Hyresgästens verktyg mot renovräkning


För att hus ska hålla behöver de underhållas och emellanåt renoveras mer djupgående. En kunskap i avdelning ”sunt förnuft” skulle man anta om inte verkligheten skänkt misstankar om motsatsen. I Sverige byggdes många bostäder mellan 1965 och –73 i en satsning som kallas miljonprogrammet. Att beräkna livslängden på material som avloppsrör för de här husen borde inte vara någon gåta. Och ändå framstod speciellt hyresfastighetsägare, både kommunala och privata, knappt ha planerat för kostnaden när det var dags. Enskilda ägare av radhus liksom bostadsrättsföreningar verkade dock
ha lyckats med saken. Hur kom det sig?

En förklaring är att svensk bostadspolitik genomgick ett väldigt skifte mellan att miljonprogramshusen byggdes och att större renoveringar av desamma stod för dörren. På 70-talet hamnade världsekonomin i en kris som markerade slutet för efterkrigsdecenniernas stabilitet. En anledning var att konflikter drev upp priserna på olja – den centrala pusselbiten
i de moderna, industriella samhällsbyggena. Här i Sverige prövades en rad kurer för att rida ut stormen, men i början av 90-talet var finanskrisen ett faktum. Landet stod med krympande ekonomi och skenande statsskuld.
Det var i det politiska vägvalet för att åter stabilisera ekonomin som bostadspolitiken skiftade.

Den statliga finansieringen för hyreshusbyggande med förmånliga lånevillkor slopades. Samtidigt beslutades att för hyreshus beskatta de dittills skattefria underhållsfonder som användes för att avsätta pengar till
framtida renoveringar, medan skattefriheten behölls för andra upplåtelseformer. Omställningen av finanspolitiken visade sig framgångsrik i att vända skuldsättningen som sedan dess minskat. Men i praktiken överlämnades bostadsbyggandet till marknaden och särskilt till bankerna som genom lånevillkoren kunde diktera vad, hur mycket och var det ansågs rimligt att bygga. Där ligger huvudorsaken till att nyproduktionen geografiskt koncentrerats allt mer till en bunt tillväxtkommuner, och vidare till mark med högsta tänkbara vinst inom dessa. Reformerna vred också nyproduktionen till förmån för enskildägda hem, drev upp priserna och skapade en kronisk underproduktion av bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet.
Premierandet av det privatägda boendet stärktes på 2000-talet ytterligare genom återinförandet av ett ”ROT-avdrag” som inte omfattar hyreshus. Sammanfattar man skiftet märks framförallt tre saker. För det första i att den sjunkande statsskulden, idag en av EU:s lägsta, under samma period mötts av en i snitt dubblerad privat skuldsättning. För det andra av att bostadsbyggandet varit kroniskt lågt. Och för det tredje i att den ägda bostaden gynnats framför den hyrda. Det är alltså inte enbart vidlyftig profitjakt eller dumhet som gjort att många hyresfastighetsägare stod utan plan när miljonprogrammet skulle renoveras utan också en effekt av den allmänna ekonomiska politiken, som ytterligare förstärktes med allbolagen 2011 som anvisade att allmännyttiga bostadsföretag ”ska verka efter affärsmässiga principer” och inte längre vara normerande för den övriga marknaden. Metoden för att finansiera renoveringar av hyresfastigheters infrastruktur såsom avlopp, fasader och tak har i närtid ofta utgjorts av lägenhetsrenoveringar där hyressättningssystemets upplägg (miss)brukas för att göra kosmetiska förändringar som möjliggör hyreshöjningar på tusentals kronor. Sådana renoveringar har återkommande visat leda till renovräkningar – det vill säga bortträngning av boende som inte har råd med den nya hyran.

”Att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme.”


2016 publicerade Hyresgästföreningen en större kartläggning som visade att mer än var tredje hushåll tvingades flytta vid höjningar på 50 procent och vart fjärde hushåll vid 25 procent. Ensamboende pensionärer, ensamstående med barn och stora barnfamiljer var mest utsatta.
Men att renovräkningarna drivits fram av ett bostadspolitiskt systemskifte betyder inte att de enskilda hyresfastighetsägarna saknar ansvar eller navigeringsutrymme. Tolkningen av allbolagen som ”Vinstintresse som enda riktlinje” har exempelvis aldrig ställts inför ordentlig prövning. Och hyresfastighetsägare har generellt, i alla fall i tillväxtkommunerna, goda vinstmarginaler. Det finns också exempel på hyresfastighetsägare som gjort större renoveringar utan samtidiga standardhöjande bostadsrenoveringar med följande hyreshöjningar. Det är också märkbart att välorganiserade grannar som bestridit hyreshöjande renoveringar varit framgångsrika i att hindra dessa, eller få fram billigare alternativ.

Detta är utgångspunkten för en ny handbok, Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden, skriven av forskarna Dominika Polanska och Åse Richard på Institutet för boende- och urbanforskning vid Uppsala universitet samt Sarah Liz Degerhammar, bostadsaktivist från Stockholm. I centrum står ett 60-tal intervjuer med hyresbetalare som
drabbats av kraftigt hyreshöjande renoveringar. De boendes berättelser har sedan kategoriserats i citat som exempel för olika härskartekniker som författarna pekar på att fastighetsägare använder för att få projekten i mål. Osynliggörande, trakasserier, skuldbeläggande och härska genom att söndra. Varje erfarenhet följs av handfasta tips för hur hyresbetalare
kan agera i situationen. Det är ett pedagogiskt upplägg så till vida att även om man inte tillhör den utsatta målgruppen så får man här ta del
av en berättelse om fastighetsägare som upprättar rigorösa
maktspel för att få planer, bortom vad de kan hävda sig nödgade åt, verkställda. Det visar att dagens hyresbetalare ändå har ett potentiellt större förhandlingsutrymme än vad situationen ger intryck av.
Kompletterat med en bostadspolitisk ordlista, en bredare ”verktygslåda” för grannorganisering, lästips liksom svenska och internationella exempel på framgångsrikt motstånd är handboken ett ambitiöst försök att tillgängliggöra forskning för allmänheten, och dessutom göra den användbar för de som i framtiden riskerar trängas bort från hus och hem. Kanske kan också ett kritiskt antal sådana konflikter sätta press i riktning mot en förändring bort från en bostadspolitik som subventionerar medelklassens altaner, gör delar av landet till döda zoner, blåser upp
prisbubblor och höjer lägstapriserna över betalningsförmågan hos de behövande? Bland beslutsfattarna verkar intresset nämligen fortfarande ljummet.

Ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren den 16 april 2019.

Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.

Söndra och härska i bostadspolitiken

Nej-sägande, protektionistiska grannar. Allt oftare pekas de ut som syndabock för den akuta bostadsbristen. Inte minst har tonen hårdnat och sökandet efter en enkel fiende tilltagit sedan Stockholms stad beslutade att bordlägga planeringen av ett relativt stort antal nya bostäder. I ivern att stå på barrikaderna för en bättre bostadspolitik tycks allt fler tyvärr missa det historiska perspektivet, den övergripande strukturen och de verkliga maktförhållanden som präglar städernas utveckling.

För att förstå staden i allmänhet och bostadsmarknaden i synnerhet måste vi analysera de senaste decenniernas systemskifte. Det handlar om en fundamentalistisk tilltro till marknadskrafternas förmåga att skapa och omfördela rikedomar. Om att staten, snarare än att agera motpart eller broms gentemot marknadskrafterna, i så stor mån som möjligt istället ska understödja företagens möjlighet att expandera.

När det gäller arbetsmarknaden har allt fler förstått vad som hänt sedan tillväxten började stagnera i mitten av 1970-talet. Vi har berättat historierna om hur Reagan, Thatcher och alla deras efterföljare utlokaliserade industriproduktionen, undergrävde fackföreningarnas makt och krossade förtroendet för den offentliga sektorn genom att gradvis underminera dess finansiering. I marknadsfundamentalismens namn ersattes också sysselsättningsmål med jämviktsarbetslöshet.

Och så lite härska genom att söndra. Väl utplacerade kilar mellan de arbetande och de arbetslösa så att solidariteten långsamt bryts ner. De som har jobb intalas att de arbetslösa är lata parasiter. Och till de arbetslösa sägs något snarlikt: Det är facket som är boven. Deras protektionism är orsaken till att du inte har något jobb. Medan alla krigar mot alla om smulorna lobbar kapitalägarna igenom nya förändringar som flyttar ännu mer makt och resurser till dem själva.

Samma sak gäller alltså när det kommer till stadens planering och bostadsförsörjningen. Men om den nyliberala hegemonin sedan krisen 2008 krackelerat något på arbetsmarknaden, är den i denna samhällssfär fortfarande stenhård norm.

Det snackas rätt lite om hur idéer om bostaden som social rättighet och staden som demokratisk arena närmast tillintetgjorts. Om hur befolkningen skuldsatts över öronen genom egnahemsägande. Om hur allmännyttans roll slagits i bitar genom regler om ”konkurrens på marknadsmässiga villkor” och utförsäljningar av bestånd. Eller om hur kommunens roll som övergripande planerare undergrävts genom mark- och fastighetsförsäljningsdirektiv och utlokalisering av planeringsuppdrag till privata aktörer. Och om hur monopoltendenser ger marknadsaktörerna möjligheten att höja sina vinster genom att strukturellt underminera tillgången.

Framförallt pratas det inte alls om hur dessa förändringar hänger samman i en övergripande strategi för att flytta stora rikedomar från flertalet till fåtalet, och hur avdemokratisering följer därpå. Vad vi istället får är en debatt fylld av härskande genom att söndra. Precis som facket görs till måltavla för arbetslösheten blir grannar som kämpar för rätten till ett trivsamt närområde de som står i skottlinjen. Ömsom med argument att de är priviligierade som försvarar sin egen position, ömsom genom att kalla dem miljömuppar, trädkramare och det allt populärare: nimbys – efter uttrycket ”not in my backyard”.

Resultatet blir att de ekonomiska makthavarna lugnt kan lobba igenom ytterligare uppluckringar av de sociala rättigheter som 1950- 60- och 70-talets folkrörelser ägnat mödosam kamp åt att vinna. Bort med rätten att överklaga, bort med bullerregler, bort med reglerad levnadsstandard.

För den som istället läser kulturgeografen David Harveys ”Rebel cities”, eller tar del av erfarenheter från de spanska och polska ”rätten till staden”-rörelserna som växt sig starka efter krisen 2008, finns en hel del att lära om den situation vi hamnat i. Från Barcelona till Krakow till El Alto säger de samma sak: Vi måste samtidigt kämpa för billiga bostäder, ökat demokratiskt inflytande och tillgång till rekreation i våra närområden. Och såväl fattiga bostadslösa, aktivister från sociala center, grannar som kämpar för grönområden och kollektivtrafikanter måste vara en del av en gemensam rörelse om denna ska kunna forma medborgarförankrade planer och nya sociala institutioner.

Bara genom att komma samman som ett myller kan vi bli starka nog att stå emot de mäktiga byggherrar, fastighetsägare och kapitalister som idag härskar över våra städer.