Bland skogsdungar, gula villor & allhus i Umeå 1972–1990


Den här texten är ursprungligen publicerad som ett kapitel (s.163-174) i antologin Ockuperat! : svenska husockupationer från 1968 till 2018 (Red: Dominika V. Polanska & Mathias Wåg) utgiven av Verbal Förlag 2019. Boken i sin helhet går att köpa här.

Umeås radikala historia är full av hyresstrejker, stadsdelsmotstånd och mark- och husockupationer. Erik Persson guidar genom kamper om boende, rätten till föreningslokaler och självbestämmande samt, mer generellt – om rätten till staden.

På Gluntens väg, i ett snötäckt Umeå vintern 1972, har trapphus kilats igen med cyklar och skrot. På bottenplan är det knökfullt av människor sittande på golvet. Poliser med skällande hundar sliter i och klättrar över kropparna för att ta sig fram med metallsågarna. Dagen utgör kulmen på en flera månader lång hyresstrejk som pågår i kommunala SUSB:s bestånd av studentbostäder, mot en hyreshöjning på åtta procent. Hundratals studenter har deponerat sina hyror och samlats under baneret ”Hyreskampsfronten”. Organisationen är i sig en mylla av radikaliserade studenter, inte sällan med anknytning till de små vänstergrupper som vuxit fram kring skiftet mellan 1960- och 70-tal. Clarté. KFML. En annan hyresstrejk, med betydligt svagare deltagande, har genomförts året innan mot ännu större hyreshöjningar, men den avslutades i taktisk reträtt. 

Den här dagen har ingen sådan reträtt ägt rum. De boende i det blockerade huset anser sig inte vara ockupanter, i och med hyresdeponeringen, men ägarna tycker annorlunda. Därmed är polisaktionen och vräkningarna nu ett faktum. Strejken slutar, trots att den utgör den största i sitt slag sedan 1930-talet, i nederlag. Men Hyreskampsfronten lever kvar in på 1990-talet och erfarenheten ska få betydelse i Umeå för lång tid därefter.

Mars, 1977. På Ålidhem i Umeå, ett miljonprogramsområde bestående nästan uteslutande av hus i rödbrunt tegel, börjar en grupp barn kasta snöbollar och skrika åt de arbetare som just ska börja avverka en skogsdunge i områdets centrum. Arbetarna lämnar platsen men barnen stannar kvar. Under det kommande dygnet ansluter barnens föräldrar och allt fler vuxna ockuperar snart den lilla skogsytan. 

Det är en skola som ska byggas på platsen. De boende vill emellertid se en alternativ placering, några hundra meter bort. Många har känslomässiga skäl till att dungen, som den i folkmun kommer att kallas, ska finnas kvar. Den utgör enligt dem en grön oas där barn ofta leker, i direkt närhet till bostäder och daghem i ett annars tätbebyggt, urbant område. Kritikerna till skövlingen målar bilden av en modern stad som tappat kontakten med det mänskliga perspektivet. En stadsutveckling som bygger stenöknar. Enligt andra är dungen snarare en ”piss-skog”.

Dungenockupationen pågår under några intensiva veckor den våren. På stormöten räknas antalet deltagare till 1 500 personer. I en demonstration genom stadsdelen vandrar nära 4 000, lite mer än hälften av stadsdelens antal boende. I medierna pratas det om inresta proffsdemonstranter från södra Sverige. I praktiken är Dungenockupationen ett skolboksexempel på ett väl förankrat stadsdelsmotstånd som framför allt handlar om invånarnas vilja att direkt besluta över frågor som rörde deras vardag. 

Det handlar om ”rätten till staden”, så som Henri Lefebvre formulerat tanken i essän Le Droit á la ville, 1968. I insändare beskriver boende på Ålidhem hur hela stadsdelen har levt upp. Hur invånare binds samman genom den kamp de för tillsammans. Hur alla plötsligt hälsar på varandra på gatan och hur främlingar stannar till och börjar småprata. 

Från politikerhåll spelar dessa berättelser emellertid föga roll. ”Ett beslut är ett beslut.” Dungen ska bort och skolan byggas just där. I mitten av april har poliser mobiliserats från hela Norrland, nära 300 till antalet, för att häva ockupationen. Det som följer är ett tämligen hårt slag, med många skadade och gripna. Händelsen skrivs in i den lokala historien som ‹”Kravallerna på Ålidhem”, eller ”Dungenkravallerna”. 
Slaget om dungen handlar förvisso inte om en ockupation av en fastighet utan snarare om det offentliga rummet, om allmänningen. Men man ämnar sammanfatta Umeås historia av husockupationer är det nära nog omöjligt att bortse från detta slag och de erfarenheter av militant stadskamp som skapades där, för att sedan spridas till nya generationer under följande årtionden. 

Moritzska huset & den militanta schackklubben
Umeås första dokumenterade husockupation sker i direkt anslutning till händelserna på Ålidhem våren 1977. Inspirerade av det folkliga men förhållandevis militanta tillvägagångssättet bestämmer sig en liten schackklubb med namnet Rockaden bara dagen efter Dungenkravallerna för att ockupera sin lokal. Schackklubben har utan i princip någon uppsägningstid blivit vräkta från sina lokaler i Moritzska huset. De har istället blivit erbjudna en mindre, men enligt dem själva sämre belägen lokal. Den 16 april 1977 ockuperar ett 20-tal medlemmar lokalen i protest mot vräkningen. Det dröjer knappt ett dygn innan polis och socialförvaltning dyker upp och handgripligen släpar schackspelarna ur lokalen. Man vill uttryckligen inte riskera att ockupanterna får tid att åstadkomma samma upptrappning som vid de just avslutade händelserna kring dungen. En kort första husockupation i Umeå lider därmed ett hastigt nederlag.

Allaktivitetshusockupationen 1982
Det har hunnit bli 1980-tal och fem år har passerat sedan kravallerna när en grupp ungdomar i september 1982 går in i en gammal trävilla i centrala Umeå. Hela kvarteret är inlöst och ställt i förfall i väntan på rivning. Där ska ges plats åt ett stort parkeringshus kallat ”Nanna” efter kvarterets namn. Många Umebor är negativa till bygget, som innebär att ännu fler klassiska gamla Umekåkar trängs undan i den rivningsvåg som följt den modernisering av innerstaden som börjat under 1960-talet och ännu fortsätter på 80-talet. 

Men det är delvis något helt annat som är huvudskälet till att en gammal ödekåk för första gången ockuperas på detta vis i Umeå. På ungdomsgårdarna har den numera ganska ökända Hasselapedagogiken blivit allt populärare bland fritidsledarna. Hassela [Solidaritet] har i samklang med tidens stora antidrogkampanjer fått fäste i Umeås 1970-talsvänster, som fokuserat på att få inflytande över ungdomsgårdarna snarare än att skapa egna fristående mötesplatser. 

Från början var Hassela en rörelse, närstående den svenska arbetarrörelsen, med fäste i byn i Hälsingland med samma namn. Rörelsen var främst känd för att peka ut narkotikan som orsak till en rad samhällsproblem, vilket föranledde nyutvecklingen av en pedagogik kring det gamla statsidealet om att uppfostra ”goda samhällsmedborgare”. I den ram som fritidsledarna satte upp utifrån sin inspiration från Hasselarörelsen blev de subkulturella i allmänhet och punkare i synnerhet en problematisk grupp. 

Bland punkarna är alltså, år 1982, fritidsgårdarna med sina Hasselainspirerade fritidsledare en plats som föraktas. Istället drömmer man om ett eget ställe, ett ställe där man bestämmer själv. Det är i giftermålet mellan denna grupp punkare och en mer organiserad, främst trotskistisk vänster, som grunden läggs för att den gamla trävillan i kvarteret Nanna en dag i september 1982 förklaras ockuperad. 

Det som kom att kallas allhusgruppen i och med själva ockupationen har dock delvis även tidigare, då under namnet Kulturföreningen Revolt, genomfört en rad mer eller mindre spektakulära aktioner i Umeå. Bland annat en gatuteater av Kejsarens nya kläder under ett kungabesök i staden. Kejsaren i fråga saknade självklart kläder och blev sedermera gripen för förargelseväckande beteende. Aktionen placerade Revolt i Umebornas kollektiva minne under många år. 

Mellan 30 och 50 personer deltar aktivt i ockupationen. De fixar i ordning lokalerna, arrangerar spelningar och övernattar i skift. Under vissa arrangemang är över 100 personer i huset. Kalle, som bara är tolv år vid tidpunkten för ockupationen, berättar att raggarna åkte omkring utanför på nätterna och skrek. Ibland stod de och bankade på väggarna och det hände till och med att de slog sönder fönstren. Kalle sover med en morakniv i sovsäcken de gånger han övernattar i huset. 

Polisen stryker samtidigt omkring i krokarna, men kan inte gå in i huset så länge kommunen, som äger den inlösta fastigheten, inte polisanmäler ockupanterna för olaga intrång. Målet med allhusockupationen är att få ett hus där alla som känner sig undantryckta i samhället ska få plats och inflytande. Ett direktdemokratiskt brukarstyrt hus för och av punkarna, den nya vänstern och övriga alternativgrupper. 

Även missbrukare och andra utsatta grupper får delta i huset så länge alkohol och droger inte brukas i själva lokalen. Mediernas reaktion på ockupationen är i grunden positiv. ”Allaktivitetshuset sjuder av liv”, lyder rubriken på ett reportage i Västerbottens-Kuriren. En annan dag slår tidningen upp en artikel under rubriken ”Jag har aldrig varit så lycklig”. Allhusockupanterna har även sin egen media i form av tidningen Ockupant, där man berättar hur ockupationen fungerar och vilka aktiviteter som äger rum. Det ska dröja ganska precis tre månader innan ockupationen av den gamla träkåken på Nanna avslutas. Kommunen vill bygga sitt parkeringshus och är redo att förhandla med ockupanterna.

Marco, en annan ockupant, beskriver förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett försök att å ena sidan visa förståelse för behovet, å andra sidan inordna ockupanterna i de byråkratiska och konventionella strukturerna i syfte att inte förvärra konflikten med den ganska starka vänster-  och alternativrörelse som existerade i Umeå vid denna tidpunkt. 

Men ockupanterna har också själva sakta men säkert blivit uttröttade. Kalendern visade december månad, med allt vad det innebär att vistas i en rivningskåk utan ordentlig värme i norra Sverige. Till slut får ockupanterna en fast ersättningslokal en bit från centrum i det som idag är Konstnärligt campus, i stadsdelen Öst på stan. Det är en i mångt och mycket öppen lagerlokal som är svår att använda för de visioner om replokaler, spellokaler, mötesrum och syateljéer som spånats fram inom Allhusgruppen. 

I takt med tiden går därför luften ur rörelsen. Bredden börjar försvinna och man blir alltmer en konventionell förening bland många. Lokalen finns kvar i några år, mest som spellokal, men läggs till slut ner i slutet av 1980-talet. Det ockuperade allhuset rivs så gott som omedelbart efter att ockupanterna lämnat platsen. Dagen efter står många i högen av bråte och snö för att samla ihop de ägodelar som blivit kvar. 

1987 öppnas samtidigt en ny kommunal ungdomsgård i Umeå Folkets hus gamla fastighet. Den får namnet Galaxen, och tar ett ökat brukarinflytande som sin utgångspunkt.

Gula villan” – ockupation för ett kvinnohus
Parallellt med skogsdungeockupationer och allhusaktivism har i slutet av 1970-talet en stark kvinnorörelse vuxit fram i Umeå. Aktivisterna har till en början samlats kring Grupp 8:s lokal i det gamla kårhuset, men de vräks och rörelsen blir utan en gemensam knytpunkt. 1980 bildas med den utgångspunkten en kvinnohusförening för att bland annat inleda förhandlingar med kommunen om att öppna ett kvinnohus efter inspiration från Stockholm och Göteborg. Där har liknande lokaler redan kommit till stånd. 

Allhusockupationen har avslutats med vinterns inträde och just när snön börjat smälta bestämmer sig ett 20-tal kvinnohusaktivister för att gå från ord till handling. Det är april 1983 när ”Gula villan” i centrala Umeå ockuperas för att visa på behovet av ett kvinnohus. I boken Tusen systrar ställde krav – Minnen från 70-talets kvinnokamp beskriver Kerstin Norlander (2010) ockupationen. 

Norlander förklarar att beslutet att ockupera inte tedde sig speciellt kontroversiellt. Många hade varit aktiva i både hyresstrejken och Dungenockupationen och det faktum att allhusockupationen just hade ägt rum gav legitimitet till mer militanta politiska metoder. Tanken är att ockupationen av Gula villan ska vara temporär och avslutas efter en helg. Många av de aktiva har barn hemmavid, andra arbetar. Syftet är snarare att ge luft under vingarna åt kvinnohusdebatten än att etablera en varaktig mötesplats i det tagna huset.

Precis som det hus allhusockupanterna intog står Gula villan öde i väntan på rivning. I fullmäktige pågår en debatt om huruvida den ska bevaras eller inte. När ockupationen väl inleds skriver de lokala medierna om huset och ockupanternas syfte. De åter positivt vinklade reportagen får många utanför kärngruppen att ansluta och plötsligt förändras både sammansättningen av aktivister och själva syftet med ockupationen. Vid ett stormöte beslutas nu att huset inte ska släppas, som tanken var från början, utan ockuperas på obestämd tid. 

Ockupationen av Gula villan pågår hela våren och en bra bit in på sommaren. Ockupanterna turas om att sova över, ordnar olika aktiviteter, kafé i trädgården på tisdagarna, öppet hus på lördagar, presskonferenser och direktdemokratiska stormöten varje onsdag för att fatta viktiga beslut. 

Ockupationen är helt kvinnoseparatistisk i enlighet med det målgruppen har om ett kvinnohus. Kerstin Norlander skildrar hur en helt ny generation feminister skolas i den gamla träkåken under de här månaderna. En sak som går igen från berättelserna om Allhusockupationen är problemen med och trakasserierna från de lokala raggarna. Även under ockupationen av Gula villan är de mer eller mindre ständigt närvarande för att skrämma ockupanter. Men denna gång tycks det dessutom uppstå en typ av ”folksport” bland andra män i grupp som, framför allt efter besök på närliggande festlokaler, drar sig till huset för att klättra på brandstegar, skrika och rycka i dörrar. En morgon upptäcker ockupanterna att någon klottrat ordet ”snopphatare” på huset.  

Samtidigt pågår en hätsk debatt i media. Den handlar inte mycket om sakfrågan, det vill säga om bristen på ett kvinnohus och om fristäder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Istället handlar debatten om gränslandet som ockupationer ofta rör sig i, med uppenbara lagbrott som ställs i relation till moraliska dilemman – helgar ändamålen medlen? Borde inte dessa kvinnor, som trots allt var akademiker och arbetare snarare än gatans lösa hästar, veta bättre än att ockupera hus? 
Den 20 juli går polisen in i Gula villan för att verkställa en vräkning. De har likt vid Dungen kallats in från annan ort, då lokala poliser ordervägrar i sympati med kvinnohusfrågan. Tre månader har passerat av gemenskap och kamp som av Norlander och Larsson beskrivs som oerhört betydande för kvinnorörelsen i Umeå. Med de pengar som samlats in under ockupationen lyckas kvinnohusföreningen senare också hyra en lokal och till slut får Umeå sitt kvinnohus. En än idag självklar institution i staden. Ockupationen lämnar också ett spår efter sig där framför allt frågan om mäns våld mot kvinnor får ett betydligt större och mer bestående utrymme.

Rivningen av biografen Odeon och höghushotell i Umeå
1980-talet har övergått till 90-tal när Umeås miljögrupp och de lokala punkarna börjar hålla möten om den stundande rivningen av biografen Odeon. Biografen är i princip det enda funkishuset i centrala Umeå, uppfört 1938 och beläget längs Storgatan. Det är också nästan just på denna plats som den stora stadsbranden 1888 startade, vid vilken stora delar av Umeå brann ner till grunden.

Odeon är i första hand en biograf, men på innergården huserade länge en populär biljardhall. Under 1980-talet hade en fastighetsägare vid namn Eric Modig börjat spekulera i tomten för ett planerat höghushotellbygge, senare döpt till ”Plaza”. Debatten kring en eventuell rivning av den gamla biografen går länge het och många umebor är engagerade i frågan, bland annat genom en namninsamling för att ”bevara stadssiluetten”. Över 9 000 underskrifter samlas in i protest. 1990 beslutar kommunen att ge bygglov åt höghushotellet, i strid med den egna översiktsplanen, vilket därmed förseglar Odeons öde. 

Att Odeon ockuperas sommaren 1990 kan ses som en sammanlänkning mellan de lokala punkarnas och alternativgruppernas kvarvarande behov av mötesplatser, samt Miljögruppens stadsplaneringskritiska engagemang mot den fortsatta omdaningen av innerstaden. Ockupationen av Odeon sker via ett tillståndsgivet kulturarrangemang som övergår i ockupation genom ett uttalande från scenen vid arrangemangets slut. 

I det nu ockuperade Odeon arrangerar punkarna spelningar samtidigt som Miljögruppen främst engagerar sig i den politiska frågan om lokalens bevarande och den generella diskussionen om stadsutvecklingen. Efter några veckor avslutas ockupationen, som i media beskrivs som en stökig historia. Kalle, som var med i allhusockupationen som 12-åring, beskriver skälet att lämna som att det finns en allmän känsla bland punkarna att man bara kan ta ett nytt hus istället, och att Odeon i sig inte hade något större egenvärde för dem. Enligt andra pågår ockupationen in på sista dagen inför rivningen. 

Hur som helst rivs till slut den gamla biografen och det moderna Hotell Plaza med fjorton våningar, numera Scandic, byggs som planerat. Punkarna å sin sida hyr istället en gammal lokal på Haga i Umeå och startar klubben Raw Power, som drivs ett antal år innan polisen stänger ner den. 

Strax efter hotellets invigning 1992 genomförs en symbolisk ockupation i hotellfoajén av olika grupper i det alternativa kulturlivet med ännu ett krav på ett brukarstyrt allhus. Dagen efter går hotellchefen ut i lokal media och säger: ”Jag har förståelse för ungdomarnas krav”. En händelse som ska upprepa sig nästan två årtionden senare under ockupationsvågen 2008–2009.

Cykler av stadsmotstånd i skuggan av stadsomvandlingarna
När man sammanfattar husockupationer och kringliggande händelser mellan tidigt 1970-tal och fram till 1990-talets början är det relativt enkelt att identifiera en röd tråd, där händelser legitimerar nya former av motstånd, sprider praktiker och fortplantar sig över generationsgränser. Erfarenheterna från det tidiga 1970-talets hyresstrejk och medföljande bostadsockupationer flyter över i Dungenockupationen och vidare in i 1980-talets mer punkiga husockupationer. Strategier, mediedramaturgi och politikernas reaktioner går igen, år efter år. Och trots det relativt stora tidsrummet tycks vissa uttalanden närmast tidlösa när de återkommer som reaktion på att nya generationer upprepar de äldres krav. 

Under denna tid följer också en allt tydligare polarisering stadskamperna och ockupationerna, främst i den mediala debatten. Det är en polarisering som uppstår mellan ”det nya” och ”det gamla” Umeå i mötet mellan den radikala vänster som uppstår i och med 1968-vågen kring det nya universitetet, och de grupper som fostrats i det tidigare frireligiösa, borgerliga och militära Umeå. De flesta av Umeås husockupationer och andra former av stadskampsorienterade protester går att härleda till det faktum att Umeå likt andra städer från och med 1960-talet genomgår en omfattande stadsomvandling. Efter universitetets etablering påbörjade den västerbottniska småstaden en snabb expansion. Det kom att innebära flera stora rivningsvågor, i vilka stora delar av den gamla småskaliga stadsbebyggelsen med pittoreska träkåkskvarter fick ge vika. 

Ur denna utvecklingsiver, som i viss mån fortfarande pågår i den ständigt växande staden, föddes många av de kritiska rörelser som försökte styra planerna i en annan riktning. Det handlade sällan om ett konserverande, utvecklingsfientligt motstånd, utan snarare om hur utvecklingen kunde ske på ett sätt som tillgodosåg olika behov av mötesplatser, allmänningar och drägliga bostadsförhållanden.

Källor i text:

  • Lefebvre, Henri – Staden som rättighet (Originaltitel: La Droit á la ville, Paris 1968). I svensk översättning av Peter Einarsson. Bokomotiv förlag, 1983.
  • Norlander, Kerstin & Larsson, Kristina (ed.) – Kvinnohus nu!: dagbok från kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2017
  • Norlander, Kerstin – Systerskap i Gula villan: Om kvinnohusockupationen i Umeå 1983. Ingår s. 229-240 i antologin: Tusen systrar ställde krav: Minnen från 70-talets kvinnokamp / [ed] Ingrid Sillén, et. al., Stockholm: Migra Förlag , 2010
  • Persson, Erik – Innan Stenöknen, en oas. 2014-04-04. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Persson, Erik – En sommar av systerskap. 2014-04-25. Västerbottens-Kurirens kultursidor.
  • Rosin, Björn Erik – Hyresstrejken i Umeå. Tidskriften Västerbotten nr 1/2010, Tema: Det röda Umeå, s 13-21. Västerbottens Museum, ISSN 0346-4938

Intervjuer:
– Marco, f.d allhusockupant 1982. Intervjuad 2011.
– Kalle, f.d allhusockupant 1982 samt Odeonockupant 1990, intervjuad 2011.

Tidigare jag skrivet om händelser nämnda i texten:

Övrigt jag skrivit om husockupationer i Umeå:


Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En sommar av systerskap

Precis bakom nuvarande Filmstaden, ut mot Vasagatan låg förut en vacker trävilla bara ett stenkast från älvstranden. I april 1983 skulle den bli central för den lokala nyhetsrapporteringen. Just där och då inleddes nämligen en feministisk, kvinnoseparatistisk husockupation av ”Gula Villan”, som den kom att kallas i folkmun. Ockupanterna ville sätta press på stans makthavare i den pågående kampen för ett kvinnohus.

När Gula villan ockuperades hade bara drygt ett halvår passerat sedan husockupationen av ”allaktivitetshuset” avslutats några kvarter bort. Ett decennium av stadskonflikter kring broar, dungar, stigande hyror och husbyggen hade successivt flyttat gränserna för vilka metoder som ansågs konventionella vid nya framväxande strider. I Umeå skedde en rad mer eller mindre väldokumenterade husockupationer under denna tid.

På Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg och över hela Europa togs hus i besittning i början av 1980-talet.

I länder som Holland, Storbritannien och Spanien avkriminaliserades till och med ockupationerna. Politiker och tjänstemän hade upptäckt att ockupanterna inte sällan återupplivade eftersatta bostadsområden, fyllde dem med kultur och aktivitet. Därtill hölls den växande fastighetsspekulationen som lämnade hus tomma i åratal, tillbaka. Sverige valde emellertid en annan, över tid allt mer repressiv väg som än idag tillämpas med stor konsekvens.

I Gula Villan den där helgen i april hade ockupanterna dock ingen plan på att stanna speciellt länge. Syftet var en två dagars husockupation för att ge ny luft åt debatten om ett kvinnohus i Umeå. Frågan hade drivits sedan 1980 då en kvinnohusförening, med inspiration från Göteborg och Stockholm, bildades för att inleda förhandlingar med kommunen.

Villan nere vid älven passade utmärkt. Den stod tom, likt många andra hus vid den här tiden, i väntan på att fullmäktige skulle besluta om rivning.

Kvinnohusockupationen skulle emellertid pågå betydligt längre än de två dagar deltagarna ursprungligen tänkt sig. I en längre essä med titeln Systerskap i Gula Villan, som återfinns i antologin Tusen systrar ställde krav berättar Kerstin Norlander, en av ockupanterna, ingående om den följande tiden.

När medierna väl skrev om huset och ockupanternas krav strömmade folk till, och under de första dagarna förändras därmed också sammansättningen i gruppen radikalt. Det blev helt enkelt så att de närvarande på plats höll ett stormöte, varpå beslut togs att stanna i huset på obestämd tid!

Så ockupationen fortlöpte hela våren och en bra bit in på sommaren. Deltagarna turades om att sova över, det hölls kafé i trädgården på tisdagar, öppet hus på lördagar, direkt demokratiska stormöten på onsdagar och en rad andra aktiviteter. I det gamla trähuset skolades, enligt Kerstin Norlander, en hel ny generation feminister under dessa månader.

På helgerna och nätterna är raggarna, precis som vid allhusockupationen året innan, ett ständigt återkommande problem. Men även andra män i grupp tycks denna gång göra något av en ”folksport” i att klättra på huset, banka, skrika och störa. En natt klottrar någon ordet ”Snopphatare” på fasaden.

Samtidigt pågår en allt hetsigare debatt i de lokala medierna rörande ockupationen. Nåväl, inte var det om den viktiga sakfrågan gällande behovet av ett kvinnohus, och fler fristäder för utsatta kvinnor, som man debatterade. Istället rörde en stor del av inläggen själva metoden: huruvida det kan anses vara legitimt att ockupera ett hus, att bryta mot lag och ordning. Helgar verkligen ändamålet medlen?

Den 20 juli verkställer tillslut polisen en vräkning av ockupanterna i Gula villan, på kommunens order. En sommar av gemenskap, kunskapsutjämning och hoppfullhet lider mot sitt slut. Men ockupationen är inte förgäves. Med pengar som samlats in under månaderna i den gamla träkåken lyckas kvinnohusföreningen hyra den lokal som ska bli ett första steg mot det kvinnohus som än idag är ett permanent inslag i Umeås stadsmiljö.


Ursprungligen publicerad den 25/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Drömmen om ett hus

När städer omvandlas skapas sprickor i tid och rum. Gamla kåkar töms i väntan på rivning. Andra för att någon fastighetsägare vill spekulera på marknaden, invänta intilliggande byggnationer för att kunna trissa upp priserna. Överallt står ödetomter som skuggor över det som en gång varit.

Kvarteren vid Vasaplan där dagens Stadsbibliotek, Folkets hus och parkeringshuset Nanna ligger, var vid 1980-talets inledning just en sådan plats. Här och var stod pampiga trähus, ofta med tillhörande trädgård utplacerade kring det nu hitflyttade busstorget. Från politiskt håll sågs husen som slumkåkar, en historisk rest från Fattigsverige. De skulle lämna plats för moderna byggnader i betong och tegel. De bakomliggande idéerna hade utan tvivel en i alla fall delvis progressiv ansats: icke-kommersiella mötesplatser som stadsbiblioteket skulle husera på stadens mest attraktiva tomter. Så skulle arbetarklassen både bildas och få tillträde till historiskt borgerliga sfärer som Operahus.

I den snabba stadsomvandlingens sprickor föds samtidigt andra begär. De ständiga rivningarna ställer frågor om vem man bygger staden för, och vem som ständigt hamnar mellan stolarna. De utdömda husen blir symboler för något som här går förlorat; må det vara drömmen om en mer mångfaldigad plats, eller rädslan inför att en småskalighet och ett igenkännande tillintetgörs utan minsta eftertänksamhet om de minnen som gömmer sig bakom fasaderna.

Ett sådant säreget begär som ger sig uttryck just vid denna tidpunkt är drömmen om ett allaktivitetshus. Ett ställe där ungdomarna själva bestämmer. Ett ”plejs för såna som oss”, för att parafrasera Ebba Gröns ironiska Were only in it for the drugs” från 1979. En lång rad punkband släppte kring skiftet mellan 70- och 80-tal liknande låtar om homogena sovstäder med likriktade nöjesutbud där tristessen bara kunde brytas genom att supa och punda på gatorna.

Det är september 1982 när en samling punkare och andra alternativa ungdomar smyger in i en ödelagd vaktmästarbostad precis där parkeringshuset Nanna idag står.

Dom har tröttnat på kommunens ungdomsgårdar. En ny pedagogik med fokus på att skapa ”goda samhällsmedborgare” och lägga stark skuld på narkotikan för diverse samhällsproblem har gjort sig populär. Punkarna står i skottgluggen. Husockupanterna i trävillan vill alltså ha ett eget ställe, men deras drömmar har inte uppstått ur tomma intet.

Under de föregående åren har de samlats kring kulturföreningen Revolt och genomfört den ena efter den andra av spektakulära aktioner. Bland annat hade man spelat upp en gatuteater av ”Kejsarens nya kläder” när kungen var på besök där den – självfallet nakna – ”kejsaren” sedermera greps för förargelseväckande beteende.

Ockupanterna är ett 50-tal till antalet. Dom städar upp huset, ger det punkig estetik, arrangerar spelningar, käkar tillsammans och sover i skift. Till och från är över hundra personer i den gamla villan för att lyssna på musik och hänga. På nätterna cirkulerar raggarna skrikandes runt huset. Det händer till och med att de stannar upp för att banka på fönster och dörrar för att skrämma vettet ur de unga punkarna, vissa bara i 12-13 års ålder.

I VK syns positiva rubriker: ”Allaktivitetshuset sjuder av liv!”. En ockupant berättar för tidningen att han aldrig varit så lycklig. Ockupanterna gör även egen media i form av en hustidning med namnet ”ockupant”. Där beskriver man orsakerna till ockupationen, idéerna om ett allaktivitetshus och förtäljer vad som händer i huset.

Efter tre månader lämnar ockupanterna den gamla trävillan. Det börjar bli vinter och många av de engagerade är uttröttade

Kommunen har gått med på att förhandla med hopp om en icke-polisiär lösning. Man vill få riva kåken och bygga sitt planerade parkeringshus i dess ställe.

En av de som deltog i husockupationen har beskrivit de efterföljande förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett sätt att å ena sidan visa förståelse för behoven och begären i Umeås alternativa kulturliv, å den andra ett försök att inordna detsamma i tråkig byråkrati som på sikt fungerar hämmande. Tillslut fick allhusockupanterna tillgång till en gammal kontorslokal som idag är inlemmad i universitetets konstnärliga campus, Öst på stan. Lokalen var svåranvänd för alla de idéer om replokaler, spellokaler, ateljéer, mötesrum och syverkstäder som en gång förenad ockupanterna i drömmen om ett hus. Den kom att användas några år, i huvudsak för konserter, innan luften pyst ur rörelsen vid 80-talets slut.

Ett sätt att sammanfatta allhusockupationen är att man vann en lokal men förlorade drömmarna på vägen. En inte helt ovanlig berättelse när visioner grusas ner i ett maskineri av pappersarbete och tidsförödande bidragssökande. En utmaning för de planerare som verkligen har ambitionen att tillvarata den själ en stad antyder, kan tyckas. Att försöka undertrycka dessa drömmar och begär är dessutom vanskligt. De kan snart åter blossa upp med ny styrka, ska historien visa.


Ursprungligen publicerad den 17/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren. 

Parodisk ensidighet i SVT

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 14.21.58Det är ett klassiskt misstag. En tes, en vinkel läggs upp för arbetet med ett reportage. Tid investeras, men i stället för att research och intervjuer successivt börjar underbygga tesen, visar sig verkligheten mer komplicerad än väntat. Ja, kanske till och med motstridig själva ansatsen. Att vid en senkommen insikt med en deadline vid horisonten byta ingång kan förefalla omöjligt, så i stället kör man på med tendentiösa grepp i hopp om att publiken inte ska genomskåda storyns skavanker.

Den här gången är det SVT:s Uppdrag granskning som begått misstaget ifråga. Det gäller det säsongsinledande reportage vars anspråk sagts vara att skildra den sjukvårdsstrid som pågått i några år i Region Västernorrland och vars kärna varit nedskärningarna som riktats mot Sollefteå sjukhus.

Själv har jag följt konflikten ifråga sedan hösten 2015. I sociala medier, genom intervjuer och en lång rad besök på demonstrationer, manifestationer och den sedan snart ett år ockuperade sjukhusfoajén på Sollefteå sjukhus.

Därmed har jag, likt många andra, också kunnat betrakta Uppdrag gransknings arbetsprocess kring frågan under det halvår den pågått. Att tesen varit att de rörelser som kämpar för Sollefteå sjukhus inte har rent mjöl i påsen har under arbetets gång framträtt som en illa bevarad hemlighet. Uppdrag granskning tycks ha letat med ljus och lykta just efter exempel som tillsammans ska ge belägg för att kampen i sin kärna utgör ett hot mot demokratin, genom att däri skulle finnas en återkommande och sanktionerad eller underblåst beståndsdel av hat, hot och trakasserier mot meningsmotståndare.

Under arbetets gång faller emellertid många spår, och kvar står journalisterna med ett hopkok av händelser som var för sig alla varit väl rapporterade i regionala medier, men utan en egentlig röd tråd som binder händelserna samman, ger dem tydlig relevans i sammanhanget eller pekar ansvar i en given riktning. Det blir kort sagt väldigt rörigt. Sollefteå kommun har under folkligt tryck betalat för plakat och pins som uttrycker stöd för sjukhusets existens vilket enligt en intervjuad förvaltningsjurist skulle vara olagligt – jag synar. En anställd på samma kommun har dömts för förtal riktat mot en Moderat regionpolitiker. En präst har i småsinthet hämnats en politiker som röstade för nedskärningen genom att inom sitt kyrkoarbete undandra en verksamhet stöd på några tusenlappar där politikern i fråga är verksam. En man har låtit hänga upp en skylt på sin tomt med en bild på landstingsrådet och texten VÅRD(S) LÖS.

Ett antal politiker berättar om spridda otrevligheter och rena hot de drabbats av under konfliktens gång. Kopplingen mellan dessa enskilda, i vissa fall oacceptabla, uttryck för missnöje och organiserade rörelser för sjukhusets bevarande saknas emellertid.

För att upprätthålla tesen är samtidigt en otrolig mängd centrala fakta som annars begripliggör konflikten, dess tilltagande polarisering och det höga tonläget, undangömda. Det handlar om brottet mot det vallöfte som många anser var bidragande till att Socialdemokraterna återtog makten 2014: Att tre fullvärdiga akutsjukhus skulle bevaras i länet. Det handlar om de återkommande skandaler som drabbat regionstyret under mandatperioden och hanteringen av dessa. Men det rör också det faktum att konflikten inte ensidigt kan beskrivas som en fråga om folket mot politikerna, eller ens Medelpad mot Ångermanland, utan likväl som en intern spricka i det maktbärande Socialdemokraterna.

Problemet med vinkeln, och informationsgallringen, blir smärtsamt uppenbar när reportaget ska redogöra för faktumet att ett antal politiker under mandatperioden lämnat sina stolar, och att ännu fler inte tänker ställa upp till omval.

För tittaren framstår det hela tvivellöst som ett resultat av anonyma hot från vänner till Sollefteå sjukhus. Verkligheten är nästan den motsatta. Flera av avhopparna är Socialdemokrater i Sollefteå och Ådalen som vid nedskärningsbesluten röstade emot sin egen partigrupps linje, och därefter frystes ut av sina partikamrater.

Av de som ännu inte hoppat men inte tänker ställa upp för omval, har ett antal i praktiken inte förtroende kvar från partiet att bli så. Ett tyngre vägande skäl som helt förbises när en så kraftig del av konfliktens dynamik ignoreras.

Förstå mig rätt. Problemet är alltså inte att Uppdrag granskning lyfter de händelser de lyfter. Det går utmärkt att belysa problemen med hat, hot och övertramp utan att göra våld på dess sammanhang och skapa ounderbyggd guilt by association. Problemet är som sagt vad de utelämnar, med vilken orsak och vad konsekvensen blir av detta. I stället för att lyckas granska effekterna av polarisering (re)producerar reportaget genom sin ensidighet i sig just polarisering.
Det hela blir närmast parodiskt i programmets slutscen.

Där ställs fyra gräsrotsaktivister till svars för en serie händelser de på inget sätt bär ansvar för, och för vilka det är svårbegripligt hur de skulle kunna ingripit mot. Bevisen – sambandet mellan de enskilda händelserna och rörelsen de ska företräda – saknas. Men Janne Josefsson kör på. Tesen ska i mål, om så med en serie utan dess like missriktade sparkar.

Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).