnivåer, samtidigt som de boende i hög grad sett sina inkomster stagnera, eller till och med sjunka de senaste åren.

Bostadsområdena som konfliktzon
Miljonprogrammet uppfördes alltså enligt fordistiska principer i en ekonomi präglad av keynesianistiska synsätt, tidsmässigt precis innan den kris som kan sägas markera slutet på den specifika eran i kapitalismens historia. De processer som kan sägas känneteckna en postfordistisk, nyliberal tid från och med 1980-talet är förvisso inget
som syns specifikt bara i just dessa områden – det är snarare dess tydliga gemensamma karaktär, dess geografiska och storskaliga omfattning som gör att hyresgäster på vitt skilda platser, just i denna typ av områden, kan se så precisa processer ske relativt samfällt i tid. Detta kan å ena sidan innebära att förutsättningarna drastiskt försämras eftersom till exempel renoveringar sker överallt samtidigt, men det är just däri vi kan utkristallisera möjligheter – möjligheter till konflikter av lokal karaktär, som snabbt kan avknoppas och sprida sig som en löpeld mellan olika områden eftersom fundamentet för konflikten närvarar för så många människor i så många olika områden, ja till och med olika städer. I en tid då arbetsmarknaden prekariseras i snabb takt och arbetsplatserna krymper i storlek finns alltså fortfarande en stor, gemensam konfliktgrund i bostadsområdena – i kamp om samhällets resurser.
Konflikterna som följer å ena sidan de gentrifierande processerna (ombildningar och standardhöjande renoveringar) och å andra sidan förslumningen utgör precis en sådan generaliserad konfliktgrund med beröringspunkter från Ystad i söder till Kiruna i norr.

Kampen om resurserna
Konflikter i staden i allmänhet, och i bostadsområdet i synnerhet, är precis som kamperna på arbetsplatsen, nämligen kamper om resurser. Detta är ingenting specifikt för vår egen samtid, snarare är det något väldigt grundläggande; när de anställda på en arbetsplats kämpar för bättre arbetsvillkor eller högre arbetslön, när de boende i ett bostadsområde kämpar för lägre hyra eller bättre levnadsstandard till samma kostnad, är det konflikter mellan arbetare och kapital om det värde som skapas och cirkuleras i ekonomin. Vad som emellertid förändras, mellan olika kapitalistiska epoker som de beskrivna ovan, är hur den kapitalistiska ackumulationen av kapital struktureras, och såväl var konflikterna i sin tur uppstår, som var den mest gynnsamma grunden för arbetarklassens organisering går att finna.
När man tittar specifikt på staden, eller bostadsområdet, kan bilden lätt ge ett romantiserande skimmer över en svunnen fordistisk tid med en god stat som satte andra värden än ekonomiska i första rummet. Så ser även den vänstersocialdemokratiska historieskrivningen ut, som vi inte sällan okritiskt matas med i svenska historieskildringar. Vi bör nog snarare se hur den fordistiska bostadsplaneringen styrdes av ett synsätt med stark fokus på reproduktionen av arbetskraften, det vill säga; planeringens roll i ekonomin var primärt att säkerställa en frisk, beskedlig och kontinuerligt reproducerad arbetsstyrka för de växande massarbetsplatserna. Konflikterna i staden under fordismen tog sig därmed också i alla fall delvis andra uttryck, inte sällan med en feministisk udd riktad mot den heteronormativa,segregerade stadsplaneringen.
Staden är idag av extra intresse, just eftersom de rumsliga konflikterna tycks bära den slags inneboende potential som industrin bar under föregående epok. I rummet finns nämligen just den typen av storskaliga konfliktpunkter som berör många människor samfällt, och som dessutom är sårbara för interventioner. Det krävdes till exempel bara några tusen personer för att stänga ner en av USA:s största hamnar i Oakland i ett av Occupyrörelsens hittills mest lysande
ögonblick. Den anpassning till just-in-timelogistik**, som präglar vår samtid, gör att sådana interventioner i distributionskedjan i praktiken kan stoppa hela produktionen, hela ackumulationen under en given tidpunkt långt bortom den plats där själva konflikten tar sig sitt fysiska uttryck.
Miljonprogrammet planerades med ambitionen att förborgerliga och stävja arbetarklassen och på så sätt försöka hitta en säker grund för fortsatt kapitalackumulation. Men i kölvattnet av det ekonomiska epokskifte som skedde i mitten av 1970-talet tycks dessa områden, i en svensk kontext, snarare utgöra en fundamental grund för konflikter som på
allvar kan hota just ackumulationen, och i förlängningen kapitalismen som sådan. Det är en situation som på många sätt liknar den som gav upphov till massarbetsplatserna, som några årtionden senare på allvar blev ett hot mot den kapitalistiska ordningen. Mitt i all den brutalitet som tycks prägla den nyliberala staden bjuder den, som sig bör, också en möjlighet.